Bakom detta namn döljer sej en mycket hemlig radiostation som upprättades från 1943
på svenskt område, bemannat av norska motståndsagenter bara några kilometer från
norska gränsen.
Syftet var att bedriva signalspaning i Nord-Norge runt de tyska krigsfartyg som låg
gömda i norska fjordar.
Under våren 1943 beslutade underrrättelsekontoret vid det norska överkommandot i
London FO II att XU skulle utvidga sitt underrättelsenät att även omfatta de nordligaste
delarna av Norge. Vid denna tid hade SIS flera radioagenter, och ett omfattande kontaktnät i området mellan Vestfjorden och Altafjorden, men i motsats till XU:s arbetsområde var SIS:s underrättelseverksamhet huvudsakligen av operativ art.
Den var i första hand riktad mot den tyska marinen och kusttrafiken, och hade till uppgift
att förse brittiska myndigheter med upplysningar dom behövde för att rikta effektiva
angrepp mot tyska krigs– och transportfartyg i nordnorska farvatten.
Det fanns därför behov av en mer omfattande information om de landbaserade militära
styrkorna och deras anläggningar, som låg bakom FO II:s beslut om att XU skulle arbeta
även i Nord-Norge.
Dessutom menade den norska underrättelseledningen i London att SIS, som bara till en
viss grad hade kontakt med Sverige, inte tillräckligt bra kunde utnyttja de möjligheter till
fasta förbindelser över gränsen kunde ge.
Troligtvis hade också ett bättre förhållande till svenska organisationer inverkan på
planerna om organiseringen i Nord-Norge.
Den underrättelseverksamhet som bedrevs vid militärattaché kontoret, bl.a. förhör av
norska flyktingar, bl.a. i förbindelse med organiseringen av RMO:s grupper och senare i
samarbete med SIS, hade varit illegal och därmed okänt av svenskarna.
XU:s anknytning till militärattachékontoret och deras aktivitet på svensk mark var
däremot , i varje fall för den del av verksamheten som gällde Nord-Norge, godkänd av
den svenska underrättelse-organisationen, mot att få kopior av underrättelse-rapporter
som hade intresse för Sverige.
Utan en sådan överenskommelse hade det heller inte varit möjligt att organisera något
underrättelsenät i Nord-Norge från Sverige, då hela Norrbottens län var ett avspärrat område där inga utlänningar fick vistas.
Det är troligt att den svenska underrättelsetjänsten ingick detta avtal utan officiellt godkännande från svenska regeringen. Sverige var ju noga med att vi skulle vara helt ”neutrala”, men i vissa lägen fick vi göra undantag för denna regel.
I Troms fylke började organiseringen av XU i månadsskiftet augusti-september 1943.
Ola Solberg, som tidigare flytt till Sverige, efter att hans motståndsgrupp blivit upprullad
av tyskarna i december 1942, han och Karl O. Kristoffersen från Målselv, blev sänd norröver till Kiruna tillsammans med en svensk underättelseofficer.
Från Kiruna fortsatte de två norrmännen ensamma till Skogstad i Överbygd, där dom
stannade i ca: fyra veckor, och samlade upplysningar om de tyska styrkorna.
Då Solberg och Kristoffersen korsade gränsen i september, var deras uppdrag att för MI
2 samla information om de tyska styrkorna i inre delarna av Troms, och att göra rekognoseringar i gränsområdet för att hitta en lämplig radio-stationsplats för ”KARI” med stuga.
På grund av de stora avstånden i det obebyggda gränsområdet hade kurirerna ett behov
av ett säkert ställe på den svenska sidan av gränsen, där dom kunde överlämna underrättelse-rapporter till personer inom MI 2.
Därmed kunde dom undvika onödigt slitsamma förflyttningar på svenskt område.
Dom hade ju redan gått flera mil i svår och obebodd terräng på den norska sidan, för att
nå svensk terräng.
Fram till denna tid hade uppbyggnaden av XU i Nord-Norge varit ett renodlat norskt
uppdrag, men vid uppbyggnaden av gränsstationen kom också SIS med i bilden.
Med ekonomiskt stöd från SIS och med tillåtelse från den svenska underrättelsetjänsten
blev det under september 1943 byggt ett hus precis innanför den svenska riksgränsen vid
fjället Kaivare mellan Torneträsk och Leinavann. Stationen fick namnet ”KARI” och blev
administrerat av Nord-Norges avdelning i MI-2 under ledning av Brynulf Ottar, och blev i
början bemannad av en telegrafist och 3-4 kurirer.
”KARI”:s belägenhet i de öde trakterna nära riksgränsen gjorde det möjligt för MI-2 i
samarbete SIS att placera en radiosändare på stationen. Svenska myndigheter som högst
sannolikt inte ville tillåta detta, blev övertygade om att den låg på den norska sidan av gränsen.
Folket som bodde i närheten blev ”informerade” om att ”KARI” var en svensk gränspostering med lejda norrmän i svensk tjänst. Den första radiotelegrafisten (LA3CA) Hans Petter Faye-Thilesen och hans radioutrustning blev fälld i fallskärm från en RAF Avro Lancaster nära ”KARI” den 17 oktober 1943. På grund av ett fel i motorgeneratorn som skulle förse sändaren/mottagaren med elström, var man tvungen att hämta en vindgenerator från Stockholm, detta tog en del tid att ordna upp, så ”BRYNHILD” som var stationens kodnamn, fick först kontakt med England den 6 december 1943.
Upprättandet av ”BRYNHILD” hade två syften:
För det första: Radiostationen skulle verka som relästation mellan SIS-sändarna i Finnmar och högkvarteret i London.
För det andra: Att sörja för att viktiga XU-meddelande blev sända direkt till London.
Detta medförde en effektivisering av XU:s arbete i Troms när meddelande som det var
bråttom med, slapp att skickas med kurir-rutten till Stockholm. På detta sätt gick viktiga
meddelende om ”Tirpitz” via ”KARI” direkt till London via radio.
Med SIS-grupperna efter farlederna, och XU-grupperna i inlandet samt i Harstad, Tromsö, och Alta, hade området mellan Vestfjorden och Altafjorden i början av 1944 en mycket god täckning avseende underrättelse-verksamhet. Troligen var det få delar av Nord-Norge där tyska armén, flygvapen, och flottstyrkor var bättre övervakade än just här.
Men det området var det vikt igaste mål et för den norska/brittiska underrättelse-verksamheten nämligen där slagskeppet “Tirpitz” låg gömd.
PARASHOUT-DROP
Två remarkabla operationer ägde rum mellan 16-17 oktober 1943, när flightofficer Lt
Perrins med sin besättning från RAF 138 squadronen startade från Kinloss flygbasen med
en Avro Lancaster kl 19:08 och satte kurs mot Shetland, dom var framme där kl 20:12, sedan kursändring mot Ros sjön i Norge. Sedan vidare mot Torneträsk (i Sverige) där gjorde dom tre varv över målet ”BRYNHILD”, vid tredje varvet ovanför målet såg piloten en ljussignal som blinkade ”K” i morsekod, som syntes genom det tunna molntäcket.
Agenten, 6 kontainrar och tre paket blev släppta med fallskärm från 200 meters höjd över
marken. Agenten sände morsetecknet ”B”, som var en avtalad signal att han landat säkert.
Bilden nedan visar den flygplanstyp Avro Lancaster 4-motorig bombare som användes.
Två timmar senare passerade Lancastern över Vega, och landade därefter på Kinloss kl
07:35 efter en flygtur på 12 timmar 37 minuter.
Den exakta positionen för nedsläppet var 68 grader 23 min 30 sek N, Öst 19 grader 48
min, 35 sek , nästan inne i Sverige eller väldigt nära.
Intervju med LA3CA i amatörradiotidningen ”QSO”
Du kan väl inte räkna med att jag är så pigg på att tala/skriva om det som hände under
kriget, (jag har tjänstgjort i både brittisk, svensk och norsk uniform).
Jag gick på radioskolan 1938/39, jag körde amatörradio (inte så mycket) fram till förbudet
1939/40. Jag körde med signalen LB2H har jag för mej. Under studietiden bodde jag i
ett hönshus (det är sant!) uppe i Ekebergsåsen, min bästa vän och kamrat den gången var
Ingebrigt Valderhaug, vi gick samtidigt på Radioskolan (Sjömansskolan) Ingebrigt var ca:
ett halvår till sjöss, så kom kriget, och vi två slog oss samman i den motståndskamp som
vi anade skulla komma, och som kom.
Jag fick tag på en lägenhet lite längre upp i Åsen (Brannfjellveien), och där satte vi igång
med att bygga sändare och mottagare. Stället passade bra att hålla på med dylik verksamhet, och vi blev lite oförsiktiga efter ett tag, så vi flyttade över verksamheten till hönshuset på natten.
Transport av matriel (sändare/mottagare) gick via järnväg (NSB) eller bussfrakt. Vår
mest populära ”vara”, var en s.k. MOPA-rig byggt runt två st. 6L6 stålrör med möjlighet
att köra dom med dubbel effekt när vi satte sändaren upp och ner i ett tvättfat med vatten,
vi hade ett power-supply som klarade 400 watt.
(MOPA står för masteroscillator power amplifier) Tricket att köra 6L6 rören i vatten
var det LA7R som hade talat om för mej att göra, Detta gjorde att man kunde få ut 70-80
watt uteffekt från rören. LA7R körde med denna metod som gav mer uteffekt än rören
var avsedda för.
Men förr eller senare gick något galet. Kriget blev intensivare, och många blev tagna avNS/
tyskarna – det förekom mycket förräderi av av norrmän som samarbetade med tyskarna.
Vi hade en sändning av radiomateriel till Ålesund, och det var min tur att resa med
järnvägen, vi reste nämligen varannan gång. Men vid detta tillfälle så ville Ingebrigt resa,
han ville hälsa på familjen i Ålesund.
Jag följde honom till järnvägsstationen, jag gick igenom alla vagnar för att se om det var
många tyskar ombord, allt såg bra ut. Ingebrigt slängde säcken med sändarna på ryggen.
Det var kanske mitt fel att jag inte slängde av mej ryggsäcken med sändarna, jag behöll
den på när jag kontrollerade vagnarna.
Det var sista gången jag såg Ingebrigt i livet, han blev avrättad av tyskarna 1943/44, jag
fick veta detta efter krigets slut av en av kamraterna i SIS.
Berättat av Hans Petter Faye (LA3CA)
Vid ett tillfälle blev Hans Petter gripen av Gestapo i Oslo, och förhörd på det beryktade
Gestapo-stället Möllergatan 19. Men som tur var blev han frisläppt av ett ”Führerbefehl”
som tyckte han hade bråkat med några kommunistiska ungdomar, och han beslöt därefter att rymma till Sverige.
Han hade beslutat att ta sej till England och värva sej i armén.
Han blev hämtad i Sverige en natt av ett D.H. Mosquito tvåmotorigt lätt bombplan, under
flygningen där hela tiden bombluckan är lite otät, får han meddela piloten att ”pumpa”
bombluckan, under sej ser han spårljusgranater som tyskarna skjuter på planet.
Väl framme i England blir han intagen på mottagningscentret ”Patriotic School”, här stannar han i över en månad, under tiden han blir undersökt, engelsmännen vet tydligen att han byggt radiostationer åt NKP (norska kommunist partiet) men Hans Petter menar att detta inte har någon betydelse i detta sammanhang, huvudsaken var ju att de bekämpade tyskarna.
Till slut blir han accepterad i British Army, Royal Signals.
Han trivs bra där, och han får mycket radioträning med radiostationstyper som WS-19,
WS-22, och WS-47, många av dessa stationstyper användes i norska försvaret efter kriget.
1990 gör Hans Petter en eftersökning i svenska fjällen, ihop med några norska radioamatörer, och finner rester av huset och några delar som tillhört antennen.
Men det är en annan historia.
Som kommentar till artikeln, skall vi ha klart för oss att denna verksamhet var ytterst hemlig under kriget, alla hade absolut tystnadsplikt till långt in på 1970-talet, men många har berättat när dom närmade sig sin levnads avslutning. Tack vare dessa unga modiga män kunde kriget avkortas med åtskilliga år.
SIS = Secret Intelligence Service
XU = Norska militära underrättelsetjänsten
MI2 = Military Intelligence 2 ( engelsk superhemlig)
RMO = norsk motståndsorganisation bildad 1942 – våren 1945, var speciellt bildad för att spionera på tysk marintrafik i norska hamnar.. Leddes av Kaptein-löjtnant Andreas Rygg, som senare flydde till Sverige resten av kriget.
Artikeln översatt och skriven från norska till svenska av Bertil Bengtsson
