Etikett: Audionen 2014 nr2

”Der Geheime Funkmelde Dienst”
UNDER 2:a VÄRLDSKRIGET

FASTA RADIOSTATIONER

Abwehr- avdelningen som Rudolf Staritz arbetade i som ung, född 1921, ”Der Geheime Funkmeldedienst des OKW-AMT Ausland” OKW anger att dom ansvarade för alla tre vapenslagen armén, flottan och flygvapnet. Byggnaderna innehåller en radiocentral både med mottagare och förbindelsecentral med sändare. Den togs ibruk från 1936, men under kriget när RAF började med bombningar av Berlin, flyttades sändarplatsen till en plats väster om Berlin, som hette Belzig. Sändare och mottagare var nu separerade från
varandra,och radiooperatörerna kunde nyckla sändarna från mottagarplatsen.

Bilden över är tagen på ”Arméns dag” med de militära myndigheternas tillstånd.
Lokalbefolkningen bjöds in på speciella dagar för att kunna se vad som pågick. Men alla
områden var ej tillåtet att titta på, p.g.a. verksamhetens hemliga natur. Men det bjöds på
korv och öl gratis, så man slapp att använda ransoneringskorten.

Bilden över är tagen på lyxvillan i Wohldorf, norr om Hamburg. I denna inrymdes  ”Übersee-Funkcentrale” som hade hand om kommunikationerna med Syd- och  Nordamerika, Mellanöstern, samt bortre Asien. Antennerna måste ju ha avslöjat vad dom höll på med inne i huset!

Denna central var också med i förberedelserna i operation ”Barbarossa” – alltså invasionen av Sovjetunionen, som startade 22 juni 1941. En kort tid därefter även operation ”Don”, Don är en flod som rinner genom Ukraina.

Bilden över visar radiooperatörerna på ”utlandsavdelningens” mottagarstation i Wohldorf.

De använde Körting KST som mottagartyp, som var en kopia baserad på HROmottagaren
HRO-5, men med typiska tyska keramiska isolatorer och stålrör i Telefunkens 11-serie. Äkta HRO-delar såsom avstämningskondensatorer och avstämningsrattar hade köpts genom portugisiska inköpskanaler, och som användes i KST-mottagarna.

På bilden över visas en Siemens mottagare typ R IV, som skilde sej från KST-mottagaren genom att de utbytbara spolarna var monterade på ovansidan av mottagaren, men samma avstämningsratt användes typ HRO (importerade via Portugal) enligt Staritz användes också Hammarlund Super Pro , samt Hallicrafter typ ”Skyrider” mottagare, importerade via Portugal som ej var med i kriget.

AGENTSÄNDARE

Denna typ av sändaradapter var konstruerad att
användas ihop med en vanlig rundradiomottagare,
där man tog ur slutröret för högtalarsteget.Slutröret
sattes i rörhållaren på toppen. Olika typer av
rörhållare användes. Kristallstyrning av sändaren
användes genomgående. Notera den vita lampan
vid pilen, som användes som antennströmslampa
vid sändning. Denna replika som visas har röret
EL11 som sändarrör. Denna typ av enkla sändare
användes huvudsakligen före invasionen av
Frankrike maj –juni 1940, samt inom Vishyområdet
före ockupationen 1942 (som var
tyskvänligt) Tydligen kunde även mottagaren
användas när adaptern var inkopplad.

 

 

 

Många av dessa radiokonstruktioner var
delar i en integrerad del av ”resväskeradioutrustning”
liknande den brittiska
”B2” stationen. Att bära omkring en sådan
väska med radio var oftast förenat med stor
risk, rentav livsfarligt om man blev upptäckt
vid kontroll.
Under kriget togs det fram en manual av
den tyska pejltjänsten ”ORPO” hur
spionagenter skulle pejlas in i
närfältsområdet runt en sändare.
För ett antal år sedan berättade en Herr Cor Moerman som arbetade under kriget
och även efter kriget, att dom använde samma manual som togs fram för tyska
”Abwehr” ORPO (pejltjänsten)

Här visas mottagardelen till ovan
beskrivna sändardel, S85, nämligen E85,
där E står för Empfänger. Det är en s.k.
rak mottagare, typ 1V1, alltså 1=hf-steg
V=detektor 1=lf-steg eller på engelska
TRF= Tuned Radio Frequency. Röret CF7
användes i denna mottagare.

 

 

 

 

 

 

Detta schema visar sändaren
S85/14, som framgår av schemat
är sändaren av enklaste slag, en s.k.
CO/PA = kristalloscillator/
effektsteg i samma rör.

 

 

 

 

 

 

 

Samma typ av sändare som sitter i MK VII eller Paraset som jag skrivit om tidigare i
Audionen. Med inbyggt antennavstämningsfilter för att kunna anpassa till enklare
trådantenner. Ovan en bild på S89/80 och E85 sammanbyggd i resväskan.

Denna utrustning på bilden ovan har en speciell bakgrundshistoria. Den hittades i en
sjö i södra Tyskland i slutet på 1980-talet, den var övertäckt på bottnen av ett lerlager.
Entusiaster återställde den till ursprungsskick i början på 90-talet. Den då relativt
höga uteffekten på sändaren, 80 watt, anses den vara lämplig för kommunikation på
längre avstånd ex.vis Sydamerika och Afrika, detta enligt Staritz som tagit reda på närmare detaljer. Frekvensområdet för sändare/mottagare upp till 18 MHz.

Denna sändare/mottagare var vanlig i Västra Europa, och användes av Abwehr-agenter från 1940-41. Vänstra delen är mottagare, och högra sändardelen, Ovanför sitter nätaggregatet.

Ovan ses en radiostation av typ SE 92/3, alltså en sändare som gav en uteffekt på 3 watt
till antennen. Den användes inom Europa och Sovjetunionen. För bruk i Sovjetunionen
var den inbyggd i en canvas-väska, detta för att den skulle klara av att kastas ner i en
fallskärm från flygplan. Pertrix-batterier användes för glöd och anodbatteri. Dessa
beräknades hålla i ca: ett år med daglig användning i ca: 15 minuter per dag.

 

 

 

Ovan ses bilder på SE 98/3, batteriradiostation, som synes en mycket kompakt byggd station, med de då stabila rörtyperna ur Telefunkenserien DF-11:a (stålrör). I sändaren ingick ett rör, typ KL2 som XTAL/PA koppling.

Denna radiostation var producerad i många exemplar, och var den mest spridda under
2:a världskriget. Den var lätt att få plats i en vanlig attaché-väska tack vare dess kompakta konstruktion.

Radiostation på bilden är en mycket kompakt tillverkad radio med s.k. acorn-rör. Dessa rör tillverkades av Philips, men såldes under namnet Valvo i Tyskland. Rören tillverkades i både 2 Volt och 12 Volts glödtrådsversion, medan Philips gjorde 4 Volt och 6 Volts version.

Sändaren var bestyckad med EL2 eller EL11 i effektsteget. Den togs i bruk 1943.

 

 

 

 

Denna station utgjorde ett trendbrott inom agentradiotillverkarna. Tre moduler
kunde sättas ihop medelst ett nyutvecklatklickkontaktsystem, på tyska ”Brechkopplung”. Den tålde mycket stora påfrestningar under transport. Man liknar den vid en choklad-kaka som man bryter isär på ett enkelt sätt, samt lätt att sätta samman igen. Denna typ av kontakt användes även inom tyska flygvapnet på senare radio-konstruktioner. Denna typ av kontakt användes för övrigt av nästan alla flygvapen , speciellt för anslutning av headset till flyghjälmen. Som sändarrör används UBL21.

Mottagaren var av typ 1V1, men med s.k. reflex-koppling, där detektor-röret används
både som detektor och extra lf-förstärkare. Ett hf-steg före detektorn förhindrade att
signal från detektorn strålade ut i antennen. (pga.pejl-risken)

En liten inbyggd morse-nyckel ingick i sändaren. Det tillverkades även en
batteriversion av denna radiostation typ SE 108/3. Då användes stålröret DF11 i
mottagaren, och ett specialrör i sändaren typ DLL22T tillverkat av Tungsram. Detta
loctal-rör hade en liten glaskolv, för att passa in i lådan på SE 108/3.

DLL22T var en dubbelpentod som parallellkopplades för att avge 3 watt uteffekt.
Denna agentsändare fick smeknamnet ”Keksdose” (kaklåda)
För drift från nätspänning fanns ett nätaggregat framtaget, som utgjorde en extra
modul ovan i schemat.

PEJLTJÄNSTEN ”ORPO”

Pejlmottagare                                                                                                              S 85/14

”ORPO” hade under 2:a världskriget en pejl-tjänst i alla ockuperade länder, som arbetade med att snabbt pejla in agentsändare (allierade) utan att väcka allt för stor uppmärksamhet.  Från Sovjetunionen till Norge, och hela vägen ner till Nordafrika fanns pejlstationer som arbetade dygnet runt. Både fasta och mobila stationer användes, och för att kamouflera de mobila pejlarna, kunde det vara en vanlig skåpbil som levererade tvätt eller som körde ut bröd t.ex. Det fanns bärbara pejlmottagare som bars under en (regn)rock med ett midjebälte, dessa gick under namnet ”Gurtelpeiler”, det var en firma i Österrike under namnet ”Kapsch” i Wien som tillverkade dessa pejlmottagare.

Pejlindikatorn kamoflerades
som en armbands-klocka, ett litet visarinstrument som
närfältsindikator. Runt nacken
användes ett varv koppartråd som pejl-antennram. Två olika spolar satt monterade för att täcka frekvensområdet 3 – 20 MHz. I mottagaren satt batterirör av typ RV2,4P700 5 st, samtRV2,4H300 2 st. tillverkade av Telefunken.
Glöden var på 2,4 volt, och
NiCad-batterier användes redan
då!! Även vanliga torrbatterier
kunde användas i dessa pejlmottagare. Dessa tillverkades i miljontals exemplar, och
kvalitén var så hög att dom efter 60 år, fortfarande kan laddas upp för användning !?
Dessa celler var även kända under namnet ”Edison-Sammler”.

Det är ej säkert om denna bild är tagen
under kriget. Mannen som står och röker
ett bloss har moderna byxor som ej fanns
under denna tid. Men när det skulle
pejlas, var naturligtvis dessa
pejloperatörer klädda i civila kläder för
att väcka så lite uppmärksamhet som
möjligt.

Bilden troligen tagen efter kriget.

 

 

 

Till sist några modernare typer av agentradio, men byggda i Italien under kriget. På bilden
ovan RN-3, huvudsakligen en konstruktion gjord i Tyskland typ S 85/14.

Slutligen en italiensk typ av
radio som förekom i italienska
flygvapnets flygplan, RN-6
tillverkad av Nova Radio och
Natali, men
grundkonstruktionen en SE 90/
40, enligt Louis Meulstee,
italienska flygplanstypen B 30.

 

 

 

 

 

 

 

 SAMMANFATTNING

Jag har här beskrivit några tyska ”agentradioutrustningar” men har inte nämnt hur effektivt spionerna arbetade, eller ”Agentenfunk” förkortat till Afu.

Låt oss backa till åren runt 1930. Det blev helt uppenbart att ett nytt världskrig skulle
komma om man såg hur det utvecklades i Europa. Tyskarna ville ta ut hämnd från främst
då Polen och Frankrike och några länder till för nederlaget under 1:a världskriget.
Här var den militära underrättelsetjänsten en mycket viktig förtrupp innan kriget
startade i september 1939. I inledningen av kriget var den militära underrättelsetjänsten
mycket effektiv under den tyska blixtkrigsoperationen i Västeuropa.

Abwehr-agenter opererade bakom de franska frontlinjerna före och efter ockupationen
av Väst-Europa i maj och juni 1940. Den tyska armén avancerade så snabbt att Abwehragenterna behövde endast gömma sej en kort tid, och därmed blev framgångarna
uppenbara för den militära underrättelsetjänsten.

Vid invasionen av Sovjetunionen (operation Barbarossa) blev framgångarna liknande
i början som i Väst-europa. Som bekant var sovjetkommunismen inte alls framgångsrik
i de västra delarna av Öst-europa, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina led
fruktansvärt under det sovjetiska oket, med Stalins terror och de svältkatastrofer som
uppstod i Ukraina.

Lenin gjorde på sin tid ett uttalande: ”fienden till min fiende är min vän”. Detta gjorde
det lätt för tyskarna att värva agenter där kommunisterna tagit över makten. Bl.a. i ”Don-
Netz” i Ukraina. Där byggdes ett underrättelse-nätverk upp av tyskarna bakom de ryska
linjerna, under och före den tyska invasionen av Sovjetunionen.

Tyska armén avancerade över tusen kilometer på några veckor. Agenterna behövde
bara gömma sej en kort tid under tyskarnas framryckning. Men under den stränga vintern
1941 (kallaste vintern detta århundrade) försämrades underrättelseverksamheten för
tyskarna avsevärt.

Tyskarna försökte värva ryska krigsfångar som agenter, men dessa fångades snart in av
ryska säkerhetsagenter och avrättades av NKVD. En del av dom övertalades att arbeta
som dubbelagenter, men svårigheterna för tyskarna att värva agenter blev mer och mer
uppenbar, ju längre kriget avancerade.

Några ryska agenter som arbetade för tyskarna, släpptes ner i fallskärm i Ural-regionen,
men fick aldrig någon radiokontakt med tyska Abwehr-agenter. Avståndet och
radiokonditionerna gjorde inte saken bättre. Hur det gick för dessa stackars ryssar kan
man bara ana.

Var den tyska underrättelsetjänsten utrustad för att lösa sin uppgift på utländskt territorium?

På denna fråga får man utan vidare svara ja! Även om de allierade tog fram nya
kommunikations-lösningar som t.ex. S-phones och andra speciella radioutrustningar,
så kunde Abwehrs pejl-tjänst snabbt pejla in dom. Även tyskarna förbättrade sina metoder
med nya radiosystem mot slutet av kriget.

Slutligen vill jag berätta en ”solskenshistoria” som inträffade i Holland 1942.

Kort efter det att Holland invaderats i maj 1940, fick alla radioamatörer lämna in sina
radioutrustningar till polisen efter en annons i dagstidningar juni 1940. Alla utrustningar
skulle säkert lagras i ett magasin tills kriget var över.

Men en modig radioamatör PA0YF, struntade i att följa polisens upprop, och byggde
en QRP-sändare (lågeffekt) med tillhörande mottagare. Han började sända på 7 MHz
med anropssignalen CT1LX (Portugal) utan att tyskarna i Haag upptäckte honom.
(Portugal var ju neutral stat) Herr G.J. Kijff (PA0YF) som han hette pejlades till slut in av
en tysk pejlstation borta i Ukraina !! Den tyska ORPO (Ordnungspolizei) i Haag gjorde
resten, och han fördes till en special-domstol för sina ”dumheter” på 7 MHz. Till slut
hamnade han i ett koncentrationsläger, men överlevde kriget. Han avled år 2001. Men
han hade osedvanlig tur, normalt avrättades ”radioagenter” av tyskarna efter innehav och
användande av radiosändare.

Artikeln översatt och bearbetad av Bertil Bengtsson

Mr Rudolf Staritz har nedtecknat dessa minnen från krigets dagar, samt bidragit med
foto.

Mr. Richard Walker har hjälpt till med stöd till denna artikel.

Originalartikeln sammanställd av Mr. Arthur O. Bauer i sept. 2003. Centre for German
Communication and related Technology 1920 – 1945.

Mr. Rudolf Staritz har tagit alla foton.

Utöver Karusellen och Barnens brevlåda minns jag inte några program jag hört på min  barndoms radio. En AGA från 1941.

Jag var ingen trogen lyssnare till Farbror Sven och jag har en känsla av att radion mest användes till att lyssna på nyheter från TT. Radiotjänst hade inte tillstånd att producera
nyheter.

Karusellen däremot lyssnade ju alla på, och när Gösta ”Snoddas” Nordgen den 16 januari
1952 framförde sin Flottarkärlek var min moder stum av beundran. Refrängen ”haderian hadera” fanns inte med vid premiären i Karusellen, men väl på den 78-varvsskiva som storebror Leif införskaffade. Den och andra musikaliska storverk som t.ex. Tomtarnas vaktparad spelades på denna analoga, fjäderdrivna resegrammofon som morfar köpte tillsammans med en Linguaphonekurs i engelska som min bror förespeglat morfar skulle höja barnbarnets betyg i engelska. Som tack för morfars givmildhet fick han lyssna på andliga sånger med Einar Ekberg. Skivorna fick morfar förstås betala! Däremot tror jag aldrig att någon språkkurs spelades.

Radion kostade 1941 275:-, vilket motsvarar 5712:- i dagens penningvärde!
Modellen hette 232 och tillverkades åren 1941-1943.
Det var en superheterodynmottagare med 4 rör.

Matts Brunnegård

Under 1950-talets första hälft lyssnade jag ofta på radions grammofontimme, antagligen
mellan 18 och 19. Det spelades mest klassisk musik, men på slutet en glättigare och
populär skiva och avslutades alltid med marschmusik.

Och “Radioteatern” gav ofta förnämlig och spännande teater med skådespelare som
Karl Arne Holmsten och med fantastiska ljudeffekter, som oftast skrämde oss. Jag och
min bästa kompis satt alltid tillsammans i en fåtölj och lyssnade ena veckan hos mig den
andra hos henne. Inte vågade vi gå hem ensamma på kvällen utan vi följdes åt halva
vägen. När vi skildes, sprang vi så fort vi kunde åt var sitt håll. De stora träden med sina
väldiga grenar sträckte ut sig på min gata och upplevdes ganska skrämmande.

Vem minns inte Carl Gustaf Lindstedt och Arne Källerud i Räkna med bråk och Selma
och Lille Fridolf varje vecka. Inte kunde man missa något program. För att inte tala om
Sveriges Bilradio, Skivor till kaffet, Besökstid m.fl. Folke Olhagen, som ledde Vi som vet
mest och i vilket min skola deltog.

Ett svagt minne har jag från en jul, där hela min familj var samlade runt vår stora radio.
Min morbror från Chicago skickade julhälsningar via radion. Det var en märklig stund.

Men snart fick jag den efterlängtade egna radion. Tänk att ligga och lyssna på kvällarna
till Radio Luxemburg med all ny musik eller jazzprogrammen med Claes Dahlgren och
Leif Andersson, Pekka Langers Nattuppen m.fl. Men kunde det vara så bra att lyssna på
så mycket på radio? Min mamma kom gärna upp på mitt rum och stängde av radion, när
hon tyckte, att nu fick det vara nog.

Lyckan blev ännu större, när min egen radiogrammofon installerades. Jag önskade
mig förstås massor med plattor. Men hur kunde min kusin i den stora staden Stockholm
tänka så fel? Som julklapp skickade han mig Elvis Presleys senaste. Jag som nog var
Tommy Steeles största fan.

Min faster, som hyrde lägenhet i mina föräldrars hus, var en av de första TV-innehavarna
i vår lilla stad. Vi hade kunnat se TV i radiohandlarens skyltfönster och visst såg det
spännande ut. En anledning till det på den tiden plötsliga inköp, var, att min hund,
Tusse, helt oväntat blev förgiftad och dog. Han var 11 år och sörjdes av ett helt kvarter. Vi
var tvungna att tänka på något annat. Det blev fantastiska lördagskvällar i min fasters
lilla vardagsrum. Det kunde nog vara upp emot 20 personer som kom och tittade. Det var
en härlig stämning. Och tänk att sitta i min fasters soffa och se när regalskeppet Vasa
började lyftas upp i Stockholm. Naturligtvis ett oförglömligt minne.

Men mina roligaste minnen är nog jag och mina tonårs-kompisars danslektioner i vår
affär efter stängningsdags. Då plockades min mammas gamla tratt-grammofon fram och
både gamla och nya 78-or. Owe Törnqvist och hans rappa musik var mycket bra för de
första dansstegen. Mina båda föräldrar blev danslärare, för de var mycket skickliga dansare.

Och visst kan man lära sig lite språk via radio även om jag har glömt det mesta nu. Porusski var en utmärkt kurs och sedan gick det bra att lyssna på svenska-ryska från radio Moskva (tror jag). Därifrån skickades gärna kursmaterial och diverse propaganda.

Radiomuseets telex påminner mig mycket om mitt sommarjobb i tio år på en telestation
under 60- och 70-tal. Det var ett mycket stimulerande arbete och med chefer, som
uppmuntrade till utbildninginom radiotelegrafi. Men stora båtar och antagligen höga
vågor avgjorde mitt val till slut och det blev arbete på land.

Inte kunde jag ha haft en bättre barn- och ungdomstid, eller …..?

Mia Ohlsson

Det ursprungligen planerade föredraget på vårmötet med Erik Bergsten har Erik
tvingats ställa in pga av sjukdom. Vi hoppas att Erik kan återkomma vid en senare
tidpunkt.

I stället har Bengt Lindberg lovat, att med kort varsel komma och berätta om
medicinsk teknik, som är Bengts specialområde från sin yrkesverksamma tid vid SU.
Bengt har tjänstgjort som medicinteknisk chef vid Östra sjukhuset och bl.a. hållit en
rad föreläsningar om medicinsk teknik och medicinteknisk säkerhet i olika
sammanhang. Förra gången vi mötte honom var under höstmötet den 21 september
2013 då Bengt berättade om radions barndom och hur det började.

Så här presenterar Bengt sitt föredrag: Elektriciteten i medicinens tjänst

Vi känner till, att elektrisk ström kan orsaka skada på människokroppen. Men
elektricitet används också vid diagnostik och behandling av sjukdomar. Jag vill ge en
demonstration av, hur man kan mäta elektriska signaler i kroppen (kardioskop), hur
man kan påverka kroppen med hjälp yttre elektriska strömmar (pacemaker och
transcutan nervstimulator) och hur man kan värma upp och skära i kroppen med hjälp
av elektricitet (diatermi). Efter föredraget ges tillfälle till frågor om medicinsk teknik i
allmänhet.

Det annonserade föredraget av Bengt Lindberg till kommande medlemsmötet fick mig att minnas de spännande svarta lådor, som var vanliga på auktioner och loppmarknader under 1980- och 90-talen, men som man sällan stöter på idag. Som inbiten radiosamlare hoppades jag varje gång att det skulle vara en riktigt gammal reseradio inuti den där svarta pegamoidlådan, men som regel var det “bara ännu en kvacksalveriapparat”.

Vid ett tillfälle var det faktisk en reseradio. En Radiola 380 Bat, men det är en annan historia. Den syn som vanligen mötte mig var en visserligen radio-liknande bakelitfront med dito ratt, men också en samling glaselektroder i egendomliga former prydligt sittande i hållare i locket.

Högfrekensapparater kallades de ofta, när de såldes. Vanligast var de nog under 1920-30-talen, men senare exempel finns också. Så särskilt hög frekvens är det inte fråga om ur ett radioperspektiv. Några hundra Hertz tror jag är vanligast, så någon ultrakortvåg är det då inte tal om. Det som åsyftas är väl däremot, att de alstrar förhållandevis högfrekvent växelström jämfört med den i vägguttaget.

Konstruktionerna innehåller en slags summer och en transformator, som ger mycket
hög spänning, men liten strömstyrka. I glaselektroderna syns ett blålila ljussken och
det ska slå gnistor mellan dem och huden under många behandlingar.

När det begav sig, blev jag som regel bara irriterad, när jag upptäckte innehållet i det jag hoppades var en radio. Men vid några tillfällen blev det ändå så, att jag faktiskt köpte apparaten. En av de som fortfarande finns i min ägo innehåller såväl instruktionshäfte, som garantisedel och ett följebrev, daterat den 5:e februari 1936. Det är mycket, som ska kunna botas med en sådan här maskin. Nervositet och sömnlöshet, liksom huvudvärk, tandvärk och öronsmärtor. Att de kallades kvacksalveriapparater av många är lätt att förstå. Till och med rötsår, liktornar och håravfall ska det finnas verksamma behandlingar mot. Det kan finnas sjukdomar, som åtminstone lindrades något med en sådan här högfrekvensapparat, är förstås möjligt. Att instruktionshäftet lovar mer än detkan hålla, törs jag ändå tryggt påstå.

Maskinen jag har originalpappren till heter Vigör. Många av de här apparaterna är
tysktillverkade, men Vigör är ett svenskt fabrikat. Tillverkare var J. Selander, Enskede
och första ägaren var av följebrevets adress att döma en fru Hilda Svensson i Skara.
Många måste ha gillat de här apparaterna, för det har funnits gott om dem, och J.
Selander fick guldmedalj för sina alster vid industriutställningar i Karlstad, Sundsvall,
Västerås och Härnösand mellan 1927 och 1935. Trots medaljer har jag aldrig sett en
högfrekvensapparat försedd med S-märke. Viss försiktighet vid användandet kan nog
rekommenderas. De lär också vara fruktansvärda störkällor för radiomottagning.

Anders “soda” Söderström

När jag gjorde studiebesök ombord på den senast byggda isbrytaren Oden, fanns där inte längre någon radiohytt. Jo den finns, sa en styrman jag frågade, men den används som förråd!

All radioutrustning finns på bryggan som framgår av bilden och sköts av vakthavande styrman.

Som jämförelse har jag lagt in hur en del av radiohytten på gamla isbrytaren Oden såg ut.

Den bemannades av tre radiotelegrafister dygnet runt. En stamanställd högbåtsman samt två värnpliktiga korpraler. Den unge mannen är undertecknad och bilden tagen 1963.

Matts Brunnegård