av Anders Söderström.
Det här är på sätt och vis ett försök till att skapa en svensk folkmottagare och
omständigheterna kring dess tillblivelse är egentligen intressantare än radion i sig själv.
I tidigare artiklar i Audionen har jag både skrivit om striderna om radiopatenten och om
radiotillverkaren Miko. Där stöter man också på Vasa Radio och koncernens ägare köpman Gunnar Olsson. Efter att Vasa och ett flertal andra radiofirmor under hans kontroll hade försatts i konkurs, genomfördes utförsäljning av varulager genom AB Förenade Inkassobyråer, som han av allt att döma också var ägare till.
För att kunna fortsätta tillverkning av radio på ett sätt som inte skulle vara lika lätt att
komma åt för patenttrusten, som ett vanligt aktiebolag, grundades i stället en förening.
”Radioägarnas Riksförening u.p.a.” Den sista förkortningen är viktig i sammanhanget
då ”utan personligt ansvar” gav andra möjligheter än en vanlig firma att hålla juridiskt
och ekonomiskt ansvar från enskilda personer utan att det fordrade någon kapitalinsats.
Jag har kommit över ytterligare en del prislistor bl.a. från nämnda förening, sen jag skrev de tidigare artiklarna. Mot en medlemsavgift i föreningen erhöll radioköpare rabatter vid inköp av mottagare och tillbehör. Föreningen tillverkade och sålde också, enligt uppgift till självkostnadspris, mottagaren RaRi Riks.
Tyvärr så har jag inte något reklamblad för apparaten, men den presenteras i tidningen
Svensk Radio-Revy nr 1 1936. Tidningen gavs av allt att döma ut av samma person som
stod bakom Radioägarnas Riksförening, nämligen Gunnar Olsson. Den presenteras i
redaktionell text som den enda radioapparaten för under hundra kronor. Det finns både
växel-, likströms- och batteriversioner av den och priset var verkligen lågt. Endast 65
kronor.
Nu äntligen till själva radioapparaten, som tekniskt är mycket primitiv för sin tid.
Tyvärr så har en del reparationer och också modifieringar gjorts på mitt ex under årens
lopp. Det sitter flera 70-tals elektrolytkondensatorer under chassiet och även en kiseldiod, som definitivt inte varit där från början, och det är tänkbart att även andra komponenter bytts ut eller lagts till. Det är från början en likströmsapparat, som uppenbarligen gjorts om för växelströmsdrift någon gång under 1970-80-talen skulle jag tro. Det går emellertid fortfarande att konstatera att det är en rak mottagare med två amerikanska rör: 43 och 6C6. Det förstnämnda är slutröret och det senare används som detektorrör. Radion saknar helt en skala för att kontrollera stationsinställning och det är uppenbart att den endast är avsedd som lokalmottagare. Vänstra ratten manövererar strömbrytaren och en enkel vridkondensator för avstämning. Den högra är kopplad till en variometerspole för återkopplingen.
Ett antal åtgärder har vidtagits för att hålla tillverknings-kostnaden nere. Det mest framträdande är ju att den saknar stationsskala. Därmed har man kunnat använda en billig vridkondensator i pertinax, utan någon som helst utväxling och skalbelysning slapp man också sörja för. Endast ett våglängds-område ger även det en besparing. Den har inte heller någon spänningsomkopplare. Kunden fick uppge önskad spänning vid köpet och fick då en mottagare endast avsedd för exempelvis, som i det här fallet, 220 Volt likström. Däremot innehåller den en permanent dynamisk högtalare av hygglig kvalitet, men det är lite osäkert huruvida den är original eller utbytt senare. Jag ger mig inte på att provköra den, men törs nog säga att man inte skulle vänta sig för mycket av den om man inte bodde nära en stark sändare.
Radioägarnas Riksförening försattes sedemera, även den, i konkurs. Liksom tidigare sköttes konkursutförsäljningen av, ja du gissar rätt, AB Förenade Inkassobyråer. Jag har en prislista från Radioägarnas Riksförening, liksom tidningarna Svensk Radio-Revy. Därtill har jag en utförsäljningslista från AB Förenade Inkassobyråers Konkursförsäljningsavdelning. Det finns många likheter dem emellan: De saluför
radiomottagare av ett stort antal märken. De av kända och stora märken är i princip alltid någon och oftast flera säsonger gamla och i sannolikt små antal, medan det finns både fullt moderna och tidigare säsongers restmodeller av Miko, Vasa, Föra, Tunix, mm av allt att döma i större mängder. I konkurslistan hittar jag också RaRi. Nu kostar den 52:50 i det utförande jag äger. Det finns också en specialversion för 82:50, som faktiskt har en skala Radion sedd framifrån Radion sedd bakifrån å fronten. Baksidan med beställningsblanketten saknas och därmed också uppgift om tryckår, men sannolikt är listan från 1937.
Det här är ingen vanlig radiomodell. Sannolikt är det ytterst få svenskar som sett ett exemplar av den och jag tror inte det finns särskilt många bevarade exemplar. Ambitionen var att skapa en svensk folkmottagare och den salufördes också under det epitetet. Det skulle förstås vara intressant att veta mer om Gunnar Olsson och turerna kring hans företag och föreningen. Vad hände till exempel med inbetalade medlemsavgifter efter konkursen? Var Gunnar Olsson en skumraskperson eller en kämpande idealist mot patenttrusten? Det får vi inga svar på nu. Jag får sluta med
att konstatera att RaRi, som var tänkt att bli en svensk folkmottagare, bara blev en udda kuriositet i svensk radioproduktion.
