År 1970 började färg TV sändningar och då krävdes nya apparater igen. Samtidigt med färg TV kom även videobandspelare med kassetter. Först var Philips med en modell som klarade en timmas speltid. Sedan kom det konkurrenter. SONYs Betamax hade längre speltid och bättre upplösning. Samtidigt hade JVC i Japan tagit fram en bandspelare som dom kallade Video Home System VHS. Bild och ljudkvalité var sämre än föregångarna men priset var betydligt lägre så den slog ut de andra systemen och blev marknadsledande. Fjärrkontroller kom också i början av 70 talet.
Sedan kom Satellit TV som gjorde att man kunde se många kanaler. TV 4 startades också plus flera andra Svenska kanaler. Alla apparater under nittonhundratalet var så kallade tjock TV med bildrör. Sedan kom revolutionen med platt TV i större och större storlekar.
EMI bilradiomottagare CP-242E (RM7154) med FM-bandet 88-108 MHz och Stereo-8 bandspelare erbjuder 4 analoga stereokanaler och består av ett 6,35 mm brett magnetband med bandhastigheten 9,53 cm/s vilket medför att kassettens storlek blir större jämfört med kompaktkassetten, där magnetbandets bredd är 3,81 mm och bandhastigheten 4,76 cm/s.
Det som skiljer Stereo 8-kassetten från normala ljudkassetter är även att bandet går i en ändlös loop. Denna teknik användes redan under 1930-talet i Tefifonens kassetter. Detta innebär samtidigt att bandet inte kan spolas men att det är enkelt att växla mellan de fyra stereokanalerna.
Konstruktionen lancerades 1964 och infördes i Fords bilar året därefter.
Museets samling har under åren fått in 809 Philips apparater, varav 245 finns på museet i dag, enligt registret. Av dessa är 78 rundradiomottagare, och vissa av dem är duplikat. Man måste ändå säga att vi har väldigt många Philips radioapparater, och på ganska många finns en notering: Fungerar bra – trots att apparaten kommer från 1930-talet. En eloge till Philips för bra kvalité, och till våra medlemmar som ser över, reparerar och håller i gång apparaterna.
Här ser vi en välbekant radio – ett exempel står i Hugo Hammarsal och ett i Rundradioutställningen. Båda fungerar utmärkt, enligt databasen, och visst har vi hört dessa någon gång. Det finns en till av samma modell som saknar högtalare, rattar och bakstycke – den är magasinerad.
RM04750 och RM05944, Radiomottagare med långvåg och mellanvåg samt grammofoningång. För växelströmsanslutning. Nypris var 295:-, vilket motsvarade ca 268 arbetstimmar för en industriarbetare.
För alla som är intresserade av sjöfarts- och radiokommunikationshistoria kan meddelas att Härnösand radio är tillbaka i stan! Åtminstone har arkivet efter den tidigare kustradiostationen och sjöräddningscentralen nu återbördats till Härnösand, och placerats i Landsarkivets depå Kusthöjden på KA5:s område.
Faktum är att av de dryga fem hyllmetrarna handlingar förvaras endast någon kabellängd från den tegelvilla på Sälsten som inhyste radiostationen från 1975. Härnösand Radio öppnades den 21 juli 1916, i Kungliga Telegrafverkets regi. Verksamheten sköttes då från Hemsön, i den lokal som nu är dansbana. Till och från detta hus, liksom byggnaden på Sälsten, har det transporterats en mängd radiosignaler på långvågstelegrafi, gränsvågs- och VHF-telefoni. Väder- och israpporter, varningar om storm, slocknade fyrar och drivande timmer har meddelats sjöfarten för att underlätta seglatsen och förhindra olyckor och det är otaliga telefonsamtal och telegram som har förmedlats. Från Härnösand Radio dirigerades också alla sjöräddningsinsatser i Bottenhavet och Bottenviken, med undantag för området närmast finska gränsen.
Den 1 april 1993 tystnade Härnösand Radio. Radiotrafiken till och från fartyg övertogs av Stockholm Radio, som även hade sjöräddningsansvaret under några år. Denna del sköts numera – för hela landet – från Göteborg. Efter några års kringflackande – bland annat i Birsta och i Uppsala – har Televerksarkivet, där Härnösand Radios handlingar alltså ingår, levererats till Landsarkivet i Härnösand. Hela arkivet består av cirka en kilometer handlingar, från mitten av 1800-talet fram till bolagiseringen 1993. Geografiskt täcker det in hela Norrland och periodvis även en del av Mellansverige, men visst är det extra roligt att titta på Härnösand Radios handlingar, tycker arkivarie Louise Nyberg, som har ett förflutet som radiotelegrafist och arbetade som sådan på Härnösand Radio 1980-1993.
FOTNOT: En kabellängd = 185,2 meter (1/10 sjömil eller nautisk mil).
Radiohytt och gnist på m/s G D Kennedy
SAH anropade jag första gången 1961 som telegrafist på m/s GD Kennedy och under min värnplikt på isbrytaren Oden så var ju Härnösand radio den kustradiostation vi hade flest förbindelser med.
Nu är stationen avvecklad men finns ändå i Härnösand.
I alla fall enligt en artikel i tidningen Bäfvernytt 32 2005, som är ett medlemsblad för Härnösands släktforskare. Föreningens ordförande har gett oss publiceringstillstånd.
Vår amatörradiostation SK6RM är en populär och angelägen attraktion på vårt fina radiomuseum. Stationen är dessutom en av Sveriges Sändareamatörers SSA besöksstationer.
Amatörradiohobbyn är ju teknikintensiv och precis som alla andra teknikområden digitaliseras flitigt även här. Inte så att vi låter internet ta över trafiken utan den går givetvis per radiovåg i båda riktningar. Däremot ger internet och modern IT-teknologi oss nya roliga möjligheter att kommunicera, verifiera och experimentera. Ska vi dessutom locka nya och unga personer till vår hobby är det digitala ett helt nödvändigt dragplåster.
Väl medvetna om detta gjordes i januari 2022 en ansökan till Radiostiftelsen om medel för att digitalisera vår radiostation. Stiftelsen beviljade välvilligt 20.000:- till projektet och här kommer en kort redovisning vad som hänt i vår radiohörna.
Grundstenen är en ny modern radiotransciever (sändare+mottagare) som är datoranpassad. Det innebär att radion har ett USB-uttag och kan den vägen styras och kommunicera med en dator. För detta ändamål har även en liten snabb och kraftfull mini-PC plus en rejäl bildskärm införskaffats.
Utöver dessa komponenter har vi även skaffat en web-baserad radiomottagare som sitter på ett ”hemligt” ställe med tyst och ostörd radiomottagning. Tyvärr är radiomiljön på vårt tak ganska störd av allt brus som numera finns i vår urbana miljö. Vi kan nu sända från radiomuseets tak men lyssna med hjälp av internet från en tystare plats. Något som DX-arna redan gör och då från ännu tystare antennplatser uppe i Norrlands fjällvärld.
Vad kan man då åstadkomma med datorns hjälp på amatörradiobanden? Jo datorn är ju otröttlig och energisk och det finns fiffiga algoritmer som hjälper till. Genom digitala tekniker kan man sända meddelandet upprepade gånger i en kodad form och med felkorrigerande protokoll. Det gör att signaler som inte ett mänskligt öra kan höra ändå vaskas fram i brus och fading.
Det tar lite längre tid och meddelandena är kortfattade men kommer ändå fram per radio. I dessa radiosessioner diskuterar vi inte väder och vind precis, utan man meddelar var man bor (en koordinat) vad man heter, i vårt fall SK6RM, och hur bra eller dåligt man uppfattar motstationen via en signalstyrkerapport i decibel. Det går att överföra signaler som ligger 20 dB under brusnivån och det är riktigt svagt.
Det finns många olika modulationsmetoder och just nu är en metod som heter FT8 flitigt använd. Det finns andra digitala metoder också allt från TV, fjärrskrift till vanlig radiobaserad TCP/IP som länkas ut på vårt vanliga internet. Dvs skulle Internet helt gå ner i en del av världen kan radioamatörerna fortfarande nå varandra eller fungerande internet i en annan världsdel. Bra ur ett prepping-perspektiv.
Tilläggas ska att gammal hederlig morsetelegrafi också är en digital metod och då har vi modemet och avkodaren inbyggt mellan våra öron. Mycket praktiskt och driftsäkert.
Hur går detta med FT8 till på SK6RM då? Jo vår nya radiostation skickar och tar emot den digitala trafiken. Avkodning, presentation och loggning görs en lokal på dator och man kan i realtid med hjälp av internet snabbt få ett kvitto på var och hur SK6RM hörs globalt.
Sändareffekten är blygsamma 30 Watt och på bilden nedan ser vi markeringar var SK6RM hörts en eftermiddag på 15-metersbandet. En dag med bra radiokonditioner när vi lätt når bort till Japan/Indonesien via vår riktantenn på taket. Två flaggor i Brasilien blev det av bara farten trots att antennen pekade österut. I detta fall har all trafik gått till och från museet, dvs inte via vår fjärrmottagare.
Fascinerande och lärorikt samt ett bra pedagogiskt verktyg för att visa våra besökare hur radiovågorna studsar iväg i jonosfären. Olika frekvensband har olika utbredning och tid på dygnet spelar roll.
Det var ändå radioamatörerna som en gång i tiden visade att kortvåg kunde vara en riktigt bra kommunikationsmetod och den står sig fortfarande trots satelliter och fiberlänkar.
Välkomna till SK6RM för att titta, lyssna, lära och begrunda.
Martin Björkman SM6EHL (projektledare)
Några tekniska data: Radiotranceiver: ICOM IC7300 100W Remote WEB-mottagare: Kiwi SDR med Beagle-bone back, trådlöst bredband Dator: ASUS mini-PC, Ryzen-7, minne: 16 GB SIM + 1 TB ddr-disk, OS: Win-11 Skärm 24 tum på gasarm, trådlös mus + tangentbord
En stämningsbild från SK6RM under pågående FT8-trafik
Radiomuseet har haft en radioverkstad och miniutställning på Gammelvala i Brunskog under alla år från 2001, med undantag för Coronaåren 2020 och 2021. Det har kommit medlemmar från när och fjärran för att reparera radioapparater och visa upp och berätta om radio från 1920-talet och framåt.
I år var vi sex medlemmar från Göteborg med omnejd och två lokala medlemmar. Gammelvala var lite kortare än vanligt, lördag till torsdag, men ändå togs flera dagar i anspråk för alla som arbetade där. Alla är värda ett stort tack!
Vi får ofta gåvor när vi är i Brunskog, och i år tänker jag berätta lite om några av de fina apparater som kom in till oss. Men först något om gamla valutor – jag hittade priser för de tyska apparaterna i Reichsmark (RM), valutan i Tyskland från 1924 – 1948. I 1939 var 1 RM värd 1,33 norska kronor. Ungefär likadant gäller för svenska koronor i Sverige.
Scheman som visas här kommer från Radiomuseum.org, och fotografen är Lars Lindskog.
Denna fina vevgrammofon trodde vi kunde vara från 1920-talet. Där hade vi fel – enligt Norsk Radiohistorisk Förening, som hade den på framsidan på julnumret i fjol, kan den som tidigast vara från 1910, men givetvis kan den vara av senare datum. Tillverkaren är Anker- Phonogramm- Gesellschaft, och en liten skylt på framsidan talar om att återförsäljaren var Svenska Stålbolaget Göteborg, som sålde stenkakor och grammofoner. Apparaten fungerar! Anordningen som ska se till att veven inte svänger bakåt fungerade inte på Gammelvala, och jag fick ordentlig smäll på fingrarna av den. Vi lärde oss snabbt att använda den fiffiga tillfälliga lösningen som den tidigare ägaren hade fixat till! Vår begåvade reparatör Lennart Nilsson har nu fixat bromsen, och här ser ni apparaten.
Vi visade grammofonen många gånger under veckan – alla var mycket imponerade av att en så gammal apparat kunde fungera så pass bra. RM7233.
Vi fick en Dux radio, modell V1342 med mellanvåg, långvåg och 2 x kortvåg, AM, 5 + 1 rör, som kostade 285 RM när den köptes 1953. Några av våra medlemmarna brukar laga apparater under Gammelvalaveckan, så vi gav den fina apparaten till Ulf Nilsson, som satt i verkstan och jobbade med den under veckan. Han också är en begåvad reparatör, och han fick apparaten i gång lagom till att vi skulle ta hem den till museet. Han bytte ut några kondensatorer och ersatte ventilgummi i skaldrivningen och reglaget till bandspridningen på kortvåg. RM 7235
Denna mycket vackra högtalare från 1930 fick vi också. Så fin! Den är en magnetisk högtalare av hög kvalité, som kostade 79 RM vid inköp. Många Gammelvalabesökare kommenterade högtalaren med sin orgelpipadesign. RM7238.
Den sista apparaten som jag vill visa här i Audionen är en 2-rörs Concerton radio typ 2144 från 1929 i väldigt fint skick, med rören kvar. Den har mellanvåg och kortvåg, och lådan är av bakelit. RM7237
Dessa fyra fina apparater fick vi i Brunskog och hade sedan i utställningen på Gammelvala, naturligtvis, och de väckte mycket uppmärksamhet. Trevligt när folk uppskattar gammal design!!
Vi delade ut många av Radiomuseets broschyrer på svenska och ganska många på tyska och engelska. Vi pratade med väldigt många besökare, bland dem många barn som uppskattade museets barnexperiment som vi hade med oss. Vi hade en trevlig och givande tid tillsammans i Värmland. Syftet med utställningen, att visa gammaldags radioteknik, uppfyllde vi.
Svenska TV sändningar startades av Sveriges Radio 1957 i Stockholm. I Göteborg hade Chalmers haft försökssändningar i ett par år. Länken från Stockholm till Göteborg och Malmö blev klar 1958 i samband med fotbolls VM. Programtiden ökades successivt och försäljningen av TV apparater ökade kraftigt. Det var guldkantade år för TV handlarna.
Man kunde också bygga sin egen TV. Det fanns byggsatser som kunde köpas på ELFA. Det startades också kurser för händiga personer.
Vi hade svartvit TV i en kanal i 12 år fram till 1969 då TV2 startade. Då programmen sändes på UHF frekvenser så krävdes nya apparater eller en liten box som omvandlade signalerna från UHF till VHF.
Museet har många fina apparater från Kungs radio i Göteborg. Här har vi en radio från 1930-talet, väldigt vacker, med en typisk Kungs Radio design. Träet är som silke. Den är en rundradiomottagare, återkopplad för LV och MV, för växelström.
På båda instrumenten gäller det ju att hålla takten, men det var inte just det jag först tänkte på. Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga telegrafist och efter avslutad anställning i Telegrafverket anställdes hon som Sveriges första kvinnliga organist i Göteborg. Jag är visserligen inte organist, men väl telegrafist, så det är morsenyckeln som Elfrida och jag har gemensamt. Även om vi båda är telegrafister, måste jag ändå framhålla att jag anser mig som lite förnämare än hon eftersom jag är Radiotelegrafist!
Äldre svenska telefoner brukar nästan alltid antingen vara tillverkade av Televerkets Verkstad, som senare blev Teli, eller LM Ericsson. Det förekom också samarbetsprojekt mellan dessa, t.ex vid utvecklingen av Dialog-telefonen på 1960-talet.
Ett sällsynt undantag från de två stora tillverkarna är den tidiga högtalartelefonen Wegephone, som utvecklades i slutet på 1950-talet av konstruktören David Eklöv vid det privata företaget Svenska Reläfabriken AB. Detta elektronikföretag tillhörde då finansmannen Axel Wenner-Grens företagsgrupp, och därav namnet Wegephone.
Telefonen väckte uppmärksamhet både i svensk och utländsk teknikpress på grund av de många tekniska nyheterna, som ändå fick plats i ett kompakt format. Teknisk Tidskrift skriver 1957 om telefonen som är helt uppbyggd med den nya transistortekniken, vilket gör att den trots alla finesser enbart behöver strömförsörjning via telefonnätet, samt konstaterar att komponenterna är monterade på en gemensam platta med tryckt ledningsdragning – ett kretskort.
Amerikanska Popular Mechanics skriver i augusti 1958 bland annat om den svenska nyheten, och konstaterar att både yttre mikrofon och högtalare är sammanbyggda i en enhet, samt att den automatiska talväxlingen gör det möjligt för flera personer att prata med varandra ”back and forth” via telefonen lika obehindrat som om de befann sig i samma rum. Tidningen nämner också att apparaten designmässigt är förberedd för en liten framtida TV-skärm. Bildtelefoni ansågs då vara möjligt inom cirka 15 år.
Konstruktionen av talväxlingen har en inbyggd osymmetri för att förhindra rundgång, där en nedreglering av den passiva kanalen inleds innan uppregleringen av den aktiva kanalen påbörjas. Ingen av kanalerna blockeras helt, vilket gör att de samtalande hela tiden kan höra varandra i samband med talväxling. Nedregleringen är också större än uppregleringen för att förhindra rundgång vid full utstyrning.
I Radiomuseets utställning står tre representanter för tidiga högtalartelefoner. Till vänster finns högtalare och manöverenhet till LM Ericssons konferenstelefon DBF 11 (RM06397) från cirka 1950.
För att enheten skall fungera krävs också en rörförstärkare placerad i en undanskymt monterad plåtlåda. I mitten står en Wegephone (RM06500), och till höger LM Ericssons första konferenstelefon med transistorteknik – Ericovox (RM06553). För att den sistnämnda skall få lågtalande funktion krävs att en bordstelefon, oftast en ”Kobra”, ansluts till den pyramidformade högtalande delen. Alla tre telefonerna har omkoppling till lågtalande funktion då luren lyfts, och en liten lampa som indikerar när yttre mikrofon är påslagen. Trots att det skiljer cirka 10 år mellan LM Ericssons DBF 11 och Wegephone, så är manöverdelarna relativt lika i sin design. En skillnad finns i det fyrkantiga utrymmet till höger om fingerskivan, där DBF 11 har en mikrofon, finns högtalaren på Wegephone.
År 1960 godkände Televerket tre nya konferenstelefoner med transistorteknik. Förutom Ericovox och Wegephone, fanns också Televerkets egen Telvafon. Av dessa tre blev Wegephone mest populär med 2556 sålda apparater, sedan kom Ericovox med 437 och sist Telvafon med 299.
När Svenska Reläfabriken styckades i början av 1960-talet, så hamnade telefontillverkningen hos Gylling & Co (Centrum radio & Centrum snabbtelefoner) som bland annat moderniserade elektroniken i Wegephone i mitten av 1960-talet. År 1967 övertogs Gyllings telefontillverkning i sin tur av LM Ericsson som gjorde den sista leveransen av Wegephone till Televerket från sin fabrik i Oskarshamn i december 1972.
