Artiklar

Rapport från Radioverkstan på Gammelvala 2022

Radiomuseet har haft en radioverkstad och miniutställning på Gammelvala i Brunskog under alla år från 2001, med undantag för Coronaåren 2020 och 2021. Det har kommit medlemmar från när och fjärran för att reparera radioapparater och visa upp och berätta om radio från 1920-talet och framåt.

I år var vi sex medlemmar från Göteborg med omnejd och två lokala medlemmar. Gammelvala var lite kortare än vanligt, lördag till torsdag, men ändå togs flera dagar i anspråk för alla som arbetade där. Alla är värda ett stort tack!

Vi får ofta gåvor när vi är i Brunskog, och i år tänker jag berätta lite om några av de fina apparater som kom in till oss. Men först något om gamla valutor – jag hittade priser för de tyska apparaterna i Reichsmark (RM), valutan i Tyskland från 1924 – 1948. I 1939 var 1 RM värd 1,33 norska kronor. Ungefär likadant gäller för svenska koronor i Sverige.

Scheman som visas här kommer från Radiomuseum.org, och fotografen är Lars Lindskog.

Denna fina vevgrammofon trodde vi kunde vara från 1920-talet. Där hade vi fel – enligt Norsk Radiohistorisk Förening, som hade den på framsidan på julnumret i fjol, kan den som tidigast vara från 1910, men givetvis kan den vara av senare datum. Tillverkaren är Anker- Phonogramm- Gesellschaft, och en liten skylt på framsidan talar om att återförsäljaren var Svenska Stålbolaget Göteborg, som sålde stenkakor och grammofoner. Apparaten fungerar! Anordningen som ska se till att veven inte svänger bakåt fungerade inte på Gammelvala, och jag fick ordentlig smäll på fingrarna av den. Vi lärde oss snabbt att använda den fiffiga tillfälliga lösningen som den tidigare ägaren hade fixat till! Vår begåvade reparatör Lennart Nilsson har nu fixat bromsen, och här ser ni apparaten.

Vi visade grammofonen många gånger under veckan – alla var mycket imponerade av att en så gammal apparat kunde fungera så pass bra. RM7233.

Vi fick en Dux radio, modell V1342 med mellanvåg, långvåg och 2 x kortvåg, AM, 5 + 1 rör, som kostade 285 RM när den köptes 1953. Några av våra medlemmarna brukar laga apparater under Gammelvalaveckan, så vi gav den fina apparaten till Ulf Nilsson, som satt i verkstan och jobbade med den under veckan. Han också är en begåvad reparatör, och han fick apparaten i gång lagom till att vi skulle ta hem den till museet. Han bytte ut några kondensatorer och ersatte ventilgummi i skaldrivningen och reglaget till bandspridningen på kortvåg. RM 7235

Denna mycket vackra högtalare från 1930 fick vi också. Så fin! Den är en magnetisk högtalare av hög kvalité, som kostade 79 RM vid inköp. Många Gammelvalabesökare kommenterade högtalaren med sin orgelpipadesign. RM7238.


Den sista apparaten som jag vill visa här i Audionen är en 2-rörs Concerton radio typ 2144 från 1929 i väldigt fint skick, med rören kvar. Den har mellanvåg och kortvåg, och lådan är av bakelit. RM7237

Dessa fyra fina apparater fick vi i Brunskog och hade sedan i utställningen på Gammelvala, naturligtvis, och de väckte mycket uppmärksamhet. Trevligt när folk uppskattar gammal design!!

Vi delade ut många av Radiomuseets broschyrer på svenska och ganska många på tyska och engelska. Vi pratade med väldigt många besökare, bland dem många barn som uppskattade museets barnexperiment som vi hade med oss. Vi hade en trevlig och givande tid tillsammans i Värmland. Syftet med utställningen, att visa gammaldags radioteknik, uppfyllde vi.

Jeanette Nilsson

Den svartvita TV-tiden

Svenska TV sändningar startades av Sveriges Radio 1957 i Stockholm. I Göteborg hade Chalmers haft försökssändningar i ett par år. Länken från Stockholm till Göteborg och Malmö blev klar 1958 i samband med fotbolls VM. Programtiden ökades successivt och försäljningen av TV apparater ökade kraftigt. Det var guldkantade år för TV handlarna.

Man kunde också bygga sin egen TV. Det fanns byggsatser som kunde köpas på ELFA. Det startades också kurser för händiga personer.

Vi hade svartvit TV i en kanal i 12 år fram till 1969 då TV2 startade. Då programmen sändes på UHF frekvenser så krävdes nya apparater eller en liten box som omvandlade signalerna från UHF till VHF.

Kungs radio RM7096

Museet har många fina apparater från Kungs radio i Göteborg. Här har vi en radio från 1930-talet, väldigt vacker, med en typisk Kungs Radio design. Träet är som silke. Den är en rundradiomottagare, återkopplad för LV och MV, för växelström.

Ca 90 år gammal, och fungerar bra. Helt otroligt.

Vad har en orgel och en morsenyckel gemensamt?

På båda instrumenten gäller det ju att hålla takten, men det var inte just det jag först tänkte på.
Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga telegrafist och efter avslutad anställning i Telegrafverket anställdes hon som Sveriges första kvinnliga organist i Göteborg.
Jag är visserligen inte organist, men väl telegrafist, så det är morsenyckeln som Elfrida och jag har gemensamt.
Även om vi båda är telegrafister, måste jag ändå framhålla att jag anser mig som lite förnämare än hon eftersom jag är Radiotelegrafist!

Matts Brunnegård

Högtalartelefonen Wegephone

Äldre svenska telefoner brukar nästan alltid antingen vara tillverkade av Televerkets Verkstad, som senare blev Teli, eller LM Ericsson. Det förekom också samarbetsprojekt mellan dessa, t.ex vid utvecklingen av Dialog-telefonen på 1960-talet.

Ett sällsynt undantag från de två stora tillverkarna är den tidiga högtalartelefonen Wegephone, som utvecklades i slutet på 1950-talet av konstruktören David Eklöv vid det privata företaget Svenska Reläfabriken AB.
Detta elektronikföretag tillhörde då finansmannen Axel Wenner-Grens företagsgrupp, och därav namnet Wegephone.

Telefonen väckte uppmärksamhet både i svensk och utländsk teknikpress på grund av de många tekniska nyheterna, som ändå fick plats i ett kompakt format.
Teknisk Tidskrift skriver 1957 om telefonen som är helt uppbyggd med den nya transistortekniken, vilket gör att den trots alla finesser enbart behöver strömförsörjning via telefonnätet, samt konstaterar att komponenterna är monterade på en gemensam platta med tryckt ledningsdragning – ett kretskort.


Amerikanska Popular Mechanics skriver i augusti 1958 bland annat om den svenska nyheten, och konstaterar att både yttre mikrofon och högtalare är sammanbyggda i en enhet, samt att den automatiska talväxlingen gör det möjligt för flera personer att prata med varandra ”back and forth” via telefonen lika obehindrat som om de befann sig i samma rum. Tidningen nämner också att apparaten designmässigt är förberedd för en liten framtida TV-skärm. Bildtelefoni
ansågs då vara möjligt inom cirka 15 år.


Konstruktionen av talväxlingen har en inbyggd osymmetri för att förhindra rundgång, där en nedreglering av den passiva kanalen inleds innan uppregleringen av den aktiva kanalen påbörjas.
Ingen av kanalerna blockeras helt, vilket gör att de samtalande hela tiden kan höra varandra i samband med talväxling. Nedregleringen är också större än uppregleringen för att förhindra rundgång vid full utstyrning.

I Radiomuseets utställning står tre representanter för tidiga högtalartelefoner. Till vänster finns högtalare och manöverenhet till LM Ericssons konferenstelefon DBF 11 (RM06397) från cirka 1950.

För att enheten skall fungera krävs också en rörförstärkare placerad i en undanskymt monterad plåtlåda. I mitten står en Wegephone (RM06500), och till höger LM Ericssons första konferenstelefon med transistorteknik – Ericovox (RM06553).
För att den sistnämnda skall få lågtalande funktion krävs att en bordstelefon, oftast en ”Kobra”, ansluts till den pyramidformade högtalande delen.
Alla tre telefonerna har omkoppling till lågtalande funktion då luren lyfts, och en liten lampa som indikerar när yttre mikrofon är påslagen. Trots att det skiljer cirka 10 år mellan LM Ericssons DBF 11 och Wegephone, så är manöverdelarna relativt lika i sin design.
En skillnad finns i det fyrkantiga utrymmet till höger om fingerskivan, där
DBF 11 har en mikrofon, finns högtalaren på Wegephone.

År 1960 godkände Televerket tre nya konferenstelefoner med transistorteknik. Förutom Ericovox och Wegephone, fanns också Televerkets egen Telvafon.
Av dessa tre blev Wegephone mest populär med 2556 sålda apparater, sedan kom Ericovox med 437 och sist Telvafon med 299.

När Svenska Reläfabriken styckades i början av 1960-talet, så hamnade telefontillverkningen hos Gylling & Co (Centrum radio & Centrum snabbtelefoner) som bland annat moderniserade elektroniken i Wegephone i mitten av 1960-talet.
År 1967 övertogs Gyllings telefontillverkning i sin tur av LM Ericsson som gjorde den sista leveransen av Wegephone till Televerket från sin fabrik i Oskarshamn i december 1972.

Dag Johansson

Världsberömd i hela Västergötland

Min pappa hade en kollega som hette Sixten Bengtsson.
Han var liksom min far folkskollärare.
Sixten B reste i min barndom omkring i Västgötabygderna med en bil som hade inspelningsutrustning.
Om jag inte minns fel ledsagade min pappa honom vid några tillfällen till intressanta människor som kunde tala den fina dialekt som endast går att finna i Västergötland,

Vill man lära känna denna kulturpersonlighet kan man klicka på länkarna i slutet av artikeln.

Eftersom denna tidning är inriktad på radioteknik från fornstora dar ska jag försöka visa vad det under åren fanns för inspelning.

F Hedlund vid gravérverket.
ULMA=Uppsala landsmålsarkiv

Från år 1946 till 1975 har ULMA haft tre inspelningsbilar med eget elverk (220V) för att kunna driva de inspelningsmaskiner som fanns då-först grammofonverk som graverade skivor, därefter bandmaskiner. Efter 1975 har man använt batteridriven Nagra.

Lyrecbandspelare monterade i busse
museets egen Lyrec
Tandbergbandspelare var också ganska vanligt förekommande.

Det var inte endast i Västergötland som kulturbevarare reste runt med inspelningsbilar och bussar utan detta förekom i stort sett i hela landet.
På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns alla dessa inspelningar bevarade samt mängder med bilder .

De svartvita bilderna i denna artikel har jag fått tillgång till genom hjälp Fil.dr. Annika Karlholm och ljudtekniker Eleonor Karman.
Publiceringstillstånd av Annette C Torensjö.

Matts Brunnegård

LÄNK: https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6ta-Bengtsson

Här finns en MP3-fil från SR_sjuharad_arkiv_090318114807.mp3
Ladda ner filen via denna länk
https://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/srse/1653674.mp3

Radiostationer till sjöss

Under min tid som radiotelegrafist har jag vistats i diverse olika radiomiljöer.
Mitt första fartyg som telegrafist hette G D Kennedy och var ett elevfartyg i Rederiaktiebolaget Transatlantic. Där var jag andra halvåret 1961.


Flera rederier hade elevfartyg på den tiden då det rådde stor brist på styrmän och maskinister.

Sändaren var en ST 450, alltså en sådan som finns i radiohytten på Radiomuseet.
Fabrikatet på mottagaren minns jag tyvärr inte, eventuellt en Hagenuk.


Nästa båt hette m/s Lommaren och tillhörde samma rederi. 1962-63.

Radiohytten där påminde mycket om den på museet, bortsett från sändaren som var St300B, föregångaren till 450-wattaren.

Så dök det upp en inkallelseorder och jag fick ta mig till Karlskrona i jui 1963, men eftersom jag var utbildad och erfaren blev det en kort sejour där och en något längre på Berga örlogsskolor där jag tillsammans med två andra gossar med erfarenhet från gnisteriet i handelsflottan gnuggades i de militära bestämmelserna.

Isbrytaren Oden blev nästa tjänstgöringsplats. Där fanns enligt boken ”Isbrytare” av Staffan Fischerström följande radioutrustning: en 200 w KVB-sändare, en 450 w KV/LV-sändare, en 10 w KV-station, två 5 w UK-stationer, två 3 w FMUK-stationer, två LV-mottagare och tre KV-mottagere samt en LBV-pejl.
Radiostationer till sjöss.

När vi låg i hamn bemannade vi också telefonväxeln som också fanns på samma plats.
Där fanns också en anläggning med mikrofon och skivspelare. Det gick att anropa alla eller bara delar av fartyget. Mot slutet av isbrytarsäsongen spelade vi ofta ”Detroit City” för alla ombord. Refrängen ”I wonna go home”.

När isbrytarsäsongen avslutats hamnade jag på Gålöbasen och fick krypa ner i stridsledningscentralen på en motortorpedbåt där jag hade en liten hörna med en 50-wattare och ett par BRT400S, samma som på Oden.Där fanns också en UKW-apparat med fyra kanaler.



Flottan hade ytterligare en civil uppgift utöver isbryteriet och det var att varje höst med minsveparen Hanö vara understödsfartyg till islandsfisket.

Det blev nästa tjänst. Den radiostationen var identisk med den på T52, som var beteckningen på min mtb. Radiohytten var ungefär lika stor som en dubbel ikeagarderob.

Sen skulle min karriär i kungliga flottan vara över. Trodde jag.

Men 1970 kom en inkallelseorder till repetitionstjänstgöring.
Det blev 11 intensiva dagar på sjömätningsfartyget Johan Månsson där jag gick vakt om vakt med en telegrafie högbåtsman.

Tyvärr minns jag inte ett dugg av hur radiostationen ombord såg ut och någon kamera hade jag inte heller med mig.
Troligtvis vad det även där samma utrustning som på HMS Hanö och HMS T52.

Även på museet har denna fina lilla sändare funnits men av någon outgrundlig anledning skrotats.

Matts Brunnegård

Lyssnarkontakt med hela världen


Runt världskartan du har framför dig ser du ett antal vykort från radiostationer runt om i världen. Vi DX-are kallar dessa för QSL-kort. Det är ett kort man fått från en radiostation som en bekräftelse på att man har lyckats höra deras sändning. DX-hobbyn går nämligen ut på att höra radiosändningar från världens alla hörn. Långt innan internet så var det en utmaning att lyssna på radio från främmande länder. När man så lyckades höra en viss radiostation ville man ju ha ett bevis på att man verkligen hade hört den. Man skrev då ett brev där man redogjorde för innehållet i programmet och hur det hade hörts. Brevet skickade man med posten och sedan gick man och väntade. Skulle det dimpa ner något från den här stationen i brevlådan? Det kunde ta veckor, månader, ibland år innan svaret kom. Men glädjen var stor om och när QSL:et kom.

Om arméns radiobuss 800 W Bl m/43


Tidigt 2019, i NfR 121, hade Lars Hallin en liten artikel om arméns radiobuss 800 W Bl m/43.
Bussens linjer var bekanta för mig, eftersom jag hade sett den tidigare – i mina föräldrars gamla fotoalbum.

Under andra världskriget hade upprustningen av det svenska försvaret gjort att behovet av
kommunikation mellan olika militära enheter ökat kraftigt. Kungliga Signalregementet var baserat i Stockholmsområdet men hade mindre avdelningar, på militärspråk ”detachement”, på några andra platser i Sverige. Min pappa Arne, SM6CK, gjorde lumpen strax efter kriget 1946-1947 på Signalregementets kompani i Skövde.

Detta flyttades några år senare och utökades till Kungliga Göta Signalregemente (S2) i Karlsborg, men det är en annan historia.

Sista halvåret av hans grundutbildning, från oktober 1946 till april 1947, bestod av en specialutbildning på vad pappa kallade ”800-wattar´n”, dvs just denna radiobuss.

Den hölls bland annat på Signalregementets område Lilla Frösunda i Solna, som var en del av det dåvarande militära övningsområdet Järvafältet.

Här hade Arméns Fälttelegrafkår under tidigare decennier bland annat experimenterat med både spaningsballonger och brevduvor.

Radiobussen hade tagits fram under andra världskriget, främst för flygvapnets nya organisation som fram till 1947 hade beställt 66 bussar med benämning TMR-9,
men också en variant för armén som beställt 20 stycken, och då kallades 800 W Bl m/43.
Bussarna hade en 6-cylindrig bensinmotor på 130 hk, chassi från Scania Vabis och kaross från Hägglund & Söner.

Båda varianterna hade kortvågssändare med 800 W uteffekt på telegrafi (A1), men TMR-9 hade dessutom sändare både för långvåg och VHF.

Båda varianterna hade också två mottagarstativ med två mottagare i varje. På taket fanns en 12 m hög fällbar stegmast i fyra sektioner till sändare, samt en 4 m hög stavantenn för mottagarna. Dessutom fanns en mindre marschantenn.

Radioanläggningen, som levererats av SRA, drevs av en egen generator som också kunde matas med yttre trefas.

Materielvård av radiobussen

Pappa, som gick bort 2004, pratade inte så mycket om denna radiobuss och när jag några år senare gick igenom gamla fotoalbum, så upptäckte jag att han hade tagit några foton under grundutbildning och repmöten från vintern 1946-47 fram till tidigt 1950-tal.

Något foto kan jag placera med hjälp av någon vägskylt som skymtar fram, annars är platserna tyvärr okända. Bussarna utgick slutligen ur krigsorganisationen 1973, men eftersom det inte finns så många foton på dem när de var ute på förband, så kan de vara av intresse att visa dessa för en större publik.

Detalj av sändarens 12 meter långa stegantenn av aluminium.
Tidig vår 1947. Om någon i läsekretsen känner igen kyrkan, så får ni gärna höra av er. Min gissning är någonstans i Mälardalen
Stationsplats valdes efter möjlighet att ansluta yttre trefas, men varken spänningsnivå eller kontaktdon var standardiserade vid denna tid på sena 1940-talet, utan kunde variera beroende på var man befann sig. Bussens generator klarade att kopplas till 220, 290, 380 eller 500 V yttre trefasnät.
Det inhägnade området och de välputsade bussarna talar för att dessa foton är tagna på S1:s område Lilla Frösunda i Solna.

Dag Johansson

1 W Br m/28

RM02096


Beskrivning Radiomateriel Del 2. Fastställd 1929.

1 W Br m/28 var arméns första bärbara radiostation. Teckning ur SoldI Signal 1942 års upplaga.

Citat ur SoldI Signal 1942: Stationen är utförd för telegrafering. Räckvidden är omkring 5 km. Frekvensområde 3700-6000 kHz indelat i 9 områden. Stationen består av följande delar (se bild). Apparatlådan med sändare och mottagare sammanbyggda. 3 A-rör för mottagning; ett av dem användes även för sändning. Nio olika frekvensområden kunna erhållas genom ombyte av kondensatorenhet. Batterilådan som innehåller 2 seriekopplade batterier, A 63, om vardera 63 volts spänning, användes som underlag för apparatlådan, då stationen är upprättad. Materiellådan innehåller bl a packningsutrymme för 2 hörtelefoner, verktyg m m, 1 ackumulatorbatteri om 2 ackumulatorer, D 10, som giva glödström till rören, samt 1 telegraferingsnyckel. Lådan har en målad pil, som alltid skall peka uppåt. Antennramen bäres vid transport hopfälld i ett koger. När stationen är upprättad, är ramen utfälld och fastsatt i ramfötterna på apparatlådan. Radiostationen upprättas på följande sätt. Apparatens anslutningskabel anslutes till batterilådan och materiellådans anslutningskabel till apparatlådan. Ramen utfälles och fastsättes i ramfötterna på apparatlådan. Hörtelefonerna
anslutas. På frekvenstabellen i materiellådans lock avläses vilken kondensatorenhet och vilket gradtal, som gäller för den anbefallda frekvensen. 10 Kondensatorenheten fastskruvas mellan ramfötterna med hjälp av hylsnyckeln och frekvensskalan inställes på angivet gradtal. Omkopplaren på vänstra delen av frontplattan ställes i läge S. För att erhålla kontroll på att apparaten svänger vid sändning nedtryckes nyckeln. Härvid skall visarutslag erhållas. Vid beröring av ramändan med handen skall visarutslaget ändras. Härefter ställes omkopplaren i läge M. Potentiometern, som sitter mitt på frontplattan, vrides långsamt från läge O samtidigt som ramändan upprepade gånger beröres med handen. Potentiometern inställes i det läge, där knäpparna i hörtelefonen börja höras särskilt kraftigt (vanligen omkring läge 3).

Genom att hålla frekvensratten rörlig några delstreck på ömse sidor om det angivna gradtalet uppsökes motstationen.

Hilding Björklund (Ellab) Som mitt första projekt skulle en bärbar radiostation konstrueras. Efter första världskriget hade fälttelegrafkåren fått sig tillställt olika slags utländska rörstationer för försök, men dessa var knappast lämpliga för fältbruk under rörliga förhållanden och sällan minst under vintertid. Man ansåg det därför nödvändigt att själva igångsätta en försöksverksamhet. Rundradions genom-brott på 1920-talet och amatörradioverksamheten hade medfört att en del radiokomponenter hade kommit i marknaden, men det mest betydelsefulla var triodröret i glödtrådskatoder. Den begränsade ekonomin medförde att man måste inrikta sig på i första hand enkla rör-stationer för de lägre förbandens förbindelser, infanteriet, artilleriets eldledning och kavalleriets spaningsorgan. Det ansågs lämpligt att antennen bestod av en metallram, som tillsammans med kondensatorer bildade svängningskretsen. Kondensatorn bestod av två seriekopplade kapacitanser för att bilda lämplig kopplingsgrad fär återkoppling för röret. Samma krets och rör användes för sändning och mottagning. En vridkondensator av Arvid Ömans konstruktion fanns i marknaden. Två rör kopplade med transformatorer (Svenska Radio AB), bildade

lågfrekvensförstärkaren. Frekvensområden erhölls genom att byta kondensatorblocket. Telegrafnyckel och hörtelefon tillkom. Vid mottagning sänktes anodspänningen genom inkoppling av ett motstånd och till att börja med skulle detta vara fast inställt för att förenkla handhavandet. Men då detta inte visade sig vara tillräckligt på grund av allt för varierande dämpning av ramen och varierande batterispänning måste en potentiometer tillverkas då en dylik inte fanns att tillgå på marknaden. Det fanns emellertid högohmig motståndstråd upplindad på textilkärna. På jämn delning av tråden klämdes fast bitar av tillplattad koppartråd, dess ändar träddes genom uppborrade hål i en pertinaxcylinder, lades i en form tillsammans med lagercentrum, varpå hälldes en blandning av svavelblomma och kvartssand. Blandningen var varm och när den svalnat var den hård som sten. De utstickande kopparändarna frästes av till lämplig höjd, varefter en strömavtagare kunde vridas över densamma. Det visade sig att potentiometern fungerade utan fel under stationens livslängd. Jag har velat berätta detta för att framhålla hur man vid den tiden fick lov att hjälpa sig fram på ett primitivt sätt. Många värnpliktiga från den tiden kan säkert vittna om sina erfarenheter av denna station, som var den första som trupp inom armén kom i kontakt med. Den fick beteckningen 1 W Br m/28 och på grund av billighet kom den att tillverkas i rätt stort antal. Införandet av denna radiostation satte i gång en rätt omfattande trupputbildning i morsetelegrafi. Användandet vid eldledning för artilleriet underlättades genom eldledningskoder.

Från Försvarets Historiska Telesamlingar Armen. Sven Bertilsson Thomas Hörstedt.

Lars SM6YJG