Etikett: NfR nr 71 2014-12

Klas Hyltén-Cavallius från Lund undrade i juninumret (nr 65) av Nyheter från
Radiomuseet vem som hade formgivit AGA 23″ TV Typ 592 från år 1962.
Klas har här funnit svaret:

Stort tack för hjälpen att lösa frågan om vem som ritade denna TV!
Efter att under två års tid ha letat på olika håll på Internet, har jag nu hittat formgivaren Jan Ostwald som ritat en enda TV-apparat för AGA – och det visade sig att det var just den här modellen. Jag har varit i kontakt med Ostwald som nu är i åttioårsåldern vilket innebär att det var ett verkligt ungdomsarbete han gjorde när han formgav denna TV-modell för lite mer än 50 år sedan. Ostwald påpekar att TV-bänken inte ritats av honom. Han skulle gjort den annorlunda!

Jan Ostwald har också berättat att han ansträngde sig för att få ett smalt utseende på TV:n trots att TV-apparater vid denna tid p.g.a. bildrörets konstruktion var väldigt djupa. Därför monterades bildröret i en ram som sköt ut framför apparatlådan och bildrörets och chassiets bakre delar doldes av ett utskjutande plastgaller på baksidan.

Ergonomiska knappar och vred

När jag nu tänker 50 år tillbaka på hur denna TV-modell fungerade i vardagen – jag använde den själv under nästan hela 1960-talet – slår det mig att Ostwald gjorde reglagen mycket ergonomiska.

När man skall starta och ställa in TV:n, faller det sig naturligt att lägga fingertopparna mot gaveln i det övre högra hörnet. Så brukade vi alltid göra. Då kan man med tummen betjäna till/från-knappen som sitter överst i den lodräta knappraden.

När man skall ställa in ljudstyrkan håller man på samma sätt men för tummen till den undre av de fyra vågräta ”rullarna” som är volymkontrollen. Det är ett bekvämt sätt att hantera knapparna och metoden är densamma som i många av vår tids fjärrkontroller och mobiltelefoner som man ofta håller i handen medan samma hands tumme sköter
knapptryckningen.

Det program man ville titta på ställde man in genom att vrida på den stora kanalväljarratten längst ner. Det var en rejäl omkopplare som krävde viss kraft för att vridas runt, men man fick bra grepp med det tvärgående vredet.

En intressant teknisk detalj på denna AGA TV är en automatisk bildinställning med ljussensor

Allra längst nere i högra hörnet av bilden här ovan, syns ett litet genomskinligt ”plastöga”. (Inte den lilla svarta ringen, den är förberedelse för TV2). Det lilla plastögat allra längst nere i hörnet snett nedanför kanalväljaren är en ljussensor som automatiskt ställer in TV:ns bild beroende på hur ljust det är i rummet där apparaten står. Det fanns fler TV-apparater som hade en sådan, men jag minns från den tiden att det fanns TV-ägare som inte hade en aning om att det fanns en sådan detalj på deras TV.

Se vidare bifogade bild av denna eleganta TV-apparat som nu finns tillsammans med sina
originalantenner på Tekniska museet i Malmö.

Radioklubben i Kiruna

Det var en verkligt intressant artikel om Radioklubben i Kiruna i nr 69 av Nyheter från
Radiomuseet. När vi laddat ner hela texten om den lilla radiostationen i Kiruna, läste vi att min hustrus morfar – byggmästaren vid LKAB, Eskil Jansson – var en av dem som år 1923 grundade radioklubben i Kiruna.

Morfar Eskil, som jag själv träffade många gånger innan han dog 1978 var bara
32 år när Radioklubben grundades. Han var västgöte och var år 1923 tillsammans med hustru och tre döttrar helt nyinflyttad i Kiruna. Han blev sedermera brandchef i Kiruna och stannade till ca 1954 när han blev länsbrandinspektör och bosatte sig i Luleå. Att han var med i radioklubben kan nog bero på att man tyckte det var bra att ha en byggmästare med. Jag skulle nog tro att han har ritat och konstruerat den lilla paviljongen som alltså fortfarande finns kvar. Lustigt nog tycks det inte vara någon i släkten som känt till att gamle Eskil varit med och grundat en radioklubb.

November 2014
Klas Hyltén-Cavallius

I samband med presentationen av de fina QSL-korten från Olof Rydbäck i förra
numret (nr 70) av Nyheter från Radiomuseet noterade Bengt Lindberg att de var
sända till en apotekare John Fredrik Karlsson på Orust som var radioamatör och
hade anropssignalen SM6UA. Här ger Bengt Lindberg en presentation av honom.

Radiomuseet har fått en unik samling QSL-kort, som tillhört SM6UA, apotekare John Fredrik Karlsson, SM6UA, från Carl-Axel Wannerskogs son. Se novembernumret av Nyheter från Radiomuseet. Med anledning av det har jag blivit ombedd att skriva några rader om vem denne radiopionjär var. Jag har vid tidigare tillfällen hållit föredrag om SM6UA, bl.a. vid ett medlemsmöte i Radiohistoriska Föreningen 2013.

Jag blev intresserad av att ta reda på lite om SM6UA redan på 1970-talet, då jag hade skaffat en sommarstuga på Orust nära det apotek, där SM6UA arbetade, och granne med det hus där John Fredrik Karlssons son Bertil Källar (SM6UB), bodde.

Karlsson föddes i Värmland och utbildade sig till apotekare. 1902 kom han till apoteket på
Kårehogen, Orust, som apoteksassistent. När gamle apotekaren på Kårehogen dog 1905, övertog Karlsson apoteket som ordinarie apotekare. När apoteket flyttades från Kårehogen till annan plats på Orust 1925, var Karlsson inte intresserad att följa med utan sökte sig till storstaden Göteborg och byggde upp det nystartade apoteket Korpen vid Redbergsplatsen. (Nuvarande Halta Lottas krog.) Han förblev apotekare vid Korpen till sin pension 1936, då han flyttade tillbaka till sin fädernegård i Värmland.

Redan tidigt var Karlsson intresserad av teknik och då speciellt av radioteknik Han lär ha haft den första radioapparaten i landet. Han experimenterade med radiosändning och körde radio redan innan det fanns internationella bestämmelser för amatörradiosändning. Han var drivande med att införa elektricitet på västra Orust. Elektriciteten infördes på orten 1910 och, vad jag kommit fram till, var det växelström, vilket ju hade betydelse för att Karlsson skulle kunna driva sina transformatorförsedda sändare. (Vanligtvis installerades likström vid denna tid.)

 
John Fredrik Karlsson framför huset med radiostationen cirka 1923. Apoteket skymtar till vänster

1924 infördes bestämmelser för amatörradiosändning och anropssignaler började delas ut. 1925 fick John Fredrik Karlsson, 58 år gammal, signalen SMUA och var då den äldste radioamatören i Europa och kallades av många för Old John.

1929 infördes siffran i anropssignalen, och Karlsson fick då signalen SM6UA. 1929 infördes också krav på kunskap i telegrafi 50 tecken per minut för att få nyttja amatörradiosändare. Ett antal amatörer försökte att avlägga CW-prov. SM6UA, då 62 år gammal, var de ende som klarade provet vid första tillfället.

1930 införde SSA distriktsledare. SM6UA blev förste DL6.
1933 erövrade han WAC-diplom (Worked All Continents).
1934 blev han ordförande i SSA.
1935 bildades NARU (Nordic Amateur Radio Union) hemma hos SM6UA vid Redbergsplatsen.

I samband med att andra världskriget bröt ut blev amatörradio förbjudet. Privata radiostationer skulle lämnas in till myndigheter. SM6UAs utrustning lär ha lämnats till polisen i Karlstad. Vad som sedan har hänt med den har jag inte kunnat få klarhet i.

Viss materiel fanns kvar på Kårehogen och övertogs av SM6UAs son, Bertil Källar SM6UB. Det var bl.a. en sändare från slutet av 20-talet och flera fotoalbum med bilder dels från SM6UAs stationer och dels från amatörer, som SM6UA hade haft kontakter med. Under 70-talet lämnade Bertil Källar detta till mig. Sändaren har jag kvar (den fungerar fortfarande) och fotoalbumen finns i RM: s bibliotek.

SM6UA med sin hustru i shacket vid Redbergsplatsen. Hustrun visade också intresse för radion. Hon lär ha kunnat CW.
Hon stod ofta för en uppskattad förplägnad i samband med de många radiomöten –UA hade i sitt hem.

John Fredrik Karlsson dog 1940. Några år senare skrev SM5WL, Hans Eliasson i QTC följande: UA förblev vår ordförande till sin död sommaren 1940. En för tillfället till tystnad tvingad amatörvärld sörjde honom djupt. Han trodde på amatörradiorörelsen som ett medel att skapa förståelse mellan folken. Må vi amatörer i all framtid få arbeta vidare på den uppgiften.”

Bengt Lindberg

För en tid sedan hittade jag en auktion på Tradera som jag tyckte var intressant. Det rörde en gammal radio, och av bilderna kunde jag sluta mig till att det rörde sig om en verkligt gammal apparat. Det fanns ingen märkning på lådan, så jag gissade att det var ett hembygge och att den kunde vara från sent tjugotal eller tidigt trettiotal. Jag har en kristallmottagare från tjugotalet, så jag tänkte att en tidig rörradio kunde vara trevligt. Det tyckte tydligen fler än jag, för när vi närmade oss slutet av auktionen så var det flera som bjöd emot mig. Men för 335 kronor vann jag till slut budgivningen.

Jag åkte till en plats mellan Sollebrunn och Nossebro för att hämta apparaten, för jag ville inte ta risken att låta Posten hantera radion, det sitter ju två gamla rör i lådan. Jag träffade Dan Jonasson som sålde apparaten, och det visade sig att han var en storsamlare av föremål, främst från femtiooch sextiotalet. Jag uppskattar att han har femtio olika radioapparater, speciellt intressant var att han har minst tre radiogrammofoner med trådspelare. Det allra mesta av det som Dan har i sina gömmor har han köpt på loppmarknader och andra marknader runt om i Västergötland. Radioapparaten som
jag köpte hade han hittat på en loppmarknad i Stora Mellby, mer visste han inte om den.

Väl hemma började ett intressant detektivarbete, vad var det som jag hade köpt? Min bästa förklaring är ”en tvårörs rak, batteridriven mottagare”. All koppling är gjord med 1,5 mm oisolerad koppartråd. Rören är Philips Miniwatt A209, och så här långt har jag kunnat konstatera att glödtrådarna är hela.

dammiga lokaler. Men denna apparat har tiden farit fram ganska varsamt med, till och med vridkondensatorn är i tämligen gott skick. Jag har ritat ett schema utgående från
ledningsdragningen. Det finns en omkopplare som möjliggör att man kopplar den avstämda kretsen antingen som en serie- eller parallellresonanskrets, och för tydlighetens skull så visar jag varianten med parallellresonans och utan omkopplaren.

Jag har naturligtvis varit flitig på nätet för att hitta upplysningar om tidiga rörradioapparater. Där har jag funnit att rören A209 började tillverkas 1925 och att de ganska snart blev ersatta av A409. Schema som jag hittat på amatörbyggen från början av 1930-talet använder A409 eller motsvarande. Jag lutar därför mer och mer mot att denna apparat är från mitten till slutet av tjugotalet.

Men, som ni ser så saknas det delar, och jag har markerat detta med en streckad ruta i schemat. I apparaten ser man tre ”pinnar” som sticker upp och vardera pinnen slutar med en ögla. Vidare så slutar ena sidan av återkopplingsspolen i fria luften, så den måste också anslutas någonstans. Jag tror alltså att det har suttit några komponenter som bundit ihop de tre ”pinnarna” och återkopplingsspolen.

Nu tänker jag mig att bland Radiohistoriska Föreningens medlemmar finns det många som enkelt kan komplettera mitt schema. Jag tar mig därför friheten att utlysa en Pristävling.

Titta på bilderna och schemat och svara på nedanstående frågor och skicka sedan in svaren till mig. Jag kommer att utse en sakkunnig jury som får hjälpa mig att välja ut det bästa svaret. Priset, förutom ovärderlig ära, blir en flaska glögg som jag sparat sedan 2012, eftersom glögg bara blir bättre ju längre man sparar den. Jag vill ha dina svar senast den 15 december så jag hinner leverera glöggen i tid.

Här är mina frågor:

Vad är det för komponenter som saknas för att min radio skall fungera? Jag tror att det är de komponenter som skall sitta innanför den streckade ramen.

På kondensatorn som sitter i gallerkretsen till det första röret står ”200 cm”. Normalt så mäter vi ju kapacitans i Farad ( F, μF, nF och pF). Hur räknar man om mellan kapacitans i cm och i pF?

Varför finns det vridmotstånd (reostater) i glödströmskretsarna? Röret A209 skall ha 2,0 V och drar då 0,08A. Rören vill ju ha negativ gallerförspänning och det har man tydligen ordnat genom att koppla ihop glödströms- och anodkretsarna. I schemat har jag märkt ut anslutningen för glödström med Glöd A och Glöd B och du får klura ut vilket som är plus respektive minus. Anodspänning plus har jag märkt ut (ANOD+), men var skall ANOD- anslutas?

Röret A209 skall ha 20 – 150 V anodspänning enligt databladet, så jag börjar väl med 20 V. Måste jag över något kritiskt värde?

Demoduleringen bör väl ske genom gallerlikriktning i första steget. Är kretsen riktigt
dimensionerad för detta?

OBS! Detta är ju ett hembygge, så vi vet ju inte hur bra apparaten har fungerat. Har du synpunkter på kretslösningen så kan det ge extrapoäng.

Lyckat till och skicka dina svar till:

Bo Sörensson
bo@sorensson.se
adress: Tångenvägen 32C, 417 43 Göteborg