På bilden framför dig ser du början av det som sedan skulle bli ”Silicon Valley” i Kalifornien. I det här garaget började år 1939 två studenter, William Hewlett och David Packard, med att utveckla elektroniska instrument. Deras första produkt var tongeneratorn HP 200A, som du ser en variant av här på hyllan. Tongeneratorn hade goda prestanda och använde en vanlig glödlampa för att få en ren utsignal. Den såldes bland annat till Disney för filmen ”Fantasia” och fick många efterföljare, även av andra fabrikat.
Här på hyllan finns flera andra framgångsrika HP-produkter från 1950 – 1970. HP blev känt för att leverera hög kvalitet till marknadsmässiga priser.
Företagsgruppen har idag ett värde av cirka 1000 miljarder kronor.
Mitt intresse för radio väcktes av min farbror Ragnar som var DX-are, vilket gjorde att även jag började skicka lyssnarraporter till BBC, Voice of America och HCJB m.fl.
Sjöfartsintresset väcktes av en gosse i byn som var mässuppassare i handelsflottan. Det lät ju väldigt spännande.
Sommaren 1959 tog jag hyra som mässuppassare på ett litet s.k. paragraffartyg som hette Hermia och gick mellan Göteborg och Edinburgh. Det blev 10 resor innan skolan kallade.
Sommaren 1960 mönstrade jag som stewardbiträde, i dagligt tal kallad ”hökarhalva på m/s Sunnaren. Där fick jag kontakt med gnisten som verkade ha ett trevligt och intressant yrke.
Detta styrkte mig i att jag tagit ett rätt beslut som skickat in min ansökan till telegrafistutbildningen på sjöbefälsskolan i Göteborg. Hoppet om att komma in var inte särskilt stort, så glädjen stod högt i tak när jag fick telegram om att jag kommit in!
m/s Sunnaren och jag kom till Göteborg från Sydafrika på min födelsedag den 26 september 1960 och den 27:e, fyra veckor för sent, skyndade jag upp för trapporna till skolan på Kvarnberget.
Den 17 maj 1961 tog jag radiotelegrafistexamen (certifikat nedan) och gick nedför trapporna och in på Rederiaktiebolaget Transatlantic där jag träffade Herr Brunnhage som hade hand om telegrafisterna i bolaget. Strax före midsommar ringde han och meddelade att jag skulle resa till Malmö för att mönstra på ett fartyg som hette GD Kennedy. Där var Evert Taubes bror Gunnar Taube befälhavare. Han vikarierade under kustresan för ordinarie befälhavaren Åke Rydin.
Radiotelegrafistcertifikat
Vi gick via Sydafrika till Australien och sedan hemresa via Suezkanalen.
Efter GD Kennedy blev jag gnist på m/s Lommaren i samma rederi. Lommaren gick på Sydafrikatraden och jag hann med 10 resor innan det kom ett brev från Kungliga flottan som tyckte att jag borde göra min värnplikt.
Självporträtt tagen på GD Kennedy. En selfie innan det begreppet fanns!
I kustflottan tjänstgjorde jag först på isbrytaren Oden och när isbrytarsäsongen var över hamnade jag på Gålöbasen i Stockholms skärgård på 4:e Mtb-divisionen. En liten båt som man sköt torpeder med och som gjorde mellan 45 och 50 knop. Sedan var det dags för minsveparen Hanö som tidigare gått som understödsfartyg för Islands fisket, men nu höll sig i Nordsjön.
Där var min sjömanstid slut trodde jag. Men 1970 kom en inkallelse till en repetitionsövning som jag fullgjorde på sjömätningsfartygen Johan Månsson, som nu skulle bli minutläggningsfartyg. Sedan var det slutseglat.
Jag har renskrivit ett dokument jag hittade i radiohytten på museet.
Eftersom originalet är näst intill oläsligt spritduplikat har jag skrivit om den. När jag tog min examen har jag en känsla av att det gick till precis så som det skildras här.
Språket är ju en smula ålderdomligt men det är lite av charmen tycker jag.
Nedan får läsaren ta del av reglerna för provtagning för radiotelegrafistcertifikat.
REGLER FÖR PROVTAGNING FÖR RADIOTELEGRAFISTCERTIFIKAT a. Mottagningsprovet avlägges först och utgöres av 10 telegram, som nedskrives på blankett ”Repetitionstelegram” form. Nr 206, ett telegram på varje blankett. Fordran på att inledningen skrives i särskilt avsedda rutor ställes icke.
Ett telegram i mottages i taget och kvittens skall avgivas, t.ex. ~ (lystringstecken) R 126 (telegram nr) och återsignalering av alla med siffror skrivna tal i adress, text och underskrift samt alla ord eller grupper som man är en aning osäker på, men som man hoppas äro riktiga och tecknet K.
På så sätt kan man undvika omfrågning. Siffrorna i telegraminledning, utan nr, sändes icke, såvida man icke är tveksam på någon grp (grupp). Kvittenserna upptages på remsa å skrivapparat för kontroll av tveksamma fall. Slarva icke med kvittenserna genom att t.ex. sända utdragna R!
Om man måste fråga på något, gör man det innan man kollar. Man återsignalerar alltid tillbaka det eller de ord (grp), som man gjort omfrågning på, så att mottagning med säkerhet blir rätt.
Omfrågning göres i regel med användning av ? (frågetecken) efterföljt av wa (ordet efter) wb (ordet före) bn (allt mellan), aa (allt efter), ab (allt före)
Om man vill fråga på Inlämningsstationen sänder man ” ? wb nr” eller ”St fr ?” (station from) Datum sänder man ”date?” Inlämningstiden sänder man ”time?” Adressen sänder man ”desta?” (destination) ”adrstn?”
Ordantalet bör man aldrig fråga på, även om man missat det. Man räknar orden och kollar det därigenom erhållna ordantalet. På så sätt kan man undvika en omfrågning eller felkoll.
Obs! Om samma codeord förekommer på flera ställen i samma telegram, och fråga måste göras på något sådant ord, måste man förtydliga sin omfrågning genom att uppgiva 2 ord (grp) i följd.
Tiden är väl tilltagen, varför man hinner se igenom mottaget telegram och ev. förtydliga före kvittens. Längre tid än ½ min bör man dock i regel icke använda. Gissa aldrig! Glöm inte att efter omfrågning eller felkoll sätta in det eller de ord (grp) på rätt plats genom uppföringslinje.
När mottagningen av de 10 telegram är klar, bör man se igenom telegram. Tiden för mottagningen räknas nämligen för sig och sändningen för sig. Dessa tider summeras sedan.
b. Sändningsprovet följer omedelbart efter mottagningsprovet och består i att sända 10 telegram enligt samma indelning som för mottagning. Inga fel får förekomma. Se igenom telegram före provets början! Ingen tvekan får uppstå om vad som sänts. Dagens datum får den prövande själv insätta på provets början.
Man börjar med ~ (lystringstecken) och slutar med + (sluttecken) och K. Det händer ibland, att den prövande glömmer ”+” i hastigheten och sänder endast K efter underskriften eller sista ordet (grp) i telegram. ”Var slutar telegrammet” blir då frågan, varpå den prövande bör återkalla och sända om underskriften (sista ord el. grp), åtföljt av + och K. Man förlorar alltså tid, om man slarvar!
Sänd icke fortare än nödvändigt. Tiden räcker gott. Skulle sändningshastigheten (medeltakten), som under provet räknas av kontrollant, visa sig vara för låg får den provande order ”öka”. För 2. Klass fordras 80-takt, för 1. Klass 100-takt å chiffer och 125-takt klartext. Sänd riktiga gruppuppehåll. Glöm icke att vid felsändning återkalla ordentligt och sända om det sist rätt sända ordet (grp).
* omfrågningar på två ord eller grper i samma tgm räknas som två omfrågningar. Samma sak gäller felkollationering. Inga fel få förekomma
Museets väggtelefon i plåt tillverkad av LM Ericsson. Vikt 8,2 kilo
Denna är den första artikeln i en serie om telekommunikation på svenska järnvägen.
På Radiomuseets telefonavdelning finns en väggtelefon med svart plåtkapsling (RM06497), som den tidigare ägaren kallade för ”Farmor Anka-telefon”. Den ligger på ett bord, bland annat för att ge besökare möjlighet att studera hur en gammal väggtelefon ser ut och fungerar inuti. Apparaten är i själva verket tillverkad av LM Ericsson, har typbeteckning AB2120, och med ledning av ett serienummer är tillverkningsåret troligen 1909. Plåtkapslingen gjorde att modellen främst användes i fuktiga och krävande miljöer, bland annat som telefonförbindelse mellan stationer och banvaktsstugor hos SJ i början av 1900-talet. Med denna telefon som utgångspunkt tänkte jag berätta mera om kommunikation i samband med järnväg och spårbundna fordon, bland annat illustrerat med egna bilder från en plats med pedagogiskt visad information i ämnet: Kommunikationsavdelningen på Järnvägens museum i Ängelholm.
Startåret för det svenska järnvägsnätet brukar anges till 1856. Detta år invigdes de två första delarna av stambanenätet, Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered. Samma år invigdes också de första privatbanorna med lokdragna tåg, Fryksdalsbanan i Värmland, som tidigare haft hästdragna vagnar, och Sveriges första normalspåriga järnväg, linjen Nora-Ervalla i Örebro län.
Från första början fanns två separata kommunikations-system mellan järnvägsstationerna. Den första, visartelegrafen, användes för att överföra meddelanden en bokstav i taget genom att stegvis flytta en visare. Via en luftledning utefter järnvägsspåret överfördes informationen till motsvarande mottagarenhet på nästa station. Om ett tåg stannat ute på spåret och behövde kontakta närmaste station, kunde en cirka 20 kilo tung medförd visartelegraf släpas ut på banvallen och anslutas genom att en tråd lades mot luftledningen med hjälp av en lång stång. En annan tråd anslöts samtidigt mot en av rälerna. Systemet strömförsörjdes genom att den sändande personen vevade på en växelströmsgenerator (induktor). Sändande person måste också förvissa sig om att någon tog emot och skrev ner meddelandet på mottagarsidan genom att först genomföra testsignalering. Se bild nedan.
Visartelegraf som transporterades ombord på tåget, med handhavandeinstruktion i locket för konduktören. Denna enhet finns i telefonutställning på LM Ericssongården i Värmskog, mellan Grums och Arvika
En del av Radiomuseets föremål med anknytning till trådbundna telegrafen finns utställda i foajén.
Det andra kommunikationssystemet för nya järnvägen var den trådbundna telegrafen. Sveriges första telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, invigdes 1853. Trådbundna telegrafen innebar att det med morsenyckel avsända meddelandet skrevs ut av en skrivare som skrev morsekodens punkter och streck på en löpande pappersremsa hos mottagaren. Som strömförsörjning användes batteri och man måste alltså ha en speciell luftledning för telegrafen, avskild från visartelegrafens växelströmslinje. Telegrafens utrustning var mindre och kommunikationen snabbare än hos visartelegrafen, men eftersom systemet krävde telegrafikunnig personal användes visartelegrafen fortfarande på många mindre sträckor, fram till att den sistnämnda avskaffades helt år 1913. Trådbundna telegrafen byggdes först ut mellan större stationer och utefter stambanorna, med ambition att ansluta alla stationer till telegraf. På vissa privata järnvägar hände det, att en stins som inte kunde telegrafi, i stället skakade en stund på telegrafnyckeln för att signalera ”tåg in” och ”tåg ut” till nästa station.
Närbild på en av Sverigesförsta järnvägstelefoner, stampen, använd på linjen Daglösen- Filipstad
År 1876 tog Alexander Graham Bell patent på telefonen i USA. Då patent inte togs i Sverige utvecklades snabbt olika telefonvarianter. Redan 1878 fanns telefonförbindelse mellan stationerna i Daglösen och Filipstad på den värmländska delen av Bergslagsbanan. Dessa tidiga telefoner användes ungefär som ”burktelefoner”, det vill säga att man omväxlande lyssnade och pratade i samma enhet. Eftersom de tidiga telefonerna liknade skaftförsedda stämplar kallades de också för ”stampar”.
De första av järnvägens telefonlinjer byggdes ofta för att koppla in stationer som ännu inte fått telegraf, eller som lokalförbindelser till större stationer för järnvägens eget behov. Eftersom behovet ökade att även kunna ringa via Telegrafverkets nät, slöts en överenskommelse 1891 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket om att stationer vid statsbanorna också skulle kunna ringa via rikstelefonnätet. År 1905 inrättades första bantelefonanläggningen. Denna var till för att kunna skicka meddelanden till banpersonalen om eventuella förändringar i turlistan, oftast beroende på dåligt väder, vilket tidigare hade utförts med tidsödande budskickning. Järnvägens telefoner för stationer och banvaktsstugor i början av 1900-talet var nästan enbart av väggmodell. För att spara telefontråd kunde flera telefoner anslutas till samma linje. Växeltelefonisten försökte att särskilja vilken telefon på linjen som var tänkt att ringas upp, genom att använda olika kombinationer av korta och långa ringsignaler (codesignaler). Detta innebar, att samma signalsekvens hördes i alla anslutna telefoner på linjen.
Foto från biljettexpeditionen på Varberg Centralstation, taget i början av 1900-talet. Längst till höger återfinns LM Ericssons bekanta väggtelefon i plåt.
LM Ericssons väggtelefon AB2120 och en visartelegraf.
När telefonnätet till privata abonnenter byggdes ut, utnyttjades ofta järnvägens banvall till nya luftledningar. Antingen med telefontrådar i järnvägens befintliga stolplinje, eller med en separat stolplinje för privata telefoner på andra sidan av spåret. Eftersom den kraftiga utbyggnaden av telefonnätet orskade ökad belastning på stolparna, vilka ibland knäcktes och orsakade trafikproblem på järnvägen, skrevs ett nytt avtal 1912 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket. Detta innebar att Telegrafverket tog över underhållet på alla stolplinjer och vid behov genomförde förstärkningar. Se bild på nästa sida.
Visartelegrafen ombord på tågen ersattes successivt med fält- eller portativtelefon, och anslutningen gjordes genom att rullar med tråd i locket på fälttelefonen anslöts till telefonledningar utefter järnvägen med hjälp av en lång stång. Se bild nedan.
För att visa spårbunden kommunikation har Järnvägens museum i Ängelholm byggt två stycken dioramor med stationshus från numera nedlagda Nossebrobanan mellan Trollhättan och Nossebro. Stationerna Åsaka, Bäreberg och en banvaktsstuga visas som de såg ut på 1920- respektive 1950-talet tillsammans med kommunikationsutrustning, som kunde ha funnits på stationerna vid aktuella tidpunkten. Modellernas avsteg från verklighetens Nossebrobana är, att banan i verkligheten var smalspårig och aldrig blev elektrifierad. Bilden visar diorama med Åsaka station och utrustning, som skulle kunna ha funnits där cirka 1920. Till vänster en liten manuell telefonväxel för att kunna kommunicera mellan de olika stationerna och banvaktsstugorna längs linjen. Till höger känner vi igen ”vår” väggtelefon i plåt LM Ericsson AB2120, och nedanför finns en visartelegraf i sin låda.
Diorama med stationen i Bäreberg nära Nossebro på 1920-talet. De nedersta trådarna i stoplinjen användes för visartelegrafen och trådbundna telegrafen som bara krävde en tråd vardera, medan en telefonförbindelse krävde två trådar per förbindelse.Ånglok Prins August, byggt 1856 Foto: Jonas Andréasson Wikipedia
Dag Johansson, text och bild
I nästa Audionen kan vi läsa om järnvägstelefonins spännande utveckling under åren efter 1910-talet. Det ser vi fram emot!
