Här är Radiomuseets område för Landmobil radio, vilket är den gemensamma beteckningen för Kommunikationsradio (kom-radio), Personsökare, Privatradio och Mobiltelefoner från 1940-talet och senare och för frekvensområden från 27 MHz till 470 MHz samt upp till 2500 MHz för telefoner.
På hyllorna längs långväggen ser vi först, längst ned, tre gröna lådor som är polisradio från 40-talet. Det är sändare, mottagare och kraftaggregat med en storlek som fyllde hela bagagerummet. Längre upp och åt höger finner vi kom-radio i flera utvecklingsfaser. Längre åt höger är modernare apparater som blir allt mindre med åren. Därigenom blev det möjligt att även tillverka kom-radio i fickformat, vilket vi kan se i en glasmonter. Här kan man följa utvecklingen efter årtal: ju mindre desto nyare. vilket beror på ökad användning av transistorer som kom i slutet av 50-talet och ersatte de strömslukande radiorören.
Allra nyast och modernast är en liten kom-radio i glasmontern. Den är från danska TP Radio och har den allra nyaste tekniken inom detta radioområde. Den kan täcka 100-tals kanaler inom ett helt frekvensområde samt användas för överföring av tal, tonsignalering och data.
De ovan nämnda apparaterna var genom ett licenssysten förbehållna taxi, åkerier, kommuner och många företag liksom statliga institutioner. Men så småningom blev trycket från privatpersoner stort varför man även kunde köpa så kallad privatradio, som användes till exempel i jakt och sport-sammanhang. Det finns flera exempel i glasmontern.
Längst bort till höger står stora skåp som är basstationer, vilka användes som fasta enheter med en central funktion i radiosystemen, oftast med en högt placerad antennmast.
Till sist har vi mobiltelefonen som i storlek också följer årtalen. Förr var de ju bara telefoner, men har nu utvecklats med dator, kamera med mera.
Häromdagen besökte jag Radiomuseet och överlämnade ett vandringsvågrör av typen RW80. Röret har använts i ett av de radiolänksystem som leverats av Siemens i Tyskland till Televerket under 60-talet.
Varje rör kostade då ca 4000 kr/st. Siemens var under slutet av 50-talet och fram till 80-talet en stor leverantör av radiolänksystem som användes i södra halvan av Sverige (från Sundsvall och neråt). Från Sundsvall och norrut köptes motsvarande rör från STC i England. Leveranserna köptes med installation och driftsättning vilket innebar att respektive leverantör hade montörer och ingenjörer under flera år i Sverige innan allt var klart att använda. Det var inom telefoni och TV som det var stort behov kapacitetsökningar respektive ny täckning. De stora och långvariga projekten ledde i flera fall till att montörerna stannade kvar i Sverige för gott och blev svenskar.
Systemen byggdes dubbelriktade vilket givetvis var en nödvändighet för telefoni. För TV var behovet i första hand att kunna distribuera TV från Stockholm och ut till alla de TV-stationer som var under uppförande under framförallt 60-talets första hälft. Kapaciteten på länklinjerna var sådan att ett TV-program med ljud eller 600 telefonsamtal per radiolänkkanal kunde överföras. Denna siffra ökades senare till 960 samtal. De frekvenser som var aktuella var 4 GHz och 6 GHz. Avståndet mellan varje radiolänkstation var ca 50 km.
Utöver sändare och mottagare levererades modulatorer och demodulatorer samt ett omfattande hjälplänksystem för att kunna övervaka och styra all utrustning. T ex i sträckan Stockholm – Göteborg fanns ca 10 mellanliggande radio-länkstationer samt några avgreningar som behövde övervakning och styrning. På den här tiden hade Televerket en egen byggnadsavdelning som ansvarade för husbyggandet och elinstallationerna.
Mer information finns Televerkets tekniska tidning TELE nr 4 från 1965 om radionätens utbyggnad. Den finns nog på Radiomuseets bibliotek! Lite teknik om vandringsvågröret finns även på Wikipedia.
Det är dags att presentera en bolagstidning i Audionen. Det handlar om en ganska kortlivad tidskrift som gavs ut av Luxor i Motala. Den är inte riktigt typisk för vare sig de tidningar som riktade sig till en radiotillverkares återförsäljare eller de som mer hade karaktären av reklam till hushållen. Den distribuerades visserligen till Luxorhandlarna, men var och en som köpt en magnefon verkar också ha fått den hemskickad direkt i brevlådan.
RM03286 -radiogrammofon med rundradiomottagare,skivspelare för 78 varv/minut samt en trådspelare Luxor ”Magnefon” med mikrofon.
Trådnytt hette den alltså och första numret kom ut 1951. Målgruppen var ju relativt smal och det får väl ses som en slags reklam i efterhand, som kunde hjälpa till att sälja tråd och andra tillbehör. Magnefonerna sålde väldigt bra redan från debuten 1949 och under de första åren av 50-talet. Den exklusiva skara som ägde en trådspelare i hemmet och dessutom fick en särskild tidning i brevlådan några gånger om året hjälpte säkert till med att sprida intresset. Kanske genom att spela in släkt och vänner på apparaten och även visa tidningen för andra nyfikna. Det motiverade antagligen kostnaderna för den.
Innehållet består i regel av några fasta inslag, som till exempel en intervju med en nöjd magnefonägare, en tävling av något slag och lite tips från en tekniker på företaget. En avdelning som kallas ”rullen går” presenterar brev från läsekretsen och det brukar också finnas någon skämtteckning, som de som finns nedan. Texterna lyder så här:
Jag undrar om han fortfarande ska förneka att han snarkar om nätterna.
Säg icke nej, älskade Eufemia…Åhh Konrad, det kommer så plötsligt! Vill du trycka på Microphone record och gå ut ett ögonblick, så ska jag spela in mitt svar.
Konkurrensen från bandspelarna tvingade så småningom Luxor till att även börja tillverka sådana och då fasades trådmagnefonerna successivt ut från produktutbudet. Trådnytt blev väl med tiden lite för låst i sitt koncept, så den blev inte så långlivad. Den kom ut med cirka tre nummer per år från 1951 till 1954. Från 1955 så blev den en liten del av företagets äldre branschtidning ”Luxor Kontakt”, men den får vi titta på en annan gång.
Museet äger flera Tefifoner, de flesta fullt fungerande. Ibland behövas en reparation, och i juli satt Lennart Nilsson och bytte pickup-en på tre stycken apparater. Här ser vi en av dessa under reparationen, och bredvid en bild av en Tefifon i komplett skick, RM 6305.
Om du inte redan har hört det fina ljudet från en Tefifon, kom gärna in och lyssna
Ny teknik provas för live videoöverföring från helikopter
Detta är den tredje delen av serien om radiolänkhistorik. I detta avsnitt berättar jag om hur polisen testade möjligheterna att använda radiolänk för att överföra bilder live, direkt till sin ledningscentral.
Polisen har i sitt uppdrag att bevaka och hjälpa och har till sitt förfogande en helikopter, Bell Long Range SE-HKP, utrustad för att kunna vidarebefordra information och lagra in på band, vad som hänt och var det hänt. Helikoptern var, sedan tidigare, utrustad med videokamera i fast monterad position, i nedre högra delen av cockpit för att få en bra bildvinkel framåt.
Videokamerans placering till höger
Handenhet och display för manövrering
Funderingar har funnits om det skulle vara möjligt att få bilder direkt till ledningscentralen. Tekniken hade använts redan av SVT vid Vasaloppet. De tekniska specifikationerna och förutsättningarna var inte de samma för att få den prestanda som polisen önskade.
Polisen hade tidigare besökt en säkerhetsmässa och där träffat en tillverkare av mobil videolänk, Microwave Modules LTD.
Då polisen hade för avsikt att köpa in ett större antal utrustningar för olika applikationer, tillfrågades Televerket Radio om ett konsultuppdrag för att specificera transmissionskrav.
Då Televerket redan hade polisen som kund, med bred kunskap från b.la. transmission från trafikkameror, fanns alla förutsättningar att kunna utföra detta uppdrag.
Tillgång till frekvenser har alltid varit ett problem och i detta fall ansåg Frekvensförvaltningen att aktuella bandet för storstadsregioner borde vara 3,5 GHz. Tidigare angavs 1,375–1,68 GHz som möjliga band, och utrustning för dessa band köptes in.
Nu kom frågan upp: Kan denna utrustning användas i befintlig Bell Long Range 206 helikopter, (SE-HPK) som disponerades av polisflyget, stationerad på Säve flygplats i Göteborg?
Uppdraget gick till radiolänkgruppen i Göteborg, som hade rutsättningar, kunskap och mätutrustning att genomföra ett prov.
Utrustning, sändare och mottagare provades fört på bänk med en dämpare för att simulera den beräknade RF dämpningen och verifiera videokvalitén. Utrustningen var inbyggd i behändiga lådor med måttet 26026090 mm och vikten strax under 3 Kg.
Mottagare MTV 2010, uppbyggnad i moduler.
Som slutsteg användes Microwave Modules egen konstruktion
Då sändarens uteffekt var 2.5 W (Se specificationen på sida 10), var effekten för låg för det avstånd som utrustningen skulle klara. Därför användes ett slutsteg som lämnade 20 W till antennen.
Sändare och slutsteg monterade i helikoptern.
Sändaren och slutsteget spändes ordentligt fast på en hylla som användes som stöd för bår vid sjuktransporter. Antennkabel drogs ut genom en glipa på bakre dörren. Inga stationära montage, då detta bara var ett prov. Kraft 12V togs från befintligt uttag, avsett för medicinsk utrustning. Så här fanns det gott om effekt
Att få till en bra placering av sändarantennen, både ur flygsäkerhetssynpunkt och att kunna utnyttja antenndiagrammet optimalt med all strålning i horisontalplanet var inte helt lätt. Antennen var 1320 mm och avståndet mellan mark och nedre delen av fästet för landningsstället var 620 mm. Den bästa lösningen i detta fall blev att antennen vinklades snett bakåt för att inte komma i kontakt med marken.
Mottagning fick vi från helikoptern upp till ca 1 km bort vilket var förväntat med denna antenntyp. Därför byggdes och monterades en 2*2 stackad yagi antenn på en triploid så det gick att följa helikoptern. Antennvinsten beräknades ca 30dBi.
Sändarantennens placering på SE-HKP:s bakre fäste till landningsställetRitning Bell Long Range helikopter 206B
Den första mottagna bilden med liten antenn och mottagare på polishuset.
Artikelförfattaren Kenneth söker efter RF-signal
Provet blev till full belåtenhet med en full acceptabel räckvidd och perfekt bildkvalitet. Men hade vi fått sändare antenner som varit anpassade till det begränsade utrymmet under helikoptern och kunde ha placerat denna vertikalt hade det blivit något högre in nivå.
För att sprida den här möjligheten anordnades ett seminarium med deltagare från Räddningstjänst, Brandförsvaret och Räddningsverket där punkterna var: 1. Polisens önskemål och förutsättningar. 2. Tekniken som används 3. Ett inspelat band från provet visades 4. Framtida utveckling 5. Förbindelser mellan olika ledningscentraler. 6. Helikopter till mobil enhet (Lednings fordon) 7. Hur kan samhällets räddningstjänst använda videöverföring från helikopter?
Nedan finns en artikel i Svensk Polis tidsskrift som visar hur belåten polisen var med resultat av provet och möjlighet att kunna få tillgång till denna nya teknik.
Vad hände sedan?
Ett stort problem var frekvenstilldelning för denna typ av sändare att användas högt upp i storstadsmiljö.
Räddningstjänsten var inte mogen för denna teknik, men polisen använde den skarpt vid EM i fotboll 1992 och VM i friidrott 1995.
En tanke som vi hade för att få bättre räckvidd var att installera fler mottagarantenner på högt belägna platser, som sedan med länk kunde distribuera bilderna till polisens ledningscentral. Då länken är dubbelriktad skulle även antenn riktningen mot helikoptern kunna fjärrstyras. Att kunna styra antennriktningen med en mottagare som känner av HF insignalen och styr antennrotorn för bästa insignal var också något som skulle kunna ha använts.
Nu 30 år senare kan vi se hur utvecklingen av nya typer av små drönare kan göra samma sak, men när detta utfördes var det något av ”high tech”.
Men inget av detta kan konkurrera med en helikopter, utrustad med videosändare, när det gäller att snabbt vara på plats.
Får se vart utvecklingen tar vägen! Kanske tillämpningen kommer tillbaka i en modernare tappning.
