Alltsedan radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för service och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa.
Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV program så fick teknikerna åka hem till kunden. Det myntades då uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på taket på servicebilarna. TV teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd med mera samt verktyg och en lödkolv.
Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne TV, för man kunde ju inte missa kvällens program.
Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen, men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus, ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.
Denna DUX TVn har funnits på museet länge. Nu står den lagrad i Lillhagen Tillverkad någon gång i början av 60talet på NEFA i Norrköping på licens från Philips i Holland.
RM 00038 Fabrikat: DUX Varumärke: DUX Typ: V 5932 Serienr: 320884
Beskrivning : TV mottagare S/V 23 tums med UHF i ljust träslag och grå läderimitation runt bildröret.
Kostade 62/63 1445 kr, vilket motsvarar 205 timmars arbete för en fabriksarbetare.
När ägde den första direkta TV sändningen tvärs över atlanten rum ? Om man tror att det var den 11 juli 1962 med hjälp av sateliten telstar så tror ni fel.
Händelsen inträffade istället en februaridag 1928.och den man som svarade för sändningen var den skotske uppfinnaren John L. Baird även kallad Televisionens fader.
I Februari 1928 vid midnatt monterade Baird upp sin TV kamera i ett kontor i London. Han placerade en buktalares nickedocka framför den så att fyra personer i New York kunde stämma av sin apparat på bästa sätt. Bilden av dockan gick först över en telefonledning till en radiosändare i Coulsdon, Surrey varifrån den sändes tvärs över atlanten på en våglängd av 45m Signalerna reflekterades av jonosfären i ett antal hopp och mottogs med tillfresterande resultat i Hartsdale utanför New York.
Tittarna skickade omgående ett medelande till Baird och bad honom sända fler bilder. Ett antal personer på Londonkontoret inklusive Baird själv poserade därför i tur och ordning framför kameran. Bilderna av dem mottogs samtliga i Hartsdale utanför New York.
Bairds TV system var en teknik med litet linjeantal som utnyttjade korta radiovågor för överföringen 30 linjer 12.5 bilder i sekunden och bildstorleken var endast 3 gånger 4 cm.
Det förekommer ganska ofta att vi hyr ut apparater till filminspelningar, men inte lika vanligt till teatrarna.
Men jag minns faktiskt att jag var på föreställningen och hörde hur morseskrivaren knattrade fram ett meddelande och att Dag Malmberg gick fram och läste budskapet om att Lasse Brandeby var på väg.
Lasse Brandeby i Dödsdansen på Aftonstjärnan Pressrelease från Teater Aftonstjärnan
”Dödsdansen, denna svarta komedi, där August Strindberg beskriver ett synnerligen stormigt äktenskap, skrivet med glimten i ögat. Med Lasse Brandeby, Sara Wikström och Dag Malmberg i rollerna är det bäddat för en rolig, annorlunda föreställning spelad på Teater Aftonstjärnan, Göteborgs svar på Strindbergs Intima Teater. Premiären blir den 11 augusti och spelas sedan varje kväll under sensommarens stora evenemang i Göteborg, KULTURKALASET och därefter varje helg i augusti och september. Uppsättningen är en samproduktion med Folkteatern, som sedan tar ut föreställningen på turné i VG-regionen. Föreställningen regisseras av Erik Ståhlberg. Repetitionsarbetet pågår.
Biljetterna till Aftonstjärnan släpps fredag den 8 juni. Presskonferens 7 augusti, inbjudan kommer i början av augusti.”
Radiomuseet har skannat in serviceinformation för äldre svenska radioapparater. Det gäller:
• Luxor • Radiola • Centrum • Kungs • Aga
För Luxor har det nyligen tillkommit ett flertal scheman för de äldsta apparaterna.
De inskannade servicehandböckerna finns tillgängliga för medlemmar via den interna nedlemssidan, men också för övriga via Områden / Rundradio / Servicehandböcker. De som inte är medlemmar kommer dock inte åt beskrivningar och kretsscheman. För att komma åt dem måste man kunna logga in på den interna medlemssidan.
Nu kan man också söka på serviceinformationen i en sökruta överst på sidan. Där kan man få träff på även det som inte är inskannat. Man kan också begränsa sökningen till inskannat material.
Om man vill ha information som inte är inskannad, eller om man inte är medlem, så kan man kontakta museet för hjälp med att kopiera den mot ersättning. För att komma åt inskannade beskrivningar och scheman är medlemskap att rekommendera. Då stödjer du också museets verksamhet.
Det finns en principiell skillnad mellan offentligt ägda museer och historiska samlingar som drivs på förenings-och/eller ideell basis. Denna skillnad – förutom driftsformen – innebär två olika förhållningssätt till det historiska materialet och dessa förhållningssätt kompletterar varandra ypperligt:
Den offentligt ägda samlingens förhållningssätt innebär ”frusen tid”: all användning upphör, all fortsatt förslitning avbryts, materialets nedbrytningsprocesser saktas ner så långt det är möjligt och föremålets kunskapsinnehav bevaras och sparas. Den ideellt drivna samlingen gör på precis motsatt sätt: man iståndsätter föremål, visar historien i drift och återskapar upplevelser från det förflutna.
För Radiomuseets del innebär detta en viss komplikation eftersom vissa föremål i museet tillhör en offentligt ägd samling, nämligen Göteborgs Stadsmuseum, och vissa föremål ägs av Radiomuseet. Detta ger i och för sig en unik möjlighet att kombinera de två förhållningssätten vid studiet av radiohistoria:
Genom Radiomuseets föremål kan man t.ex. återskapa ljud, uppleva operatörens arbetssätt och -villkor och i Stadsmuseets föremål kan man göra exempelvis materialanalyser, undersöka komponenter. ( Detta gäller även så till synes ovidkommande detaljer som nätkabelns material och utseende).
För föremål i offentliga samlingar gäller därför att man aldrig reparerar, aldrig renoverar.
Nyskicket, som ofta eftersträvas hos de ideella föreningarna, är historielöst. Användning ger spår av nötning som också är historia. De åtgärder som görs på offentligt ägda föremål innebär bara att man försöker hejda nedbrytningsprocesser och att de håller att visa. Det senare åstadkommes oftast genom stödkonstruktioner, där det tydligt framgår att de inte är en en del av föremålet och att de i varje läge kan tas bort.
Om någon del måste bytas ut för att föremålet skall kunna ställas ut (t.ex. ett skadat stödben), sparas den som en del av föremålet.
Delar av detta förhållningssätt är mycket väl tillämpligt även på Radiomuseets eget material: byta gärna ut och sätta i drift radiohistoriskt material, men spara alltid originaldelarna. Detta skall naturligtvis inte drivas in absurdum; man skall inte behöva spara en hög med skärvor eller kross. Dessa tankegångar kan tjäna som vägledning vid arbeten i Radiomuseet och en förklaring till varför Stadsmuseets föremål ej får iordningställas på samma sätt som Radiomuseets eget materia
Barbro Ilvemo Intendent vid Göteborgs Stadsmuseum, Enheten för samlingar
Tidigare införd i Audionen nr 1, mars 1998
Fotnot: För närvarande finns inga av Stadsmuseets föremål på Radiomuseet. dock, vi hoppas att någon gång i framtiden ånyo kunna låna in och visa några av dess klenoder tillsammans med våra egna föremål
