Svenska TV sändningar startades av Sveriges Radio 1957 i Stockholm. I Göteborg hade Chalmers haft försökssändningar i ett par år. Länken från Stockholm till Göteborg och Malmö blev klar 1958 i samband med fotbolls VM. Programtiden ökades successivt och försäljningen av TV apparater ökade kraftigt. Det var guldkantade år för TV handlarna.
Man kunde också bygga sin egen TV. Det fanns byggsatser som kunde köpas på ELFA. Det startades också kurser för händiga personer.
Vi hade svartvit TV i en kanal i 12 år fram till 1969 då TV2 startade. Då programmen sändes på UHF frekvenser så krävdes nya apparater eller en liten box som omvandlade signalerna från UHF till VHF.
Museet har många fina apparater från Kungs radio i Göteborg. Här har vi en radio från 1930-talet, väldigt vacker, med en typisk Kungs Radio design. Träet är som silke. Den är en rundradiomottagare, återkopplad för LV och MV, för växelström.
På båda instrumenten gäller det ju att hålla takten, men det var inte just det jag först tänkte på. Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga telegrafist och efter avslutad anställning i Telegrafverket anställdes hon som Sveriges första kvinnliga organist i Göteborg. Jag är visserligen inte organist, men väl telegrafist, så det är morsenyckeln som Elfrida och jag har gemensamt. Även om vi båda är telegrafister, måste jag ändå framhålla att jag anser mig som lite förnämare än hon eftersom jag är Radiotelegrafist!
Äldre svenska telefoner brukar nästan alltid antingen vara tillverkade av Televerkets Verkstad, som senare blev Teli, eller LM Ericsson. Det förekom också samarbetsprojekt mellan dessa, t.ex vid utvecklingen av Dialog-telefonen på 1960-talet.
Ett sällsynt undantag från de två stora tillverkarna är den tidiga högtalartelefonen Wegephone, som utvecklades i slutet på 1950-talet av konstruktören David Eklöv vid det privata företaget Svenska Reläfabriken AB. Detta elektronikföretag tillhörde då finansmannen Axel Wenner-Grens företagsgrupp, och därav namnet Wegephone.
Telefonen väckte uppmärksamhet både i svensk och utländsk teknikpress på grund av de många tekniska nyheterna, som ändå fick plats i ett kompakt format. Teknisk Tidskrift skriver 1957 om telefonen som är helt uppbyggd med den nya transistortekniken, vilket gör att den trots alla finesser enbart behöver strömförsörjning via telefonnätet, samt konstaterar att komponenterna är monterade på en gemensam platta med tryckt ledningsdragning – ett kretskort.
Amerikanska Popular Mechanics skriver i augusti 1958 bland annat om den svenska nyheten, och konstaterar att både yttre mikrofon och högtalare är sammanbyggda i en enhet, samt att den automatiska talväxlingen gör det möjligt för flera personer att prata med varandra ”back and forth” via telefonen lika obehindrat som om de befann sig i samma rum. Tidningen nämner också att apparaten designmässigt är förberedd för en liten framtida TV-skärm. Bildtelefoni ansågs då vara möjligt inom cirka 15 år.
Konstruktionen av talväxlingen har en inbyggd osymmetri för att förhindra rundgång, där en nedreglering av den passiva kanalen inleds innan uppregleringen av den aktiva kanalen påbörjas. Ingen av kanalerna blockeras helt, vilket gör att de samtalande hela tiden kan höra varandra i samband med talväxling. Nedregleringen är också större än uppregleringen för att förhindra rundgång vid full utstyrning.
I Radiomuseets utställning står tre representanter för tidiga högtalartelefoner. Till vänster finns högtalare och manöverenhet till LM Ericssons konferenstelefon DBF 11 (RM06397) från cirka 1950.
För att enheten skall fungera krävs också en rörförstärkare placerad i en undanskymt monterad plåtlåda. I mitten står en Wegephone (RM06500), och till höger LM Ericssons första konferenstelefon med transistorteknik – Ericovox (RM06553). För att den sistnämnda skall få lågtalande funktion krävs att en bordstelefon, oftast en ”Kobra”, ansluts till den pyramidformade högtalande delen. Alla tre telefonerna har omkoppling till lågtalande funktion då luren lyfts, och en liten lampa som indikerar när yttre mikrofon är påslagen. Trots att det skiljer cirka 10 år mellan LM Ericssons DBF 11 och Wegephone, så är manöverdelarna relativt lika i sin design. En skillnad finns i det fyrkantiga utrymmet till höger om fingerskivan, där DBF 11 har en mikrofon, finns högtalaren på Wegephone.
År 1960 godkände Televerket tre nya konferenstelefoner med transistorteknik. Förutom Ericovox och Wegephone, fanns också Televerkets egen Telvafon. Av dessa tre blev Wegephone mest populär med 2556 sålda apparater, sedan kom Ericovox med 437 och sist Telvafon med 299.
När Svenska Reläfabriken styckades i början av 1960-talet, så hamnade telefontillverkningen hos Gylling & Co (Centrum radio & Centrum snabbtelefoner) som bland annat moderniserade elektroniken i Wegephone i mitten av 1960-talet. År 1967 övertogs Gyllings telefontillverkning i sin tur av LM Ericsson som gjorde den sista leveransen av Wegephone till Televerket från sin fabrik i Oskarshamn i december 1972.
Min pappa hade en kollega som hette Sixten Bengtsson. Han var liksom min far folkskollärare. Sixten B reste i min barndom omkring i Västgötabygderna med en bil som hade inspelningsutrustning. Om jag inte minns fel ledsagade min pappa honom vid några tillfällen till intressanta människor som kunde tala den fina dialekt som endast går att finna i Västergötland,
Vill man lära känna denna kulturpersonlighet kan man klicka på länkarna i slutet av artikeln.
Eftersom denna tidning är inriktad på radioteknik från fornstora dar ska jag försöka visa vad det under åren fanns för inspelning.
F Hedlund vid gravérverket. ULMA=Uppsala landsmålsarkiv
Från år 1946 till 1975 har ULMA haft tre inspelningsbilar med eget elverk (220V) för att kunna driva de inspelningsmaskiner som fanns då-först grammofonverk som graverade skivor, därefter bandmaskiner. Efter 1975 har man använt batteridriven Nagra.
Lyrecbandspelare monterade i bussemuseets egen LyrecTandbergbandspelare var också ganska vanligt förekommande.
Det var inte endast i Västergötland som kulturbevarare reste runt med inspelningsbilar och bussar utan detta förekom i stort sett i hela landet. På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns alla dessa inspelningar bevarade samt mängder med bilder .
De svartvita bilderna i denna artikel har jag fått tillgång till genom hjälp Fil.dr. Annika Karlholm och ljudtekniker Eleonor Karman. Publiceringstillstånd av Annette C Torensjö.
Under min tid som radiotelegrafist har jag vistats i diverse olika radiomiljöer. Mitt första fartyg som telegrafist hette G D Kennedy och var ett elevfartyg i Rederiaktiebolaget Transatlantic. Där var jag andra halvåret 1961.
Flera rederier hade elevfartyg på den tiden då det rådde stor brist på styrmän och maskinister.
Sändaren var en ST 450, alltså en sådan som finns i radiohytten på Radiomuseet. Fabrikatet på mottagaren minns jag tyvärr inte, eventuellt en Hagenuk.
Nästa båt hette m/s Lommaren och tillhörde samma rederi. 1962-63.
Radiohytten där påminde mycket om den på museet, bortsett från sändaren som var St300B, föregångaren till 450-wattaren.
Så dök det upp en inkallelseorder och jag fick ta mig till Karlskrona i jui 1963, men eftersom jag var utbildad och erfaren blev det en kort sejour där och en något längre på Berga örlogsskolor där jag tillsammans med två andra gossar med erfarenhet från gnisteriet i handelsflottan gnuggades i de militära bestämmelserna.
Isbrytaren Oden blev nästa tjänstgöringsplats. Där fanns enligt boken ”Isbrytare” av Staffan Fischerström följande radioutrustning: en 200 w KVB-sändare, en 450 w KV/LV-sändare, en 10 w KV-station, två 5 w UK-stationer, två 3 w FMUK-stationer, två LV-mottagare och tre KV-mottagere samt en LBV-pejl. Radiostationer till sjöss.
När vi låg i hamn bemannade vi också telefonväxeln som också fanns på samma plats. Där fanns också en anläggning med mikrofon och skivspelare. Det gick att anropa alla eller bara delar av fartyget. Mot slutet av isbrytarsäsongen spelade vi ofta ”Detroit City” för alla ombord. Refrängen ”I wonna go home”.
När isbrytarsäsongen avslutats hamnade jag på Gålöbasen och fick krypa ner i stridsledningscentralen på en motortorpedbåt där jag hade en liten hörna med en 50-wattare och ett par BRT400S, samma som på Oden.Där fanns också en UKW-apparat med fyra kanaler.
Flottan hade ytterligare en civil uppgift utöver isbryteriet och det var att varje höst med minsveparen Hanö vara understödsfartyg till islandsfisket.
Det blev nästa tjänst. Den radiostationen var identisk med den på T52, som var beteckningen på min mtb. Radiohytten var ungefär lika stor som en dubbel ikeagarderob.
Sen skulle min karriär i kungliga flottan vara över. Trodde jag.
Men 1970 kom en inkallelseorder till repetitionstjänstgöring. Det blev 11 intensiva dagar på sjömätningsfartyget Johan Månsson där jag gick vakt om vakt med en telegrafie högbåtsman.
Tyvärr minns jag inte ett dugg av hur radiostationen ombord såg ut och någon kamera hade jag inte heller med mig. Troligtvis vad det även där samma utrustning som på HMS Hanö och HMS T52.
Även på museet har denna fina lilla sändare funnits men av någon outgrundlig anledning skrotats.
