Runt världskartan du har framför dig ser du ett antal vykort från radiostationer runt om i världen. Vi DX-are kallar dessa för QSL-kort. Det är ett kort man fått från en radiostation som en bekräftelse på att man har lyckats höra deras sändning. DX-hobbyn går nämligen ut på att höra radiosändningar från världens alla hörn. Långt innan internet så var det en utmaning att lyssna på radio från främmande länder. När man så lyckades höra en viss radiostation ville man ju ha ett bevis på att man verkligen hade hört den. Man skrev då ett brev där man redogjorde för innehållet i programmet och hur det hade hörts. Brevet skickade man med posten och sedan gick man och väntade. Skulle det dimpa ner något från den här stationen i brevlådan? Det kunde ta veckor, månader, ibland år innan svaret kom. Men glädjen var stor om och när QSL:et kom.
Tidigt 2019, i NfR 121, hade Lars Hallin en liten artikel om arméns radiobuss 800 W Bl m/43. Bussens linjer var bekanta för mig, eftersom jag hade sett den tidigare – i mina föräldrars gamla fotoalbum.
Under andra världskriget hade upprustningen av det svenska försvaret gjort att behovet av kommunikation mellan olika militära enheter ökat kraftigt. Kungliga Signalregementet var baserat i Stockholmsområdet men hade mindre avdelningar, på militärspråk ”detachement”, på några andra platser i Sverige. Min pappa Arne, SM6CK, gjorde lumpen strax efter kriget 1946-1947 på Signalregementets kompani i Skövde.
Detta flyttades några år senare och utökades till Kungliga Göta Signalregemente (S2) i Karlsborg, men det är en annan historia.
Sista halvåret av hans grundutbildning, från oktober 1946 till april 1947, bestod av en specialutbildning på vad pappa kallade ”800-wattar´n”, dvs just denna radiobuss.
Den hölls bland annat på Signalregementets område Lilla Frösunda i Solna, som var en del av det dåvarande militära övningsområdet Järvafältet.
Här hade Arméns Fälttelegrafkår under tidigare decennier bland annat experimenterat med både spaningsballonger och brevduvor.
Radiobussen hade tagits fram under andra världskriget, främst för flygvapnets nya organisation som fram till 1947 hade beställt 66 bussar med benämning TMR-9, men också en variant för armén som beställt 20 stycken, och då kallades 800 W Bl m/43. Bussarna hade en 6-cylindrig bensinmotor på 130 hk, chassi från Scania Vabis och kaross från Hägglund & Söner.
Båda varianterna hade kortvågssändare med 800 W uteffekt på telegrafi (A1), men TMR-9 hade dessutom sändare både för långvåg och VHF.
Båda varianterna hade också två mottagarstativ med två mottagare i varje. På taket fanns en 12 m hög fällbar stegmast i fyra sektioner till sändare, samt en 4 m hög stavantenn för mottagarna. Dessutom fanns en mindre marschantenn.
Radioanläggningen, som levererats av SRA, drevs av en egen generator som också kunde matas med yttre trefas.
Materielvård av radiobussen
Pappa, som gick bort 2004, pratade inte så mycket om denna radiobuss och när jag några år senare gick igenom gamla fotoalbum, så upptäckte jag att han hade tagit några foton under grundutbildning och repmöten från vintern 1946-47 fram till tidigt 1950-tal.
Något foto kan jag placera med hjälp av någon vägskylt som skymtar fram, annars är platserna tyvärr okända. Bussarna utgick slutligen ur krigsorganisationen 1973, men eftersom det inte finns så många foton på dem när de var ute på förband, så kan de vara av intresse att visa dessa för en större publik.
Detalj av sändarens 12 meter långa stegantenn av aluminium.
Tidig vår 1947. Om någon i läsekretsen känner igen kyrkan, så får ni gärna höra av er. Min gissning är någonstans i Mälardalen
Stationsplats valdes efter möjlighet att ansluta yttre trefas, men varken spänningsnivå eller kontaktdon var standardiserade vid denna tid på sena 1940-talet, utan kunde variera beroende på var man befann sig. Bussens generator klarade att kopplas till 220, 290, 380 eller 500 V yttre trefasnät.
Det inhägnade området och de välputsade bussarna talar för att dessa foton är tagna på S1:s område Lilla Frösunda i Solna.
1 W Br m/28 var arméns första bärbara radiostation. Teckning ur SoldI Signal 1942 års upplaga.
Citat ur SoldI Signal 1942: Stationen är utförd för telegrafering. Räckvidden är omkring 5 km. Frekvensområde 3700-6000 kHz indelat i 9 områden. Stationen består av följande delar (se bild). Apparatlådan med sändare och mottagare sammanbyggda. 3 A-rör för mottagning; ett av dem användes även för sändning. Nio olika frekvensområden kunna erhållas genom ombyte av kondensatorenhet. Batterilådan som innehåller 2 seriekopplade batterier, A 63, om vardera 63 volts spänning, användes som underlag för apparatlådan, då stationen är upprättad. Materiellådan innehåller bl a packningsutrymme för 2 hörtelefoner, verktyg m m, 1 ackumulatorbatteri om 2 ackumulatorer, D 10, som giva glödström till rören, samt 1 telegraferingsnyckel. Lådan har en målad pil, som alltid skall peka uppåt. Antennramen bäres vid transport hopfälld i ett koger. När stationen är upprättad, är ramen utfälld och fastsatt i ramfötterna på apparatlådan. Radiostationen upprättas på följande sätt. Apparatens anslutningskabel anslutes till batterilådan och materiellådans anslutningskabel till apparatlådan. Ramen utfälles och fastsättes i ramfötterna på apparatlådan. Hörtelefonerna anslutas. På frekvenstabellen i materiellådans lock avläses vilken kondensatorenhet och vilket gradtal, som gäller för den anbefallda frekvensen. 10 Kondensatorenheten fastskruvas mellan ramfötterna med hjälp av hylsnyckeln och frekvensskalan inställes på angivet gradtal. Omkopplaren på vänstra delen av frontplattan ställes i läge S. För att erhålla kontroll på att apparaten svänger vid sändning nedtryckes nyckeln. Härvid skall visarutslag erhållas. Vid beröring av ramändan med handen skall visarutslaget ändras. Härefter ställes omkopplaren i läge M. Potentiometern, som sitter mitt på frontplattan, vrides långsamt från läge O samtidigt som ramändan upprepade gånger beröres med handen. Potentiometern inställes i det läge, där knäpparna i hörtelefonen börja höras särskilt kraftigt (vanligen omkring läge 3).
Genom att hålla frekvensratten rörlig några delstreck på ömse sidor om det angivna gradtalet uppsökes motstationen.
Hilding Björklund (Ellab) Som mitt första projekt skulle en bärbar radiostation konstrueras. Efter första världskriget hade fälttelegrafkåren fått sig tillställt olika slags utländska rörstationer för försök, men dessa var knappast lämpliga för fältbruk under rörliga förhållanden och sällan minst under vintertid. Man ansåg det därför nödvändigt att själva igångsätta en försöksverksamhet. Rundradions genom-brott på 1920-talet och amatörradioverksamheten hade medfört att en del radiokomponenter hade kommit i marknaden, men det mest betydelsefulla var triodröret i glödtrådskatoder. Den begränsade ekonomin medförde att man måste inrikta sig på i första hand enkla rör-stationer för de lägre förbandens förbindelser, infanteriet, artilleriets eldledning och kavalleriets spaningsorgan. Det ansågs lämpligt att antennen bestod av en metallram, som tillsammans med kondensatorer bildade svängningskretsen. Kondensatorn bestod av två seriekopplade kapacitanser för att bilda lämplig kopplingsgrad fär återkoppling för röret. Samma krets och rör användes för sändning och mottagning. En vridkondensator av Arvid Ömans konstruktion fanns i marknaden. Två rör kopplade med transformatorer (Svenska Radio AB), bildade
lågfrekvensförstärkaren. Frekvensområden erhölls genom att byta kondensatorblocket. Telegrafnyckel och hörtelefon tillkom. Vid mottagning sänktes anodspänningen genom inkoppling av ett motstånd och till att börja med skulle detta vara fast inställt för att förenkla handhavandet. Men då detta inte visade sig vara tillräckligt på grund av allt för varierande dämpning av ramen och varierande batterispänning måste en potentiometer tillverkas då en dylik inte fanns att tillgå på marknaden. Det fanns emellertid högohmig motståndstråd upplindad på textilkärna. På jämn delning av tråden klämdes fast bitar av tillplattad koppartråd, dess ändar träddes genom uppborrade hål i en pertinaxcylinder, lades i en form tillsammans med lagercentrum, varpå hälldes en blandning av svavelblomma och kvartssand. Blandningen var varm och när den svalnat var den hård som sten. De utstickande kopparändarna frästes av till lämplig höjd, varefter en strömavtagare kunde vridas över densamma. Det visade sig att potentiometern fungerade utan fel under stationens livslängd. Jag har velat berätta detta för att framhålla hur man vid den tiden fick lov att hjälpa sig fram på ett primitivt sätt. Många värnpliktiga från den tiden kan säkert vittna om sina erfarenheter av denna station, som var den första som trupp inom armén kom i kontakt med. Den fick beteckningen 1 W Br m/28 och på grund av billighet kom den att tillverkas i rätt stort antal. Införandet av denna radiostation satte i gång en rätt omfattande trupputbildning i morsetelegrafi. Användandet vid eldledning för artilleriet underlättades genom eldledningskoder.
Från Försvarets Historiska Telesamlingar Armen. Sven Bertilsson Thomas Hörstedt.
