I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur redan år 1901.
Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul, som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England den 2 september 1914, som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.
I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur redan år 1901.
Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul, som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England den 2 september 1914, som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.
Första svenska privatägda fartyg med radiostation var bogserbåten Max i Göteborg, installationen var klar den 27 januari 1912. Då båtens ägare var sillexportörer, kunde fartyget rapportera in fångstresultat från de inbogserade fiskepråmarna, vilket medförde snabbare försäljning av fisken. Konkurrensfördelen gjorde att fartyget fick radiomasten kapad, och fiskare vägrade sälja sin vara till båtens ägare.
Museet har fått några fina instrument från en nederländsk radioamatör. Bland dessa instrument fanns ett par äldre men högklassiga signalgeneratorer av Typ 8640B. Här kommer en liten berättelse om utveckling av, och egenskaper hos denna numera klassiska generator.
Signalgenatorn presenterades i HP Journal februari 1973. (http://hparchive.com/Journals/HPJ-1973-02.pdf) och fanns kvar 18 år senare i HPs katalog 1991. Föregångaren var 608 i olika modeller som var en stor tung rörbestyckad signalgenerator. Problemet var bara att den rörbestyckade generatorn hade så bra prestanda att HP tvekade i det längsta med att utveckla en transistoriserad variant. Att släppa en senare modell med sämre prestanda än föregångaren var ju otänkbart. Konkurrenterna hade inte samma tryck på sig. Wavetek släppte en helsyntetiserad modell med beskedligare prestanda och aggressiv marknadsföring.
Jag äger själv en Wavetek 3002 som jag har varit nöjd med i nästan 20 år även om den är något underlägsen 8640B, prestandamässigt.
Hur löste HP dilemmat? Resultatet blev en legendarisk signalgenerator, som fortfarande betingar tusenlappar på Ebay.
Frekvensområdet var givet 500 kHz till 512 MHz eller bättre. Man insåg att det inte skulle gå att klara prestandakraven på spektral renhet och lågt fasbrus med en syntesgenerator. Man valde en analogt avstämd mikrovågssresonator med ett Q -värde på hela 500 för att få en riktigt ren signal. Resonatorn är den runda blanka klumpen som syns på bilden nedan, som visar undersidan av signalgeneratorn.
Det var naturligtvis orimligt att ha en analog krets för varje frekvensområde så man valde frekvensområdet 230-550 Hz för huvudoscillatorn. Sedan dividerade man succesivt ner den frekvensen med en faktor två för de lägre frekvensområdena. Man får då en fyrkantsvåg, men det är inget problem så länge som fyrkantsvågen är helt symmetrisk. Man behöver då ”bara” filtrera bort de harmoniska övertonerna för att få en fin sinusvåg. Generatorn innehåller därför vippor i den då moderna ECL-logiktypen för att dela ner grundfrekvensen och en passiv filterbank för varje frekvensområde. De olika filtren kopplades om med ett sinnrikt kamsystem som styr mångpoliga omkopplare. Kamaxeln är mekaniskt kopplad till våglängdsområdesomkopplaren. Huvudoscillatorn innehåller även en varistor som kan påverka frekvensen i viss utsträckning och hantera frekvensmodulation, samt faslåsning till kristalloscillatorn på 5 Mhz (eller en gemensam referensoscillator för flera instrument). Generatorn innehåller en digital frekvensräknare, som klarar upp till 550 MHz. Frekvensräknaren kan användas för både den interna oscillatorsignalen och externa signaler. I läge intern är räknaren kopplad till huvudoscillatorn (250 -550 MHz). För att få rätt visning ändrar man tidbasen efter inställningen av våglängdsområde. Genom att trycka på knappen Lock kan då räknaren användas för att faslåsa frekvensen till tidbasen, som i sin tur är styrd av den högstabila kristalloscillatorn på 5 MHz. Det är också möjligt att använda en extern referensoscillator. Genom att faslåsningen har en måttlig påverkan på frekvensen kan man få både korttidsstabilitet med lågt fasbrus och långtidsstabilitet.
Det är inte bara frekvensen som måste vara stabil för en generator av den här klassen. Utsignalens amplitud måste vara stabil, helst över hela frekvensområdet och kunna varieras i ett område av 140 dB. 8640B klarar generera utsignal från ca 19 dBm ner till -145 dBm (ca 0,02 uV) Vid användning av de lägsta signalnivåerna ställs extrema krav på lågt internt brus och att instrumentet inte strålar ut någon effekt vid sidan av utgångskontakten. Avkänning och reglering av utnivån sker med en sofistikerad ALC-krets (Automatic Level Control), som också används för att styra amplitudmodulationen. Förutom samtidig frekvensmodulation och amplitudmodulation klarar generatorn även pulsmodulering (ner till 1 us pulser). Extern signal för modulation är naturligtvis också möjligt via separata ingångar.
LF-generatorn för intern modulering är en komplett LF-oscillator (option 001), som klarar 20 Hz till 600 kHz. LF-signalen kan tas ut separat via BNC-kontakt från 1 mV till 3 V över 600 ohm. LF utsignalen och intern modulation regleras med separata kontroller.
En annan vanlig option är 002 som utökar frekvensområdet till 1024 MHz via en frekvensdubblare.
Ytterligare en option är 003 som skyddar generatorn mot HF som kommer in på instrumentets utgång från mätobjektet. Den karar 50 W bakifrån. Tyvärr är de två generatorer som museet fått utan denna option. Om man bränner stutsteget blir därför generatorn värdelös eftersom slutförstärkaren innehåller HP specifika specialkretsar som inte längre går att få tag på.
Det som jag berättat framgår visuellt av nedanstående blockdiagram över uppbyggnaden.
Även om 8640B har unika och enastående egenskaper är de generatorer som man kan få tag på idag inte utan problem. Problemen hänför sig huvudsakligen den komplicerade mekaniken med massor av kugghjul kardanväxlar och omkopplare. I regel är ett eller flera kugghjul söndriga, omkopplare har tappat kontaktstift och värst av allt problem med den så gott som oreparabla slutförstärkaren. Får man problem med kavitetsavstämningen finns heller inget man kan göra.
Jag är nu mitt uppe i arbetet med att få igång museets två gåvor och har gott hopp fortfarande, även om flera kugghjul och omkopplare måste repareras. Det finns gott om förebilder på nätet, som kämpat (-ar) med samma eller liknande problem.
När Radiotjänst skulle börja sända tv från Stockholm i mitten av 50-talet så hade de först haft försökssändningar från KTH på Valhallavägen under flera år. När Göteborg-tv vid denna tid skulle göra detsamma så hade de sina försökssändningar från Chalmers. Och det var likadant när Radiotjänst skulle börja sända radio i mitten av 1920-talet.
Den klassiska radioadressen Kungsgatan 8 förknippas gärna med radiostarten 1925. Men då existerade inte denna byggnad. Den började byggas först något år senare. Var höll de till och var sände man ifrån före K8?
De första reguljära sändningarna i Stockholm startades 1922, men egentligen hade den allra första radiosändningen med tal och musik genomförts så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm.
I november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Den installerades i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes.
1. Malmskillnadsgatan 19 B, hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm (1923-1925),
Telegrafverket började sända rundradio från sin försöksanläggning på Malmskillnadsgatan 19 B i Stockholm i november 1923. Studiolokalen var 7,8 meter lång, 4,5 meter bred och 2,9 meter hög. I dess anslutning fanns ett kombinerat sändarstations-, förstärknings- och kontrollyssningsrum. Sven Jerring var redan rutinerad för jobbet. Han hade debuterat vid mikrofonen redan tidigare 1923 när han som anställd journalist på Åhlén & Åkerlund blev programledare för förlagets Radiotimme. Sven minns från sin första tid vid Brunkebergstorg: ”Studion var med sina väggdraperier av grågult tyg och sitt virrvarr av ledningstrådar på golvet ingen särdeles anslående lokal. Den måste tvärtom kallas mycket otrivsam och var dessutom trång. Jag förstår än i dag inte, hur den stora orkestern på cirka tolv man kunde få plats och det armbågsrum som Tannhäuserovertyren och Schuberts Ofullbordade kräver. (Jag: Min farfar Erik var där då och spelade). Mellan styckena makade musikanterna ihop sig för att släppa fram högtidstalarna. Jag var samtidigt hallåman, tekniker, telefonvakt och ibland vaktmästare i en person, det räckte”.
Programmen bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet återkommande programarrangörer kan nämnas Åhlén & Holms familje-tidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg.
I december 1923 återutsändes föreställningar direkt från Operans scen, och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången på nyårsaftonen 1923. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan, den 31 december 1924. Då flyttades verksamheten till den nya studion som låg lite längre upp på Malmskillnadsgatan, från 19 B till 30.
Den 1 januari 1925 räknas som den svenska radions premiärdag. Då börjar AB Radiotjänst sända några timmar om dagen från den nya studion. Den hade en yta av hela 72 kvm och var inredd med sammetsdraperier på väggarna samt en fin matta som täckte hela golvet. Den var perfekt akustiskt byggd. Här förfogade de då 7 anställda över två kontorsrum. Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring. Det var en högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm som kunde höras i cirka 40 000 mottagare. Man sände först bara under några timmar varje kväll. 1926 utökades sändningarna med en halvtimmas sändning mitt på dagen.
I januari 1925 fanns ca 40.000 licensinnehavare. Vid årets slut hade det hunnit bli 126.000. Rätt snart började man att sända utanför huset också. I mars kom det första reportaget, Vasaloppet. 1927 bildades Radioorkestern under ledning av Nils Grevillius. Härifrån sände Radiotjänst under tre år, mellan våren 1925 och våren 1928
3, Kungsgatan 8 (byggdes 1927–1928).
Radiotjänst flyttade in i det nybyggda huset, kallat K8, våren 1928. Då disponerade företaget de tre översta våningarna. En våning var kontorslokaler, en användes för studiolokaler och på vinden fanns teknikavdelningen.
Radion började alltså inte sina sändningar från Kungsgatan 8. Så var det med det.
Hans Arnbom ————————————————————————————————————— Hans Erik Arnbom, född 20 oktober 1952 i Stockholm, var en svensk kompositör, verksam och boende på Östermalm i Stockholm. Han är son till den svenske TV-producenten Arne Arnbom. —————————————————————————————————————
Transistorn (fälteffekttransistor) patenterades redan 1925 (Kanada) 1930 USA av fysikprofessorn Julius Edgar Lilienfeld, fast 1956 års Nobelpris i fysik gavs till Shockley Bardeen and Brattai för arbeten med halvledare och transistorer.
De kom ordentligt i bruk runt omkring 1960, då ofta i radioapparater. Från 1920 fram till 1950-talet blev radioapparater större och större, och nu, på 1960-talet, blev de mycket, mycket mindre. Och då började fantasin flöda i samtliga radiotillverkares designavdelningar. En radio kunde se ut som en fotboll, en colaburk, en raket, och många andra roliga utformningar. Exempel finns i rundradioavdelningen på Radiomuseet. De två små asiatiska träfigurerna har faktiskt var sin kristallradio inuti, men är precis lika roliga som de med transistorradio.
Dockhusmöblerna på museet visar en 1950-tals miljö. Den lilla radion fungerar inte, men flera av transistorradioapparaterna i glasmontern kan faktiskt sättas igång.
Vår lilla samling är mycket uppskattad av våra yngre besökare.
Alltsedan Radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för servicen och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa. Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV-program så fick teknikern åka hem till kunden.
Då myntades uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på servicebilarnas tak. TV-teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd m.m. samt verktyg och en lödkolv. Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne-TV för man kunde ju inte missa kvällens program.
Testbild från SVT
Det sändes inga program på dagtid men testbild fanns alltid hela dagarna så det var inga problem att trimma TV-mottagarna. Det fanns två olika testbilder en på dagtid som televerket svarade för och en som kom en halvtimma före kvällsprogrammets start. Problemet var att det var olika linieraritet på testbilderna så om man trimmade den rund på dagen så blev Sveriges Televisions testbild som ett päron. Kunden ringde då förstås och klagade…
Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV- tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus. Ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.
Man imponeras varje gång man går förbi Radiomuseets utställningsobjekt RM 5849, en stor och kraftfull hembygd radio från 1924. Vilket ljud måste ha kommit ifrån denna apparat med sina 8 rör!
Den är en Superheterodyn rundradiomottagare, 1,3 – 1,8 MHz 230-160m för batteridrift. Denna radio hade en hopfällbar ramantenn och antagligen en tratthögtalare. En sådan radio nämndes i tidskriften Radio-Amatören, som grundades i april 1924, under 1925 och 1926, så det var tydligen en mycket bra mottagare. Man får några träffar på Internet om man söker SMXQ mottagare.
