Som 7-8 åring blev jag intresserad av radio, min far som var elektriker kom en dag hem med en svart bakelitskiva med en vridkondensator och en stor spole monterad på samma skiva. En gammal 75 watts lödkolv som han hade i sin verktygsväska togs fram, och han visade mej hur man skulle löda, En burk med nån kletig lödpasta hade han också, på den tiden fanns knappast något lödtenn med flussmedel. Att samtidigt och rätt hantera lödkolven, tennet och komponenten som skulle lödas ihop med spolen och kondensatorn blev min uppgift att lära mej. Att sakta blåsa så att inte lödröken ryker upp i ögonen. Att klara sig utan verktyg, att inte bränna sig på lödkolven, trots att det krävdes tre händer, att undvika kallödningar, att klippa bort onödig tråd.
Visst var det lättare att löda förr! Komponenterna var stora, kopplingsstöd, stora rörhållare, stora motstånd och kondensatorer som var lätta att hantera.
Men till slut blev kristall-mottagaren färdig, ett par högohmiga hörlurar som min far hade köpt begagnade anslöts, och det var dags att pilla på den lilla nålen på detektorn med blyglans-kristallen, snart hördes mellanvågssändaren på 981 KHz, till saken hörde att vi bodde i Frölundaborg, bara några kilometer från sändaren i Änggårdsbergen, numera Norra Guldheden, nu var det roligt, man kunde lyssna på P1 till sent på nattkröken, ett program som jag minns särskilt var “Mannen i svart” med Olof Tunberg varje vecka, spökhistorier som var spännande.
Den gamla lödkolven fick nu hänga med i mina ungdomsår vid alla hembyggen som gjordes på köksbordet i det lilla köket. Den används fortfarande vid lödning på antenn-konstruktioner som har kraftigare antenntrådar, och som kräver mer värme när man lödar.
En dag fanns det en beskrivning i Teknik för Alla på en s.k. “blåslampa” en superregenerativ enrörs mottagare med ett batterirör 3S4, den beslutade jag att bygga ihop, den var närmast avsedd för att lyssna på Göteborgs-polisens frekvens 40,15 MHz
FM SHC1.
Först gjordes en liten trälåda i tunn plywood, där batterier och mottagaren fick plats. Delarna till mottagaren hade inköpts på Firma “Radiomatriel” som låg på Drottninggatan i Göteborg på andra våningen, där var jag ofta och tittade på alla fina radiokomponenter som låg i glasskåpen, bl.a. fanns det en surplus sändare/mottagare typ WS-19, som jag bara kunde drömma om hi, jag minns att det luktade rostat kaffe när man gick upp i andra våningen till Radiomatriel.
Byggbeskrivningen följdes till punkt och pricka, fina teckningar fanns i Tfa, så det var lätt att följa när man lödade ihop delarna.
Anodbatteri på 67,5 volt kopplades in, samt 1,5 volt glöd, nu hördes en kraftigt brus i hörlurarna, vilket betydde att den fungerade direkt. Den lilla Philips-trimmern vreds runt som var avstämning, plötsligt tystnade det i mottagaren och en röst hördes, SHC15 från SHC1 eller nåt likn. kan du köra till Vasagatan nr si och så, där är något lägenhetsbråk.
Sedan var det ofta någon bil som meddelade följande: SHC5 går QTP, undrade ofta vad det betydde, men slog upp i en lista att det betydde “jag går i docka” aha, det var samma som att vi bryter för fikarast hi! Trots att det bara var en liten antennstump på ca: 10 cm, hördes både bilar och huvudstation starkt i mottagaren, förmodligen satt basstationen uppe i Guldhedens vatten torn.
Så en dag år 1955 hade jag tittat in i Wettergrens bokhandel på Vasagatan, i Göteborg,
där fanns i en hylla “The Radioamateurs Handbook” för 1955, en tjock och välfylld handbok
med massor av beskrivningar på sändare, mottagare, antennkonstruktioner, radioteknik, teori osv. allt på engelska. Denna bok studerades ofta, och man satt och funderade på vad man skulle bygga härnäst, om kassan tillät det, det blev till att samla bly och kopparskrot, samla tomflaskor osv. för att finansiera det hela. Speciellt kapitlen om sändarbygge var intressanta, och jag beslöt att bygga en liten enkel telegrafisändare med ett rör 6AG7, detta rör såldes billigt av Reis Radio på Polhemsplatsen, där hade Ragnar, SM6BWE en liten skrubb, han importeade surplus från England mestadels, och där fanns det mycket intressant att titta på. Bl.a. TU5B tuning units, RF24 konverter, R1155 mottagare, olika militära rörtyper. BC455 Command-mottagare hade han tidvis på lager.
Men så började jag att bygga på min första sändare med 6AG7, likriktaren för anodspänning var från en slaktad rundradio, där fanns glöd 6,3 volt, samt anodspänning via ett likriktarrör typ 5Y3GT. Delar från TU5B enheten användes i detta sändarbygge, speciellt vridkondensatorn var stabil och lätt att ställa in.
Samtidigt hade jag köpt en begagnad trafikmottagare typ Hallicrafter S-38D, men jag gillade inte den speciellt mycket, det var en allströmskopplad sak, där man fick 115 volt i chassit via en spartrafo från 220 volt.
Istället köpte jag en R1155A via Reis Radio, den var helt ny, inpackad i vaxat papper i en svart trälåda där det stod AM RAF, aldrig använd således. Den skulle ha 6,3 volt glöd och 220 v anodspänning, en liten likriktare byggdes till den och denna mottagare var mycket flitigt använd, hade fina egenskaper för 80 och 40 meters bandet som jag körde på den tiden.
Nu hade jag börjat mitt första jobb efter yrkesskolan, och jobbade på en radiofirma i centrum – Linters radio, som lärling, där fanns lite radioskrot som jag fick av Linter, och lite tips av äldre arbetskamrater vad gällde likriktare till mottagare och sändare. Nu hade jag fått upp en enkel trådantenn på vinden i huset jag bodde i, och började lyssna på SHQ, Arméns Signalskola dom sände telegrafilektioner på 4015 KHz varje dag minns jag i olika takter. R1155 mottagaren gick fint på denna frekvensen på kvällarna, jag skrev ner övningstexten började med låg takt, kom så småningom upp i 40-takt. Nu hade jag byggt en enkel tongenerator med ett rör 6J5GT, och en telegrafinyckel anslöts till denna tongenerator. Sakta började jag träna sändning med denna telegrafinyckel som jag byggt själv i järnslöjden i sista klass i skolan.
En dag så kom det bruna kuvertet med texten “Inskrivningsmyndigheten” eller nåt liknande, dags för mönstring till det militära livet i 10 månader! Det var i Folkets Hus på Järntorget minns jag, en tidig vårdag infann jag mej för mönstring, en gammal vresig fanjunkare tyckte jag skulle till signaltrupperna, trots att jag önskat att få göra värnplikten vid Flygvapnet.
Så fick det bli, en tågbiljett till S1Sk i Skövde anlände i maj månad 1958, minns att det var en solig varm dag, på eftermiddagen blev vi hämtade till de stora kasernerna på K3/S1Sk, och nu blev det uttagning till radiotelegrafist-utbildning, jag kunde ju redan ta emot i 40-takt, så det var ju enkelt att hamna direkt i den utbildningen.
A och B-certifikat prov avlades i det militära utan kostnad, man hade ju gott om tid att träna och plugga teori på kvällarna när tjänsten var över.
Så blev det mars 1959, och det var dags att klä sej i civila kläder, med andra ord MUCK. I slutet på denna månad kom ett brunt kuvert stort som A3, där låg mitt B-cert, med anteckning om att 1960 kommer automatiskt ditt certifikat för klass A.
Så här efter många år skall erkännas att jag körde “svart” på telegrafi några månader, för att “testa” sändaren, en styrkristall på 3502 KHz hade inköpts som första frekvens, sedan under min militärtjänst köpte jag ett antal surplus-kristaller på några andra frekvenser på 80-metersbandet.
En enkel dipolantenn hade spänts upp på vinden tror den var på ca: 2 X 10 meter, denna körde jag med hela tiden när jag bodde i Frölundaborg. Speciellt på 40 meter funkade det bra, sändaren gav väl inte mer än en 3-4 watt ut, men det räckte bra till inom Europa. En gång körde jag “svart” på 80 meter, en amatör som bodde i Änggården ropade upp mej efter ett CQ, och jag svarade honom på telegrafi med ganska svettiga händer hi! Jag “lånade” helt enkelt en signal typ SM6B…. nånting, men ingen märkte det, vid några tillfällen gjordes prov med amplitudmodulation, genom att koppla en kolkornsmikrofon i serie med antennmatningen, det blev någon form av modulation, som kunde läsas av en radio-kompis några kilometer längre bort i Kungsladugård. Men på den tiden var 80 meter ett tyst band, inga stördimmor fanns då, ibland gick en spårvagn förbi, och lite knaster från motorn kunde höras då. Ack ja, det var kanske inte bättre förr, men roligare !
Foto och text av Bertil Bengtsson