Dags att presentera ett litet, kortlivat stockholmsmärke. Firman som sådan var dock gammal när radiotillverkningen väl ägde rum, för i broschyrer framhålls att den grundades 1915. Grundaren och innehavaren hette Siegfrid Larsson och namnet Essel kommer kort och gott av hans initialer S och L. Verksamheten var belägen på Drottninggatan 50 i Stockholm. Tyvärr saknas uppgifter om huruvida Larsson startade med radioförsäljning redan 1915, eller om det blev en senare artikel i firmans utbud. Att bygga radio i Sverige 1915 är att betrakta som pionjärarbete och de kommersiella möjligheterna var då starkt begränsade. Troligen var det alltså fråga om en affär för andra varor, som t.ex. foto, musikinstrument, cyklar, ur eller liknande, som sedan tog upp radio i sortimentet när det blev modernt
under mitten av 1920-talet. Det är dock gissningar från min sida.
Märket Essel kunde förstås ha använts redan på 20-talet om firman byggde egna kristall- eller rörmottagare då, men jag känner inte till några påträffade apparater av det slaget och tvivlar på att de skulle finnas. I Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” nr 10 – 1943, är första modellerna från Essel noterade till säsongen 1939-40. De kan gott ha sett risken för kommande importsvårigheter, som 
en möjlighet för dem att slå sig in på marknaden. Det är alltså tänkbart att firman förutsåg krigsutbrottet, men det kan också vara så att de inte började bygga några apparater förrän senare på hösten när kriget redan var ett faktum. Första säsongen fanns bara allströmsmodellen A 3 och batteriapparaten B 3. Det är i båda fallen fråga om raka mottagare och när det gäller A 3, så har den rören EF 6 och CL 4, samt likriktarröret CY 2. Det kan väl sägas vara fråga om en enkel lokalmottagare, men någon ”enrattare”, med en förinställd station, handlar det inte om.
Den har faktiskt även kortvågsläge, utöver de mer självklara mellan- och långvågsområdena. Därmed har den också en skala, med en del stationsnamn på. Att verkligen få in alla stationerna där med den här radion, torde dock kräva mycket goda mottagningsförhållanden och en rejäl antenn. Modellen B 3 har två DF 21 och ett DL 21 och är även det en rak mottagare. Ett hyfsat tidigtexempel på användning av de nya 1,4-volts rören för batteriapparater.
Säsongen 1940-41 kom, enligt tidigare nämnda Philipshäfte, batteriapparaten B 4. När det
gäller B 3 så var det fråga om en stationär apparat, men B 4 var avsedd att vara portabel. Den har en inbyggd ramantenn, handtag ovanpå och som namnet avslöjar innehåller den fyra rör. De är tre stycken DF 21 och slutröret DL 21. En broschyr från Essel, troligen från sommaren 1941, gör sedan reklam för varianterna B 3 P och B 4 P. Dessa ska ha högglanspolerad låda i ädelträ, till skillnad från standardtyperna, som har en enklare målad eller klädd låda. En femrörs batterisuper med beteckningen B 5 S finns också omnämnd, men tyvärr utan någon bild eller uppgifter om vilka rör som ingick i konstruktionen. Även Essel ”Allström” av 1941 års modell, finns med på programmet. Utseendet är exakt som A 3 och rören är desamma så när som på att EF 6 har ersatts med EF 9.
Essel satsade på att göra enkla mottagare till billiga priser. De erbjöd alla sina apparater på avbetalningsköp och lämnade ett års garanti till skillnad från de annars vanliga sex månaderna. Säljförsök gjordes via annonsering i veckopressen och möjligen också i dagstidningarna. Man kunde alltså köpa en Essel via postorder och de gav då 14 dagars returrätt. Om man däremot kunde köpa dem ute i landet hos radiohandlarna är oklart. Vid den här tiden var handlarna redan ganska märkesbundna, så det framstår nog som mindre troligt. Däremot kan de ha haft kommissionshandlare, som på avbetalning tog hem exemplar av en eller flera modeller. Dessa apparater användes sedan när kommissionären gick eller cyklade runt i sitt närområde, demonstrerade dem och tecknade beställningar till firman, mot provision.
Ambitionen var det ändå inget fel på. Broschyren för 1942 – 43 har mottot ”Essel den svenska folkradion”. Modellprogrammet är ganska omfattande, men några lyxmodeller är det inte fråga om. Alla typer ända från märkets debut 1939, finns fortfarande med: B 3, B 3 P, B 4, B 4 P och B 5. En ny 2-rörs batteriapparat med det högst logiska namnet B 2 har tillkommit. På allströmssidan har vi A 3 och en variant på den, med kraftigare högtalare, skalbelysning och grammofonuttag, som fått typbeteckningen A 3 V. Ny är också en apparat som heter A 4. Det är förstås fyra rör i den, men vilka framgår tyvärr inte i broschyren. Utmärkt distansmottagare kallas den i alla fall. Samma mottagare kan också fås för batteridrift och det verkar lite konstigt. Dels om man betänker att det redan fanns en B 4 att köpa och dels för att det är stor skillnad på en allströmsmottagare med tre rör plus likriktaren och en batteriapparat utan nätdel och med fyra rör att disponera för mottagaren. Det troligaste är nog att det är två tekniskt ganska olika apparater, men att lådan som används är likadan.
Förutom Essel apparaterna så innehåller broschyren också ett par importerade mottagare av andra märken. Skandia supern K 5 A finns till salu för 210 kronor. Det faktum att den saluförs under deras märke gör att den knappast kan ha importerats av Siegfrid Larssons firma, utan det måste ha gått via Skandia. Den andra radion är en Siemens femkretssuper typ S 12 GW för 338 kronor. Även den måste ha köpts via sin generalagent, Svenska Siemens. Försäljningspriserna för såväl K 5 A, som S 12 GW är exakt desamma i Esselbroschyren, som i prislistorna från Skandia respektive Siemens. Säkert fick Siegfrid Larsson nöja sig med att sälja dem på samma villkor som vilken annan återförsäljare som helst. Firman var av allt att döma en affär med ett exklusivt läge i Stockholm. Möjligen var det bara en radioaffär, men troligen en större rörelse med flera produktkategorier i sortimentet. Någon generalagentur för utländska apparater verkar de ändå inte ha vågat sig på att etablera själva. Ganska logiskt egentligen om man betänker att de inte ville konkurrera med den egna produktionen och att importmöjligheterna var osäkra. Att däremot komplettera sortimentet utifrån med mottagartyper de själva inte kunde tillverka verkar rimligt, men då fick det alltså bli via svenska agenter.
Några uppgifter om Essel-apparater byggda senare än 1943 har jag inte kunnat få fram. Det är möjligt att försäljningen och eventuellt också tillverkningen varade längre än så, men troligen blev det svårare att få tillgång till komponenter och rör allteftersom kriget drog ut på tiden. Det kan naturligtvis också vara så att de helt enkelt sålde för dåligt, eller en kombination av bådadera. Av allt att döma så upphörde alltså Essel existera som radiomärke kring, eller troligare, något före mitten av 40-talet. Firma Siegfrid Larsson behöver förstås inte ha upphört för det, men jag har tyvärr inte mer kunskaper att dela med mig av om saken. Kanske har vi någon medlem som vet mer? Ta i så fall gärna kontakt med mig via museet.
Anders ”soda” Söderström