Saxat ur RADIOTEN Nr. 6/2015.
Här kommer en intressant artikel ur Radioten fritt översatt och något bearbetad. Den handlar om forskning som bedrivs idag kring grammofoninspelningsteknik på vaxskivor från tiden före första världskriget.
George Brock-Nannestad berättar och visar sina bilder:
Rekonstruktion av inspelning från 1913 för att skaffa erfarenheter
Under november 2014 var jag mycket involverad i akustiska inspelningar. Jag bjöds till London för att hjälpa till med en rekonstruktion av Arthur Nikisch’ berömda inspelning af Beethovens 5 symfoni från år 1913. Den gavs ut av HMV och kom ut i England strax före första världskriget. Den blev återutgiven under beteckningen D89-D92 och fanns med i katalogerna under lång tid eftersom den ansågs vara så historiskt
betydelsefull.
Orsaken till att jag bjöds in var att jag har erfarenheter av att genomföra akustiska skivinspelningar vilket är något annat än de vanligare moderna fonografinspelningar. Jag har även dokumenterat grundprincipen för att möjliggöra historiskt korrekta rekonstruktioner i en artikel 1998.
Detta projekt leddes av Aleks Kolkowski, som arbetade på Science Museum 2012. Aleks är en välrenommerad modern ljudkonstnär och är även en stor kännare av Stroh-instrument, som är
stråkinstrument försedda med horn för förstärkning av ljudet. Aleks hade inlett ett samarbete med Royal College of Music och musikforskaren Amy Blier-Carruthers och med dirigenten Robin O’Neill samt med Duncan Miller, som är känd för att vara en av de få leverantörer i världen av nya fonografrullar.
Duncan Miller har byggt en akustisk inspelningsutrustning komplett med inspelningstratt och ljuddosor till grammofoner, som mycket liknar de typer, som användes fram till 1925. Han har ett företag, som kan leverera rullar såväl i vax som i polymer. Därför kan de relativt många fonografer, som existerar hos samlare, alltid få ersättning när rullarna blir slitna.
Här handlar om en rekonstruktion av en klassisk grammofoninspelning, som ursprungligen gjordes 1913.
Hur är kopplingen till radion?
Jo det hör till utvecklingen av ljudtekniken. 1913 var de flesta enbart bekanta med ljudtekniken i telefonen och dess kvalitet var sådan att man kunde skatta sig lycklig om man kunde känna igen rösten på den som var i andra änden. De första fonografernas ljud var en aning bättre än telefonens. Därefter gick ljudtekniken
fram med stormsteg och man kunde efterhand ta upp ljudet från större och större grupper även om varje enskilt instrument för sig inte var särkilt starkt i jämförelse med de i en hornorkester. Därför var symfonier åtråvärda som symboler för ljudteknikens frammarsch.
Musikerna bestod av studerande vid Royal College of Music; Deras Chamber Orchestra har en storlek som i stort sett motsvarar den grupp från Berliner Filharmonikerna som Deutsche Grammophon använde år 1913 vid Nikisch’ inspelning.
Utgångspunkten för storlek och placering av ensemblen var en gammal bild från Alfred Hertz med Berliner Filharmonikerna vid inspelningar av Wagnermusik tre månader innan Nikisch gjorde sin inspelning. Detta handlade om en stor orkester på 52 musiker, medan Beethovens 5 symfoni blev inspelad med ca 30 musiker enligt informationsmaterial från Deutsche Grammophon. Detta motsvarar Litolff-utgåvan av partituret.
Det var avsatt 2½ dag för inspelningen, Tiden fylldes med tester för att uppnå tillräckligt kompakt placering av musikerna samt för att övervinna nålbruset vid graveringen, vilket inte lyckades till 100%. Det fanns rikligt med vaxskivor (25-30 mm tjocka), som var svarvade släta i en vaxssvarv, även den konstruerad av Duncan
Miller samt ett värmeskåp, för att värma upp skivorna så att de blev lagom mjuka inför inspelningen.
Problemet med bruset berodde på att all utrustning hade varit placerad under omkring ett dygn i en transportbil i höstväder varför de massiva vaxskivorna helt enkelt inte hann bli tillräckligt varma under den första dagen. Problemen med vaxet påminde mycket om de problem, som Grammophone Company upplevde omkring 1910, så på denna punkt blev rekonstruktionen mycket autentisk. Man får nog tillstå att det fordras minst ett års arbete för att få tillräcklig erfarenhet inom detta område.
Innan inspelningen inleddes demonstrerades den gamla inspelningen av den erfarne samlaren Dominic Coombe på en välfungerande akustisk HMV Senior Monarch grammophon med en stilig trätratt samt en Exhibition Soundbox, som tillhörde honom.
Dirigenten och musikerna var mycket entusiastiska, och till sist blev de önskade inspelningarna färdiga. De första upptagningarna ledde till tekniska förändringar samt ändring av musikernas placering. Dessa inspelningar kasserades och svarvades bort. Det var spännande at uppleva dåtidens realiteter som att några
av de senare och bättre inspelningarna faktisk blev avbrutna av dirigenten, för att något inte lyckades helt musikaliskt. Moderna musiker är bortskämda med att fel kan rättas till i efterhand – här skulle 4½ minuts musik presteras helt perfekt!
En månad senare presenterade tre av gruppens medlemmar resultaten vid ett gemensamt föredrag på Royal College of Music. Några av vaxskivorna hade matriserats inför föredraget pressats i ett hårt plastmaterial och demonstrerades på en Columbia Plano-Reflex grammofon. (shellackbaserat skivmaterial
finns inte idag)
Detta var en mycket spännande upplevelse, och det kommer senare att läggas ut bilder och videoinspelningar på några engelska hemsidor, först och främst på http://www.rcm.ac.uk/research/. Under 2015 kommer Science Museum ge ut en artikel om processen.
En beskrivning av händelsen och tekniken från RCM Royal College of Music i London kan idag återfinnas på:
http://www.rcm.ac.uk/research/researchareas/pps/beethovenproject/
