Radiostationen i Grimeton utsågs 2004 till Sveriges 13:e världsarv. I hela världen finns numera drygt 1000 världsarv uppdelade på naturarv, i Sverige t ex Höga Kusten samt kulturarv, t ex Drottningholm, Skogskyrkogården och Falu Koppargruva.
Nedan följer en kort historisk sammanfattning om Grimeton-stationens tillkomst och användning samt lite om hur andra telekommedier tagit över stationens primära uppgifter.
Mer information om de svenska världsarven finns Riksantikvarieämbetets hemsida och mer om alla andra världsarv finns på Unescos hemsida. Arbetet med att nominera Grimetonstationen till världsarvslistan finns beskrivit av Hans Bergfast, Länsstyrelsen Halland i Länsantikvariens årsberättelse 2004 och UNESCO-mötet i Kina 2004 när beslutet fattades att stationen skulle bli världsarv, finns beskrivet i samma publikation av Mats Folkesson, även han vid Länsstyrelsen i Halland. Folkessons och Bergfast roll i tillkomsten av världsarvet var synnerligen väsentlig och kan inte nog berömmas.
Varför byggdes Grimetonstationen?
Efter första världskriget insåg man att radioförbindelser var ett bra alternativ till kabelförbindelser som var både lätta att avlyssna om de passerade på lämpliga ställen och lätta förstöra. Även radio var ju lätt att avlyssna men den risken var så uppenbar att motmedel utvecklades. Vidare blev behovet för Sverige av att kunna kommunicera med Amerika allt större under 20-talet. Det var bl a den stora utvandringen – en fjärdedel av Sveriges befolkning – som gjorde detta så uppenbart.
Ytterligare en faktor som bidrog till stationens tillkomst var den teknikutveckling som pågick. Kunskap om radio, antenner och vågutbredning växte fram snabbt och utrustning för långväga telegramförbindelser fanns nu att köpa från flera företag. Sverige valde att köpa utrustning från det amerikanska företaget General Electric.
För att få en dubbelriktad förbindelse behövs även en mottagningsstation och en sådan byggdes i Kungsbacka med en antennlängd på 13 km.
Stationen öppnades för telegramtrafik 1924 och invigdes i juli 1925.
Teknisk utveckling av långdistansradio på 20-talet och framåt (t o m 70-tal).
En teknik som fanns att tillgå när stationen planerades var motordriven generator om man ville ha hög effekt och med markvåg för att nå USA, Long Island där RCA hade sin storstation för global radiotelegramtrafik. Dock var utvecklingen av radiorör för höga effekter igång och i slutet av 20-talet fanns alternativ till motordrivna generatorer. Grimetonstationen blev den sista stationen med denna typ av sändare som levererades från General Electric.
Många vetenskapsmän och även radioamatörerna arbetade ivrigt för att se om högre frekvenser kunde användas för långväga kommunikation och under 30-talet blev kortvågen mycket intressant att använda även i Grimeton. Telegramtrafik på långvåg till USA pågick till 50-talets början. Därefter blev kortvågen alltmer använd fram till 70-talets början. Antalet kortvågsvior var som mest ca 20 via Grimeton och kommunikationen skedde med länder i Sydamerika, länder i Asien men även flera länder inom Europa (bl a. Balkanländerna och Ryssland). När Sverige öppnade förbindelser via satellit 1971 i Tanum blev radiotrafik på kortvåg – punkt till punkt – nästan helt övergiven.
Andra svenska radiostationer för långdistanskommunikation (långvåg/gränsvåg).
Militären insåg tidigt möjligheterna med radio och i Sverige blev Karlskrona först med en station. 1911 kom en station nära Långedrag som efter ett par år flyttades till det område som nu kallas Gnistängen. Skälet till denna flyttning var dålig täckning p g a högt jordmotstånd i Långedrag (placering på berg). Till att börja med ägdes denna station av både dåvarande Telegrafverket och Försvaret men den övertogs helt av Telegrafverket efter några år. 1948 flyttades stationens verksamhet till Onsala och Vallda.
I slutet av 10-talet byggdes en radiostation i Karlsborg, inledningsvis hade den en gnistsändare som störde kraftigt i Europa och stationen fick därför namnet ”Europas väckarklocka”.
Karlsborgsstationen kom efterhand att byggas ut med flera sändare för långvåg och kortvåg. Sedan några år sedan är verksamheten där helt nerlagd och mark och byggnader ägs numera av försvaret. Ytterligare några stationer kan nämnas, Härnösand Radio och Boden Radio. Båda stationerna är nu nedlagda. Härnösand Radio var viktig under Finska inbördeskriget 1918 och Boden Radio stod för kommunikationen när vi svenskar bedrev gruvdrift på Svalbard ca 1929. Under vissa perioder har radiotrafik förutom rundradio skett från Motala. Hörby och Borlänge radiostationer. Slutligen må nämnas att försvaret har ett antal radiostationer på långvåg för maritim radiotrafik.
Vilket behov av långvågsradio finns numera?
Långvåg används nästan inte alls för rundradio numera i Europa. Ett litet undantag kan vara den danska stationen Kalundborg som sänder en väderrapport till i första hand nöjessjöfarten. Den lite mer intressanta användningen av låga radiofrekvenser (lång långvåg, 20-40 kHz) är för kommunikation till ubåtar i undervattenläge. Tyskland t ex har en station numera med sändare i Megawatt-klassen för detta ändamål och under krigsåren fanns en kraftig station kallad Goliat som sände krypterad information till ubåtar.
Radioamatörerna har tillgång till långvågsfrekvenser för att testa förbindelser med låg effekt!
Andra teletjänster vid Grimetonstationen.
Förutom radiotelegramtrafik via långvåg och kortvåg har Grimeton-stationen använts för rundradio och television inkl radiolänk samt mobiltelefoni och en lång rad med teletjänster för t ex räddningstjänst både till lands och sjöss. Vidare har stationen utnyttjats för sjöfartens och flygets telefonitjänster på långdistans. Många av dessa tjänster drivs fortfarande från Grimeton men både ägande, teknik och ansvar har förändrats under åren.
Övergången från Telia-station till Världsarv.
För Telia innebar 90-talet och även 2000-talets början många förändringar. Under televerkstiden hade många tjänster bedrivits under monopolform men många av dessa tjänster skulle nu drivas konkurrens med privata företag. Ett exempel på detta var tjänsten fartygsradio för handelsflottan som övergick till att drivas i bolagsform 1987 och näten för rundradio och television övergick till att vara ett eget bolag 1992.
När mobiltelefoni började komma igång i GSM 1991 blev konkurrens på detta område väldigt påtaglig och än mer blev det när tillstånd för nya mobilnät började släppas av Post&Telestyrelsen som bildats för att hantera den nya situationen på telemarknaden. 1993 ombildades Telia till aktiebolag och kunde nu även verka utomlands på friare sätt.
Denna nya marknadssituation gjorde att många av de gamla teletjänsterna blev ointressanta för Telia och då även den teknik de stod för. Därför blev försäljning av t ex de gamla radiostationerna aktuell kring sekelskiftet om det gick att hitta en köpare att göra affär med. I flertalet fall gick det bra men i Grimeton fanns ingen naturlig köpare till ett stort markområde med sex stora torn, ca 40 master, ett flertal byggnader mm. Att helt avveckla anläggningen eller fortsatt drift i någon form innebar stort kostnadsansvar.
Nu hade även tankarna på att nominera stationen till världsarvslisten blivit mer aktuell. Stationen var ju sedan 1996 byggnadsminnesförklarad av Länsstyrelsen i Halland. Men Telia i sin nya roll var nog inte rätt instans längre att äga och utveckla världsarv. Efter en utredning och samråd med Länsstyrelsen och Varbergs Kommun blev förslaget till Telia att överlåta anläggningen till en stiftelse. Denna stiftelsebildning och överlåtelse skedde 2003 och i samband härmed fick stiftelsen ett löfte om en summa pengar från Varbergs Kommun och Sparbanksstiftelsen i Varberg för att uppföra en byggnad för besökare.
Ett decennium som världsarv inom radio, 2005 till 2015.
Att ta över en så omfattande radioanläggning som radiostationen Grimeton innebär ett stort ansvar gentemot många parter alltifrån kunder t ex brukare av torn och master för antenner till leverantörer av t ex elektrisk ström. Vidare ska alla regler för arbetsskydd uppfyllas för t ex höghöjdsarbete mm. Fakturering, löneutbetalningar och skatter ska skötas liksom allt underhåll av master, torn, radioutrustning och byggnader samt den betesmark som utarrenderas till kringboende bönder. Målning av ett torn är en affär i mångmiljonklassen, alltså måste de kunder som följde med vid överlåtelsen både vårdas och helst öka både i antal och omfattning.
I samband med utnämningen till världsarv 2004 beslutas att en besöksbyggnad skulle byggas för de pengar som Varbergs Kommun och Sparbanksstiftelsen i Varberg ställt till förfogande. Detta gjordes och vid samma tillfälle kopplades stationen till kommunens vatten- och avloppsnät. Även omfattande fasadunderhåll med bl a fönsterbyten gjordes. Något senare byttes värmesystemet för byggnaderna ut – en övergång från el och olja till jordvärme.
Världsarvsåtagandet medför bl a att anläggningen ska vara öppen för allmänheten och i detta fall innebär det visningar och information både på plats och externt. Varje år sedan 2004 har stationen besökts av flera tusen besökare och de har informerats om stationens tillkomst, teknik och användning samt om UNESCO och tanken med världsarv. Den publika verksamheten sker i ett eget aktiebolag helägt av stiftelsen.
Även engagemang inom kulturområdet sker med externa parter. Ett exempel på detta är det ljudkonstverk som genomfördes för Västra Götalandsregionen 2014 på ett flertal platser i Väst- och Sydsverige samt på platser i Norge och Danmark.
En annan mycket viktig part för världsarvet är den förening – Vänföreningen Alexander – som bildats i Grimeton. Denna förening medverkar vid visningar, hjälper till med kvalificerat underhåll på den gamla sändaren och anordnar aktiviteter för att locka besökande t ex tekniska föredrag mm. Föreningen har mer än 500 medlemmar.
Mer att läsa:
Förvaltningsplan/Management plan 2014 – 2020.
Om nomineringsarbetet:
Hans Bergfast Varbergs Radiostation i Grimeton – Sveriges trettonde världsarv. Om beslutet att stationen ska bli världsarv: Mats Folkesson: Beslutet om världsarv en thriller…
Bergfasts och Folkessons artiklar finns att läsa i Länsantikvariens årsredogörelse 2004. Se www.lansstyrelsen.se/halland.
2016-10-15 Kjell Markström