Etikett: Audionen 2023 nr1

Redaktören har glädjen att informera om en serie artiklar kommer i denna utgåva och några till. Var med på en djupdykning i radiolänkens historia ur olika perspektiv!

Jag som är författare och fotograf till denna artikel heter Kennet Ydresjö, sändaramatör SM6LUV. Jag har i stort sett alltid arbetat med radio i olika former och sammanhang, men allra mest arbetat med radiolänkteknik, med början på Televerket 1970 som nyexaminerad elektronikingenjör. Därefter arbetade jag hos andra statliga aktörer som använder radiolänk, och senare för Ericsson som senior radiolänkexpert.

Jag har blivit medlem i Radiomuseet för att kunna ge min del av radiolänkkunskap och erfarenhet, detta för att kunna hjälpa till att bevara kunskap och materiel som användes till att bygga ett helt nytt nätverk baserat på radiolänkteknik, en viktig del av vår radiohistoria.

Den första radiolänkförbindelsen som etablerades skedde 1931 över engelska kanalen. Det första FM modulerade systemet kom 1939. 1951 var året då ITU, Europeiska Teleunionen bestämde att radiolänk skulle vara likvärdigt med kabel.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag som ung nyexaminerad teleingenjör stod framför dörren till Brudaremossen Göteborgs FM/TV station för att få följa denna utveckling.

Det fanns sedan tidigare etablerade radiolänksträckor för både telefoni och TV/radio. Men med dagens mått var det inga sofistikerade system, utan utrustningar för FM 4 GHz och en uteffekt på 40 dBm, alstrade av ett TWT, vandringsvågrör, upp till en antenn med förstärkningen på ca 35dBi, sammankopplade av styva vågledare av koppar, modell stuprör. Med detta nådde man till nästa radiolänktorn på 50 km avstånd.

Kapaciteten var 960 telefonikanaler eller en TV kanal med l5,5 MHz bandbredd, och ljud via en “TÖB” ton över bildsystem. För att säkerställa överföringen mot avbrott byggdes system med fyra ordinarie kanaler, och en extra i reserv. Om en kanal gick ner, så kopplades trafiken automatiskt över till reservkanal, av en hjälplänks omkopplingsutrustning. Om detta inte fungerade så kom den välbekanta skylten ”LÄNKFEL” upp i rutan!

Utrustningen var modulärt uppbyggt för att lätt kunna byta enheter. Dessa enheter var tunga och krävde separata kablar för högspänningen och slangar för luftkylning. Så att arbeta med att byta eller trimma någon enhet utanför stativet var inte helt enkelt, då spänningen i stativet var 1000V! Här fick man lära sig den ”hårda” vägen! Utvecklingen fortsatte med mer kapacitet och högre frekvenser. Halvledare ersatte gamla radiorör, men fortfarande var radiolänk ett dyrt sätt att bygga förbindelser på och ställde stora krav på projekteringen. Det gällde framför allt mastplatsens placering, med tillgång på både väg och kraft.

Radioutrustningarna krävde en hel del arbete med underhåll och periodiska mätningar av nivåer och brus för att överföringskvaliteten skulle hålla specificerade krav.

Bilden till höger visar en mätplats för analog radiolänk av BB nivå och brus.

I bakgrunden en NERA 1800 kanaler radiolänk Mätinstrumenten överst är en Siemens nivåmätplats, under den en brusmätplats och ovanpå är mottagaren placerad, tillverkad av det tyska företaget Wandel & Golterman.

Telefonnätet skulle digitaliseras och även TV sändningarna skulle sändas digitalt, samtidigt som utvecklingen av halvledare lade grunden till det digitala pulse-code modulation (PCM) systemet.

En process startade med att de analoga radiolänkssystemen fasades ut och ersattes med PCM modulerade utrustningar, med kapaciteten 140 Mbit, levererade av japanska Nippon Electric Company – NEC.

Även andra stora projekt hade startat upp som skulle använda den nya PCM tekniken, digitaliseringen av det publika telefonnätet. Norrland var en del av landet med stora avstånd som behövde mycket kapaciteten och utbyggnaden av Nordic Mobile Telephony (NMT) var i gång. För detta behövdes kraftig nyetablering för att möta den stora efterfrågan.

Ett helt nytt radiolänkskoncept dök upp på marknaden i början på 80-talet, som Ericsson kallade för Mini Link.10.

Radioenheten är placerad bakom antennen, med kraft och signalbehandling inomhus. Med en smidig kabel mellan dessa enheter, behövde ingen vågledare monteras. Det fanns en byggstandard för inomhusdelen, redan använt inom rackmontage för utrustning vid stationsbygge, vilket gjorde det enkelt att montera racket i befintligt stativ.

Den första versionen av Mini Link 10 hade utfrekvensen 10GHz, med kapaciteten 2 Mbit, men kunde med byte av basband kort kunde användas för video 5,5 MHz. Antennen var standard flatplan, och köptes med parabolantenn. Det var detta alternativ som Televerket använde.

Radiolänksträckor som anslöts mot en mobilradiobas hade ofta fördelen att det fanns en mast att placera radioutrustningen i. För att kunna få till en sträcka med lågt BER (bit error ratio) krävdes det projekteringsarbete med kartstudier av den aktuella sträckan, som nu bara var ett sträck på kartan! Det som krävs är en fri fresnelzon (dvs det område som måste vara fritt från hinder för att inte förorsaka dämpningar på sträckan) så man vet vilken höjd antennerna skall monteras på för att få en bra HF linsignal, den skall var över -70 dBm som är tröskelvärdet. Senare införskaffades en dator med ett karthanteringsprogram RAPS. Detta var verkligen ett tidsbesparande verktyg. Från veckor med arbete, var vi nu nere i dagar.

Men resor till stationsplatserna för att undersöka omgivningen måste göras. Även sträckan undersöktes på plats, om vi hade misstänkta hinder som kunde orsaka dämpning i Radiofrekvens strålen.

Allt fler radiobas- och telefonstationer behövde och fick anslutning till nätet med
radiolänk. Byggnationen varierade från broar med höga pelare för wirar som Älvsborgsbron till telefonstationer byggda som “riktiga” hus, hustak, eller höga skorstenar och containrar.

Många av nya radiolänk förbindelser var utökningar, där man ville ha ett utbrutet abonnentsteg i en automatstation eller annan kund. Här fanns ett hus men ingen mast! Detta löstes detta på smart sätt – en belysningsstolpe användes för att sätt upp antenn, och radioenheten monterades inomhus.

På ställen där det redan fanns en högt belägen mast att använda kunde det bli riktigt trångt. För det är ju inte alltid bäst att sitta högst upp på grund av risk för markreflexer.

För en attraktiv masplacering gäller ett kreativt sätt att montera antennerna.

Nästa artikel kommer att berätta om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Teleket för att sända “ live “ för SVT (Sverige Television) från evenemang som fotboll mm. och ett intressant projekt med mobil radiolänk som utfördes tillsammans med Polisen.

Kenneth Ydresjö

Sound Radio hade vi en artikel om i första numret av Audionen 2017. Ett Stockholmsföretag som specialiserade sig på bilradio och var aktivt från 1947 till en bit in på 60-talet. Det är också känt att de sålde några apparater tillverkade av Scaniavox, främst reseradio för batteridrift, men också den lilla nätanslutna lokalmottagaren “Piccolo”. Därtill tillverkade de utöver bilradio sannolikt åtminstone en batteriapparat själva och även en nätansluten radio med typbeteckningen SR 780 W. Den senare efterlyste jag uppgifter om i slutet av artikeln eftersom den varit lite av en gåta för mig sen länge. Den torde vara relativt sällsynt, då ingen hört av sig och jag själv aldrig sett någon, under alla år som samlare. Något som gällt fram till januari i år, då jag fick tillfälle att köpa en. Den var en rolig överraskning på många sätt och inspirerade mig till att skriva den här artikeln.

Längre fram följer en närmare presentation av modellen, men först måste artikeln börja leva upp till rubriken. Klockradio kan i sig vara ett lite oklart begrepp. Att bygga in en klocka och en radio i samma hölje, kunde väl egentligen vara tillräckligt, men sannolikt väntar sig gemene man något mer. Kombinationen väckarklocka och radio är nog det som de flesta tänker på i sammanhanget. Säkert har något snille själv kläckt idén och kanske också förverkligat den redan i radions barndom. I ett svenskt perspektiv och utifrån serietillverkade produkter är det dock inte förrän i början av 1950-talet, som det dyker upp exempel att nämna här. Troligen var Svenska Radio Aktiebolaget först ut med sin Radiola Klockett, från 1953.

Philips saluförde samtidigt en klockradio i Tyskland BD 332 (K eller L), men den här versionen såldes inte i Sverige. Den ska inte ha klarat alla krav för att uppfylla den så kallade S-märkningen, som utfärdades av Semko. Åtminstone har jag fått en muntlig uppgift om detta. Skälet ska ha varit att den hade ett eluttag i ena gaveln där fördjupningen i plasten var för grund för att ge tillräckligt petskydd när en stickkontakt sattes i. Oklart dock om det verkligen var huvudskälet för den tillverkades bara med två våglängdsområden, MV och LV alternativt MV och KV. Påföljande året 1954 kom en hollandsbyggd variant som har beteckningen BX 332 A. Den har inget extra uttag och klarade möjligen därför kraven, men den har också alla tre våglängdsområdena. Det är en sovrumsvänlig apparat i vit plast, med klocka, rattar och skala på framsidan och med högtalaren monterad uppåt i taket på lådan. Den såldes i Sverige 1954-55.

Till Philipskoncernens svenska del hörde också märkena Dux och Concerton och de hade var sin egen klockradio. De började tillverkas 1954 liksom ovannämnda Philipsapparat. Dux version heter V 353 K och även om den har en inbyggd klocka så verkar den inte kunna koppla i eller ur radiodelen. Inte så mycket till klockradio alltså. Lådan har en fast överdel av träimiterande plåt. Samma kabinett användes till typ V 1351 ,som har öppningsbart lock, med grammofonverk under plåten. Klocka och grammofon samtidigt räckte dock inte utrymmet till, så någon sådan version finns inte. Concertons modell å sin sida är en klassisk “snedskala” med klocka på framsidan bredvid högtalargallret, V 534 K. Ironiskt nog använde de ett Dux-tillverkat urverk, som kan ställas in för att slå på och av mottagaren vid flera tillfällen under dygnet. En riktig klockradio, jämfört med Duxen.

Alla mottagarna i “det Svenska Philipsstallet” har kort-, mellan- och långvåg. Duxen har faktiskt två kortvågsområden, medan Radiolas Klockett saknar kortvåg. Det ett kopplingsur tillför är automatiskt tillslag av radion vid en förinställd tidpunkt. Apparaten kan alltså tjänstgöra istället för väckarklocka. Något alla dessa klockradior också har gemensamt är att de verkar vara byggda med chassier som användes i produktionen av andra bordsradiomodeller. När det gäller Dux och Concerton, så var även lådorna gemensamma, med endast smärre yttre förändringar. Philips och Radiola hade dock specialbyggda lådor.

Dags nu att återvända till Sound Radio SR 780 W. För även den är alltså en klockradio. Den har faktiskt ingen strömbrytare utöver kopplingsuret, För stationsinställning finns bara en pilratt på baksidan och det är uppenbart att en stark lokalstation ska ställas in en gång för alla. Rörbestyckningen är ECH42, EF41,EBC41, EL41 och ett EZ80, som likriktare. Urverket är tillverkat i Tyskland av Hugo Müller i Schwenningen. Calvert och kompani i Göteborg saluförde kopplingsuret “Electro-boy” i Sverige, som tillverkades av samma firma och verket i Sound-radion är identiskt så när som på att det saknar texten urtavlan. För övrigt så är höljet av trä med mahognyfanér och rattarna på framsidan, som verkar vara för volym och klangfärg, är av genomskinlig plast i en väldigt platt modell, som jag bara sett på just just den här radion. En kul detalj är att tillverkningsnumret är 20002. Det kan faktiskt vara det andra eller tredje byggda exemplaret, för chansen att de gjort tjugotusen apparater innan de gjorde den här får väl anses gå emot noll.

Jag har redan nämnt att Dux också tillverkade ett kopplingsur, även om det användes i Concertons klockradio och inte deras egen, men det såldes också som löst ur med kabinett av mahogny. Då har det en sladd med stickkontakt förstås, men också en sladd till med ett eluttag. Enkelt att koppla vilken radio som helst till uttaget och plötsligt har man sin egen klockradio. Vid en bläddring i broschyrerna för 1955-56, från Philips, Dux, Concerton och Radiola, så finns där inte längre några klockradios att se. Kanske hängde restexemplar kvar i prislistorna något år, men som hemelektronisk produkt var klockradion i stort sett död för flera år framåt. Radiola Klockett sålde nog hyfsat, när det begav sig och möjligen även Philips, men de övriga märkenas klockradioapparater är så sällsynta att det bara är tur om man hittar ett exemplar.

De stora tillverkarna hade många andra produkter att stödja sig på om en enskild modell sålde dåligt. De hade också varit kloka nog att utnyttja chassier, som kunde användas i andra apparater. När det gäller Sound Radio, så bör det här ha varit en betydligt dyrare flopp. De hade ingen annan nätansluten apparat att använda chassiet till. Bilradio och batteridrivet, var deras huvudnäring och en billig lokalmottagare för elnät hade de redan i Scaniavox Piccolo, som de sålde under eget märke vid den här tiden. Säkert en dyrköpt erfarenhet och en förklaring till att modellen SR 780 W är så sällsynt.

De lösa kopplingsuren gjorde samma tjänst med en befintlig radio ansluten, så klockradion blev onödig fram till dess transistorerna gjorde att formatet kunde krympas och att radion gav ljud ifrån sig med en gång. Med en rörapparat som måste ha tid för uppvärmning kunde den lättväckte tvingas vakna av ett knäpp från strömbrytaren istället för av musik eller morgonnyheterna. Det går dock att hitta andra rörradioapparater från 1950-talet med inbyggda kopplingsur, Luxor hade en trådspelarmodell som heter Royal, där en inbyggd klocka kan starta radion och även en inspelning av programmet på tråd om man så önskade. Även L M Ericsson sålde en bordsmodell med bandspelare och radiomottagare, i slutet av 50-talet, som kan styras av ett inbyggt urverk. Denna senare apparat har faktiskt varit baksidesbild i Audionen för ca tio år sedan. Ingendera är dock något som kan placeras på ett nattduksbord i sovrummet och således inte en klockradio i vanlig bemärkelse. Som slutkläm kan konstateras att Telefunken faktiskt gjorde en variant av sin lilla bordsmottagare “Jubilate” som klockradio. I tyska huvudkatalogen för 1955 finns den med. Såvitt jag vet såldes den dock inte på den svenska marknaden.

Anders Söderström