Ny teknik provas för live videoöverföring från helikopter
Detta är den tredje delen av serien om radiolänkhistorik. I detta avsnitt berättar jag om hur polisen testade möjligheterna att använda radiolänk för att överföra bilder live, direkt till sin ledningscentral.
Polisen har i sitt uppdrag att bevaka och hjälpa och har till sitt förfogande en helikopter, Bell Long Range SE-HKP, utrustad för att kunna vidarebefordra information och lagra in på band, vad som hänt och var det hänt. Helikoptern var, sedan tidigare, utrustad med videokamera i fast monterad position, i nedre högra delen av cockpit för att få en bra bildvinkel framåt.
Funderingar har funnits om det skulle vara möjligt att få bilder direkt till ledningscentralen. Tekniken hade använts redan av SVT vid Vasaloppet. De tekniska specifikationerna och förutsättningarna var inte de samma för att få den prestanda som polisen önskade.
Polisen hade tidigare besökt en säkerhetsmässa och där träffat en tillverkare av mobil videolänk, Microwave Modules LTD.
Då polisen hade för avsikt att köpa in ett större antal utrustningar för olika applikationer, tillfrågades Televerket Radio om ett konsultuppdrag för att specificera transmissionskrav.
Då Televerket redan hade polisen som kund, med bred kunskap från b.la. transmission från trafikkameror, fanns alla förutsättningar att kunna utföra detta uppdrag.
Tillgång till frekvenser har alltid varit ett problem och i detta fall ansåg Frekvensförvaltningen att aktuella bandet för storstadsregioner borde vara 3,5 GHz. Tidigare angavs 1,375–1,68 GHz som möjliga band, och utrustning för dessa band köptes in.
Nu kom frågan upp: Kan denna utrustning användas i befintlig Bell Long Range 206 helikopter, (SE-HPK) som disponerades av polisflyget, stationerad på Säve flygplats i Göteborg?
Uppdraget gick till radiolänkgruppen i Göteborg, som hade rutsättningar, kunskap och mätutrustning att genomföra ett prov.
Utrustning, sändare och mottagare provades fört på bänk med en dämpare för att simulera den beräknade RF dämpningen och verifiera videokvalitén. Utrustningen var inbyggd i behändiga lådor med måttet 26026090 mm och vikten strax under 3 Kg.
Då sändarens uteffekt var 2.5 W (Se specificationen på sida 10), var effekten för låg för det avstånd som utrustningen skulle klara. Därför användes ett slutsteg som lämnade 20 W till antennen.
Sändaren och slutsteget spändes ordentligt fast på en hylla som användes som stöd för bår vid sjuktransporter. Antennkabel drogs ut genom en glipa på bakre dörren. Inga stationära montage, då detta bara var ett prov. Kraft 12V togs från befintligt uttag, avsett för medicinsk utrustning. Så här fanns det gott om effekt
Att få till en bra placering av sändarantennen, både ur flygsäkerhetssynpunkt och att kunna utnyttja antenndiagrammet optimalt med all strålning i horisontalplanet var inte helt lätt. Antennen var 1320 mm och avståndet mellan mark och nedre delen av fästet för landningsstället var 620 mm. Den bästa lösningen i detta fall blev att antennen vinklades snett bakåt för att inte komma i kontakt med marken.
Mottagning fick vi från helikoptern upp till ca 1 km bort vilket var förväntat med denna antenntyp. Därför byggdes och monterades en 2*2 stackad yagi antenn på en triploid så det gick att följa helikoptern. Antennvinsten beräknades ca 30dBi.
Provet blev till full belåtenhet med en full acceptabel räckvidd och perfekt bildkvalitet. Men hade vi fått sändare antenner som varit anpassade till det begränsade utrymmet under helikoptern och kunde ha placerat denna vertikalt hade det blivit något högre in nivå.
För att sprida den här möjligheten anordnades ett seminarium med deltagare från Räddningstjänst, Brandförsvaret och Räddningsverket där punkterna var:
1. Polisens önskemål och förutsättningar.
2. Tekniken som används
3. Ett inspelat band från provet visades
4. Framtida utveckling
5. Förbindelser mellan olika ledningscentraler.
6. Helikopter till mobil enhet (Lednings fordon)
7. Hur kan samhällets räddningstjänst använda videöverföring från helikopter?
Det inspelade bandet (punkt 3) ligger på Radiomuseets interna medlemssida att beskådas av intresserade – https://Radiomuseet.se/medlemskap/medlemssidan/
Nedan finns en artikel i Svensk Polis tidsskrift som visar hur belåten polisen var med resultat av provet och möjlighet att kunna få tillgång till denna nya teknik.
Vad hände sedan?
Ett stort problem var frekvenstilldelning för denna typ av sändare att användas högt upp i storstadsmiljö.
Räddningstjänsten var inte mogen för denna teknik, men polisen använde den skarpt vid EM i fotboll 1992 och VM i friidrott 1995.
En tanke som vi hade för att få bättre räckvidd var att installera fler mottagarantenner på högt belägna platser, som sedan med länk kunde distribuera bilderna till polisens ledningscentral. Då länken är dubbelriktad skulle även antenn riktningen mot helikoptern kunna fjärrstyras. Att kunna styra antennriktningen med en mottagare som känner av HF insignalen och styr antennrotorn för bästa insignal var också något som skulle kunna ha använts.
Nu 30 år senare kan vi se hur utvecklingen av nya typer av små drönare kan göra samma sak, men när detta utfördes var det något av ”high tech”.
Men inget av detta kan konkurrera med en helikopter, utrustad med videosändare, när det gäller att snabbt vara på plats.
Får se vart utvecklingen tar vägen! Kanske tillämpningen kommer tillbaka i en modernare tappning.
Kennet Ydresjö, text och bild