I radions barndom delade man ofta in apparaterna i två olika klasser. Det var visserligen klart vanligast att benämna dem utifrån antalet rör som ingick i konstruktionen, men begreppen Lokal- och distansmottagare kom också snabbt på modet. En radio med ett eller två rör, kunde knappast ta in mer än de mest närbelägna stationerna och det var förstås rimligt att kalla den lokalmottagare utifrån dess tekniska begränsningar. En tre- eller fyrarörsapparat kunde däremot förväntas lite mer av, så att en del avlägsna stationer kunde avlyssnas med tillräcklig hörbarhet. Blev det fråga om fem rör eller ännu mer så kunde de externa fordringarna på antenn och jordning också minskas utan att man nödvändigtvis måste avstå från att höra stationer från fjärran länder. Distansmottagaren ställde sig betydligt dyrare i inköp, då den måste ha fler rör och mer avancerad uppbyggnad, medan en lokalmottagare kunde köpas eller byggas för mer beskedliga summor. Där ska vi heller inte glömma kristallmottagaren, som ju var ett alternativ helt utan rör och till låg kostnad, men också begränsad till sändarens relativa närområde. Till en början var därmed en distansmottagare något mer exklusivt jämfört med lokalmottagaren, som mer var att se som något man fick nöja sig med.
Mot slutet av tjugotalet ökades sändareffekterna och det byggdes allt fler storstationer. Den legendariska Motala-sändaren togs i drift redan 1927 och var då en av de kraftigaste i Europa, men den blev snart omkörd i utvecklingen och trängseln i etern ökade allt mer. Det var sällan ett problem för den som lyssnade på lokalstationen. Tvärtom blev det nu så att det gick att använda kristallmottagare med gott resultat i mycket stora delar av landet. För distanslyssnaren fanns naturligtvis också en fördel genom att fler avlägsna stationer ökat sin effekt så att de nu gick lättare att få in. Det kunde dock lätt bli lite för mycket av det goda. Flera stationer kunde komma in samtidigt och en stark lokalstation kunde störa ut flera avlägsnare stationer, även om de egentligen låg ganska långt ifrån i frekvens. Det blev allt viktigare att bygga mottagare som verkligen klarade av att skilja stationerna från varandra. På teknikens dåvarande ståndpunkt fanns dock två önskvärda egenskaper hos en radio som inte kunde tillgodoses samtidigt. Hög selektivitet och hög ljudkvalitet. Om man valde hög selektivitet så kunde man ställa in mottagaren noggrant på en specifik station och slippa störas av frekvensmässigt närliggande sändare, men då beskars det lågfrekventa utrymmet så att bas och diskant försvann och endast ett trångt mellanregister blev kvar att lyssna på. Under 20-talet var ännu högtalarna så primitiva att det inte spelade så stor roll, men när de elektrodynamiska högtalarna och andra tekniska förbättringar på både sändar- och mottagarsidan möjliggjorde bättre ljudåtergivning, blev kompromisslösningar allt mer nödvändiga.
Superheterodynen och förbättrade bandfilter löste i princip problemen så småningom, men det fanns även mot slutet av 30-talet och senare en marknad för enklare lokalmottagare. Ett typexempel på sådana är de tyska så kallade folkmottagarna, som såldes i Sverige av såväl Telefunken som Skandia. Till och med den minsta av dem, i Sverige ofta kallad ”lilla hitlerskrikan” (DKE1938), kunde dock med rejäl antenn och jordning ta in även annat än lokalstationen om mottagningsförhållandena var gynnsamma. Myten om att den byggdes för att tyska folket bara skulle kunna lyssna på tyska sändare är alltså inte sann. Däremot förbjöds snart utlandslyssning i Tyskland och ockuperade länder under kriget, men det är ju inte riktigt samma sak. I Sverige blev radion allt mer betydelsefull och inte minst under kriget såldes radioapparater som aldrig förr. Naturligtvis ville många lyssna på olika utländska stationer och hade man en bra super och ordentlig antenn gick det kanske till och med att ta in Amerika. Samtidigt var det förstås viktigt att kunna få åtminstone kvällsnyheterna på Svenska från en lokal sändare.
Redan långt före kriget hade det funnits radioapparater i den lyxigare klassen som kunde ta in förinställda stationer med hjälp av olika tryckknappar. Då kunde man lätt växla mellan lokalstationen och utländska sändare. En del tillverkare valde dock en lösning där man fick ratta in önskad station på skalan som vanligt, men där det fanns en särskild knapp för att snabbt ta in lokalsändaren, utan att behöva vrida bort den inställda stationen man lyssnat på innan. Finessen var praktisk och blev nästan standard på flera svenska tillverkares toppmodeller under främst det sena 40- och tidiga 50-talet. Den fordrade dock att det fanns en extra krets att koppla in som kunde ta in lokalstationen. På vissa modeller kan ägaren själv förinställa stationen. Då vanligen med någon ratt på baksidan, men t.ex. Luxor valde att ha en förtrimmad krets, som bara kunde ta emot en specifik sändare. Om ägaren flyttade måste en spole bytas i radion ifall en annan sändare skulle kunna tas emot. Spolen var av ”plug-in”- typ, med rörsockel som passade i en hållare på chassiet, så ändringen var i och för sig lätt gjord.
En radio med fast avstämd lokalkrets var förstås inte bunden till ett visst område som bara den sändaren nådde, så länge som den också var byggd som en normal radioapparat med skalinställning och våglängdsomkopplare. Det visade sig dock finnas en liten marknad även för renodlade lokalmottagare, som bara kunde ta emot hyfsat starka signaler från en närbelägen sändare och inget mer. Eftersom de bara behövde ha strömbrytare och volymkontroll har de blivit kända under det ofta använda samlingsnamnet ”en-ratts-radio”. De kan kanske vara så lika en vanlig extrahögtalare i trälåda med volymkontroll att de inte identifieras som radioapparater om man inte gör en närmare granskning. Då avslöjas de förstås snart av att de har en nätsladd och att det faktiskt sitter ett chassie med några rör innanför bakstycket.
Det har varit vanskligt att utse den äldsta en-ratts-radion på svenska marknaden. På sätt och vis kunde AGA typ L 3 från 1927 kvala in, för den har bara en ratt och en strömbrytarknapp. Vid en mer kritisk granskning uppfyller den inte de kriterier som jag hittills bara har antytt ovan. Alltså: För att vara en äkta en-ratts-radio så ska det åtminstone synligt bara finnas en ratt för volymkontroll, som också kan agera strömbrytare. Därutöver kan någon knapp för strömbrytare få förekomma, om den nu inte är hopbyggd med volymratten. Så långt verkar kanske L 3:an kvala in, men ratten är för avstämning och inte volym, så där föll det. Dessutom förväntas apparaten bara vara byggd för att ta in en viss station på långvåg eller mellanvåg, som inställs av leverantören eller möjligen ägaren själv, men som sen inte ändras annat än vid t.ex. en flytt till annan del av landet. Då reduceras antalet möjliga apparater kraftigt. En klassiker i sammanhanget är förstås Scaniavox Piccolo, typ C 541. Den debuterade på marknaden 1950 och fanns att köpa åtminstone till 1956. Här uppfylls alla kriterier genom att den enda ratten ovanpå reglerar ljudstyrka samt till och frånslag. Den är också byggd för att bara ta emot en specifik station och det krävs ingrepp i apparaten för att ändra till en annan.
Piccolo är alltså en given en-ratts-radio, men den är kanske snarare den sista och inte den första. Flertalet tillverkare brydde sig inte om att ens försöka göra någon enkel mottagare av det här slaget. Antingen för att de inte tyckte att det var en nisch av marknaden de ville satsa på eller också för att de inte ansåg sig kunna bygga den billigt nog. Det som naturligt höll kostnaden nere var förstås att det inte behövdes någon skala eller skalbelysning. Apparaten kunde byggas som en rak mottagare med låg selektivitet, men måste ändå ha en skaplig högtalare och slutsteg av vettig kvalitet. Genom att bygga den för allström sparades kostnaden för nättrafo och komponenterna i avstämningskretsen – framförallt vridkondensatorn – kunde göras enklare och billigare då de inte skulle behöva ställas om hela tiden. Svenska Radio Aktiebolaget hörde till dem som inte brydde sig om att göra någon en-ratts-radio, men som ändå länge byggde raka mottagare för lokalbruk med skala och våglängdsomkopplare. Luxor byggde möjligen någon en-rattare under kriget, men jag har inte kunnat få fram något exemplar eller en skriftlig källa, som stöder muntliga uppgifter jag en gång fått om detta.
De tidigaste apparaterna jag hittat är Kungs L 100 och L 101 då båda de bevarade ritningarna är daterade till den 15/10 – 1940. Det kan tyckas märkligt att båda gjordes på en gång och ser man till chassiet i dem så är de nästan likadana. Tyvärr finns ingen av dem med i bytesprislistorna och jag har inte heller hittat något broschyrmaterial på dem. Därför går det inte att jämföra priserna på dem, men det är ganska uppenbart att L 100 är den dyrare och mer påkostade av dem. När L 101 har en högtalare på sex tum så har L 100 istället en på åtta. Därtill har L 100 större låda med inbyggd ramantenn och grammofoningång. Båda är raka mottagare med rören UBF 11, UF 11, UL 12 och UY 11, vilket alltså innebär att de är byggda för 
allströmsdrift. De är fast avstämda till en enda möjlig station och även om det nog skulle kunna gå att trimma om dem, så är det tydligt att det inte är meningen att det ska göras. Den fabriks-inställda stationens namn är stämplad bakpå chassiet. Min L 100 är avsedd för att endast ta emot Göteborgs sändare och det står även på en liten skylt på framsidan av apparaten. L 101:an i min samling är byggd för att ta in Motala, men det framgår bara av stämpeln. Om man behövde flytta så tvingades man nog helt enkelt byta in apparaten och skaffa en annan.
Centrums U 70 från 1941 bör kronologiskt ha varit nästa enrattare på den svenska marknaden. En U 70 har jag aldrig sett, men jag äger en U 70 A från samma säsong. Något måste det ha skiljt på dem då den förra kunde köpas för 155 kronor, medan den senare kostade 20
kronor mer. A:et i beteckningen är dock bara ditstämplat på bakstycket, så antagligen hade de samma lådor och möjligen även samma chassie. Intressant nog så är det faktiskt en enkel superheterodyn och inte en rak mottagare. Den är heller inte fast avstämd, utan det finns en ratt för att ställa in frekvens på baksidan av radion. Ratten kan även dras ut för att ändra klangfärg. Våglängdsomkopplare saknas eftersom frekvensinställningen är av ”single-span”- typ. Alltså ca 200 – 2000 m i en och samma vridning. Det är dock tydligt att den är avsedd att ställas in på en stark närbelägen sändare som inte kräver så stor noggrannhet, för att sedan bara behöva skötas med den kombinerade strömbrytare och volymkontrollratten på framsidan. Rören är av amerikansk typ och apparaten är byggd för allströmsdrift. U 70 A har följande rörbestyckning: 14J7, 12K7 GT, 35L6 EG och 35Z5 GT. Kungs hade ytterligare en en-ratts-radio några år efter kriget. Den hette L 102 och schemat är daterat till den 24/8 – 1948. I bytesprislistan är den faktiskt med, då upptagen som tillhörande säsongerna 1949-51 och priset var hundra kronor jämt. Broschyrmaterial saknar jag tyvärr på den också, men jag har åtminstone ett exemplar i samlingen. Rören som ingår är UF 21, UCH 21, UBL 21 och UY41 och det verkar faktiskt kunna vara en super, men schemat gäckar möjligen mina begränsade tekniska kunskaper. Vridkondensatorer saknas helt såvitt jag kan se, men däremot är det uppenbart att även denna modell är gjord för allström. Utanpå apparaten framgår det inte, men med avtaget bakstycke avslöjar stämplar på spolburkarna att den är byggd för Göteborgssändaren. Istället för metallchassie har de använt en pertinaxskiva. En vippströmbrytare för till och frånslag är placerad i högra gaveln och framtill sitter en ensam ratt till volymkontrollen. Lådan är liten, av tunt trä och istället för fanér har den målats med mörkröd spricklack, som ger en illusion av läderklädsel.
Slutligen har vi då scaniavox Piccolo typ C 541, som jag redan har nämnt. Den kom enligt bytesprislistan ut på marknaden 1950 och genom broschyrmaterial kan det beläggas att säljperioden varade minst till 1956 och möjligen ytterligare något år. Rörbestyckningen är UF 41, UAF 42, UL 41 och UY 41. Lådan finns i brun bakelit, men även i flera färger av någon annan tidig typ av plast, som inte är spraymålad, utan materialet är genomfärgat med pigment. Två gjutna identiskt lika halvor utgör en helhet som till och med har ett inbyggt handgrepp att lyfta radion i. Antennuttaget finns undertill och är på ett smart sätt integrerat med skruvarna som håller ihop lådhalvorna. Det finns ett par hål för trimning borrade i ena gaveln. Det är nog inte meningen att den ska trimmas om för att byta station, men antagligen behövs viss eftertrimning då man bytt spole. Det står i reklamen för den att det finns utbytbara lokalspolar av plug-in-typ för samtliga svenska stationer.
Den vanligast förekommande av dessa en-ratts-radio är utan tvekan Piccolo. Det betyder inte att det är en radio man springer på varje dag. För den som, likt undertecknad, vill ha en av varje tillgänglig färg i sin samling, kan det nog ta över ett decennium att få ihop dem. Centrums U 70 A förekommer i broschyrer där även andra modeller finns med, men ingen av Kungs enrattare presenteras i de produktbroschyrer jag har tillgång till. Antagligen har det gjorts separata produktblad över dem och åtminstone i prislistor måste de förstås ha funnits med, men de var inget man verkar ha offrat några nämnvärda marknadsföringsresurser på. Samtidigt måste väl ändå avsikten med att bygga dem ha varit att tjäna pengar? Kungs gjorde dessutom dubbla försök vid olika tidpunkter. Min teori när det gäller Kungs är att deras återförsäljare drev på utvecklingen av en billig lokalmottagare. De hade egna affärer i flera städer och därtill cykelhandlare med stor spridning över landet, som säkert hade en del att säga till om. Sedan uteblev nog försäljningsframgångarna och det tror jag är förklaringen till att de inte kom med i det ordinarie sortimentet för någon säsong. Att det sedan gjordes ännu ett försök med L 102 mot slutet av 40-talet är märkligt, men Kungs försäljning minskade av allt att döma redan åren efter kriget och de kanske tyckte det var värt ett försök till.
Centrums försök på området blev också kortvarigt, men där tror jag ekonomin spelade än större roll. En modell som inte sålde tillräckligt var nog obönhörligen borta ur sortimentet på kort tid. Något som måste ha spelat roll är också det faktum att de använde trälådor, som hur små och förenklade de än gjordes, inte kunde bli så billiga som de hade behövt vara för att kunna konkurrera effektivt. Alternativet till en enrattare kunde nämligen vara en liten enkel allströmssuper i bakelitlåda. Philips typ 203 U från 1942-43 kunde köpas för 190 kronor. En Centrum U 70 A för 175 kronor framstår i den jämförelsen inte som ett särskilt åtråvärt val för skillnaden på bara 15 kronor. Kungs, som hade egen lådfabrik och till och med egna skogsbestånd, kunde möjligen ligga betydligt lägre i pris av det skälet, men desto mindre vinstmarginal på varje apparat och då blev det ändå i längden en dålig affär. Scaniavox/Smith kunde däremot konkurrera så småningom med Piccolo i sin billiga plast låda, som inom rimliga gränser bara blev billigare i tillverkning ju fler de sålde. Trots det sålde de nog inga enorma mängder och sammanfattningsvis kan man säga att en-ratts-radion blev en ganska marginell företeelse i Sverige. Läsarna vill jag slutligen uppmana att gärna höra av er om tips på fler enrattare och i synnerhet om det kan bekräftas eller dementeras att Luxor ska ha byggt en.
Anders ”soda” Söderström