Detta är den andra artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.
I början av 1900-talet började SJ:s bantelefonsystem att byggas ut. Den bestod från början av en dubbel luftledning med 3 mm järntråd. Eftersom alla telefoner längs en bansträckning kopplades ihop på samma linje, så behövdes ett system för att särskilja vilken telefon som blev uppringd. När antalet telefoner på samma linje blev 15–20 stycken så började det bli opraktiskt och störande att använda olika typer av kodade ringsignaler som hördes i alla telefonerna.
År 1914 provades ett telefonväljarsystem från amerikanska Western Electric (W.E) med så kallade selektorer mellan de 8 stationerna på sträckan Malmö-Trelleborg, och tekniken ansågs efter provet vara pålitlig. Redan 1916 driftsattes selektorsystemet på den 20 mil långa sträckan Stockholm-Hallsberg med 25 stationer och ny kopparledning.
Till vänster syns två mottagare för
trådtelegraf, och till höger en manuell telefonväxel.
Western Electrics svarta selektorskåp syns till höger.
Western Electrics system var centralt, och en del av en manuell telefonväxel. Det använde sig av ett elektromekaniskt impulssändarsystem, där varje telefon på linjen fick en nyckel i växeln med en för telefonlinjen unik kombination av tre tal, alla mellan 2 och 13, och där summan av de tre talen alltid blev 17. En telefon kunde t.ex. ha kombinationen 7-8-2 och en annan 3-10-4.
Western Electrics mottagarlåda i detta tänkta exempel från en banvaktsstuga någonstans i Västergötland cirka 1950.
Den som ville ringa anropade SJ:s telefonväxel genom att veva på sin telefons växelströmsgenerator, och talade därefter om för telefonisten vilken annan station man ville ha kontakt med. Telefonisten aktiverade den mottagande telefonens nyckel genom att vrida den ett kvarts varv. Med utväxling gjorde då impulssändaren ett helt arv vilket sände den aktuella kodkombinationen som ett pulståg av pulserande likström ut på telefonlinjen. Varje telefon på linjen hade en mottagarlåda med en elektromekanisk avkodare av pulståget, och även om alla mottagarna reagerade, så var det bara den avkodare med rätt kombination som slutligen hamnade i ringläge
och aktiverade ringklockorna hos mottagarens telefon.
När järnvägen började elektrifieras i början av 1920-talet uppstod kraftiga störningar i telefonins luftledningar bredvid spåren, och efter diverse experiment med att till exempel öka avståndet, konstaterades att problemen enklast kunde lösas genom att gräva ner jordkabel för telefoni och telegraf.
När luftledningarna för telefoni tagits bort, kunde den som behövde ringa ifrån ett tåg som stannat ute på linjen i stället använda sig av något av de fasta telefonställen som anlagts med cirka 3 kilometers mellanrum. Enkla fälttelefoner togs med på tåget eller dressinen och pluggades in när man behövde ringa. En pil på stolpar längs banan visade riktningen till närmaste telefonställe.
År 1924 driftsattes LM Ericssons första automatiska telefonväxel i Sverige, och 1926 togs SJ:s första helautomatiska växel i drift i Stockholm. Detta innebar att den som ville ringa, själv kunde välja nummer med hjälp av fingerskiva.
En ny säkerhetsordning trädde i kraft vid SJ 1929. Tidigare hade telegrafen varit krav vid meddelanden gällande säkerhet, eftersom pappersremsan från mottagaren visade vad som faktiskt hade meddelats. Nu slopades kravet på telegraf eftersom telefonen ansågs tidsoch personalbesparande. SJ:s telefonnät växte därefter kraftigt.
Det amerikanska selektorsystemet började att få ålderskrämpor i början av 1930-talet. Det blev allt svårare att få tag på reservdelar från USA, och det ökande behovet av ett system som automatiskt samverkade med de nya automatväxlarna och Telegrafverkets nät, gjorde att LM Ericsson utvecklade sitt modulbaserade selektorsystem ATA 10 för SJ:s behov. Den först driftsatta linjen med LM Ericssons system blev Gävle-Uppsala-Stockholm år 1934.
ATA 10 var ett decentraliserat, relästyrt selektorsystem som kunde användas på SJ:s telefonlinjer med eller utan central växel. Stationer på samma telelinje kunde direkt ringa varandra, och önskat telefonnummer valdes med fingerskiva. Systemet bestod av en impulssändande centralenhet (SLUA) på varje linjesektion, som matade ut två likspänningar med motsatt polaritet. Den ena spänningen (24V) användes till impulserna från fingerskivorna, och den andra (150-200 V) användes för inställning av selektorerna till respektive telefon. Vid behov användes en sammankopplande enhet (SLUB) med väljare som automatiskt kopplade ihop näraliggande linjesektioner. Dessutom fanns ytterligare moduler för att koppla in automatiska eller manuella växlar, och möjlighet för vissa telefoner att få prioritet och vid behov kunna bryta in i pågående samtal.
De olika kommunikationsbehoven inom SJ för tåganmälning, ban- och krafttelefon, lokal- och fjärrlinjer med mera innebar, beroende på stationens storlek,
att det fanns behov inte bara av att välja telefonnummer utan också olika telelinjer
ifrån samma telefon. Telefonapparater med möjlighet till linjeval kallades linjetagare.
I nästa artikel tänkte jag berätta mera om radiokommunikation hos SJ.
Dag Johansson
Extern bildreferens
https://digitaltmuseum.se/021018054303/utstallning
https://digitaltmuseum.se/021018032925/telegramexpeditionen
https://digitaltmuseum.se/021018070534/banrevision-i-storlag-sj-d
https://digitaltmuseum.se/021018137245/biljettforsaljningskontoret-i-skene-telefonvaxel
https://digitaltmuseum.se/021027852451/telefon