Heinrich Rudolf Hertz, född 22 februari 1857 i Hamburg, död 1 januari 1894 i Bonn, var en tysk fysiker.
Hertz blev filosofie doktor vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin 1880 och amanuens hos Hermann von Helmholtz. Han blev 1883 docent vid universitetet i Kiel samt 1885 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe och 1889 vid universitetet i Bonn. Han tilldelades Matteuccimedaljen 1888 och Rumfordmedaljen 1890.
Han har gett namn åt enheten hertz, som används för att mäta svängningstal exempelvis av enton från ett musikinstrument eller den mänskliga rösten, härledd SI-enhet frekvens.
Genom experiment 1886 bekräftade han teorin om ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse, som James Clerk Maxwell lagt fram 1864. För detta vann han det pris som Preussiska vetenskapsakademien 1879 hade utlyst. Försöket ledde så småningom även till radiotekniken.
I experimentet genererades en gnista på ett ställe, som påverkade en strömkrets på ett annat ställe, helt utan några kablar dem emellan.
Det sägs om honom att han konstaterade att detta bara var ett intressant fenomen, som man inte hade någon praktisk användning av.
Det är intressant att notera att vårt radiomuseum har en gnistsändare och kohärmottagare i två separata enheter byggd av Karl G Eliasson som examensarbete vid Chalmers Tekniska Institut 1906, som liknar Hertz experiment.
Vi har även ett demonstrations experiment gjort av vår medlem Bengt Lindberg,. En gnista på den ena enheten orsakar en ström i den andra. Inga kablar förenar enheterna. Enheterna har radiokontakt med varandra.
Wikipedia och Bengt Lindberg
