Alltsedan Radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för servicen och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa. Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV-program så fick teknikern åka hem till kunden.
 |  |
Då myntades uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på servicebilarnas tak. TV-teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd m.m. samt verktyg och en lödkolv. Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne-TV för man kunde ju inte missa kvällens program.
Det sändes inga program på dagtid men testbild fanns alltid hela dagarna så det var inga problem att trimma TV-mottagarna. Det fanns två olika testbilder en på dagtid som televerket svarade för och en som kom en halvtimma före kvällsprogrammets start. Problemet var att det var olika linieraritet på testbilderna så om man trimmade den rund på dagen så blev Sveriges Televisions testbild som ett päron. Kunden ringde då förstås och klagade…
Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV- tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus. Ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.
Göran Jonson
Områdesansvig för TV