Detta är den tredje artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.
I Sverige började radioutrustning användas i olika järnvägstillämpningar på 1950- talet. Användningsområden var från början vid växlingsarbete, kommunikation med vissa servicefordon, och som ersättning för fasta telefonlinjer.
Växlingsarbetet underlättades betydligt när bärbar transistorutrustning blev vanlig i slutet av 1960-talet.
Med hjälp av bland annat schweiziska Autophon SE19, och danska Storno CQP 512, kunde personalen via tillämpningar som bangårdsradio och växlingsradio enklare samarbeta med varandra.
Bilden till vänster visar växlingsarbete med hjälp av kommunikationsradion Autophon SE19, som bärs i sele på ryggen och med en styrenhet på bröstet.
bangården i Hagalund, Stockholm år 1964.
Även lokstyrningsradio, det vill säga fjärrstyrning av förarlöst växellok, utvecklades under denna tid.
Först att få utrustning för fjärrstyrning var ellok med typbeteckning Ub och Ud. För arbete med radioutrustning på bangård var det viktigt att den lätt kunde hanteras under svåra förhållanden, ibland med dubbla handskar.
I mitten av 1970-talet kom SJ driftradio, med den orangea kommunikationsradion Sonab HR3045, varav Radiomuseet har två något olika exemplar. Se bild på nästa sida. Grunden till denna kommunikationsradio utvecklades av AGA, som sålde sin kommunikationsradioverksamhet till det då statliga Sonab 1974. En av erfarenheterna med utrustningen, som bland annat användes av underhållspersonal för kommunikation till trafikledning och eldriftcentraler, var att gummitangentbordet snabbt blev utslitet och efterhand ersattes med hårdare tangenter.
Från vänster sändar/mottagarenheten till Autophon SE19, och därefter Storno CQP 512 från 1960-talet, i mitten två enheter Sonab HR3045 från 1970-talet, och till höger 1980-tals-apparaterna Ericsson P305 och Motorola MX360, med varsin laddare.
En nyhet var att man förutom att ta kontakt med annan radioenhet via (R)-knappen på tangentbordet, också kunde koppla telefonsamtal till SJ:s fasta telefonnät via knappen (T)
Genom att ansluta Sonab-radion till en speciell kassett i förarhytten på loket, fick man i stället en trafikradio. Dessa lokmonterade enheter hade gemensamt anropsnummer med början på 090, och användes av lokförarna för kontakt med trafikledningen.
hos Järnvägsmuseet i Gävle, återinvigt sommaren 2024
En närmare titt på Motorola MX360, från början av 1980-talet, visar en volymratt överst till höger, och bredvid den en kanal/
driftsområdesväljare (DRO).
Vald kanal 1-6 innebar att enheten bara
öppnar på selektivt anrop.
Kanal 7-8 är repeaterkanaler som öppnas med knappen (R) på tangentbordet, och används för kommunikation med annan radio inom samma driftområde.
Kanal 9-10 är helt öppna direktkanaler. Knappen (T) på tangentbordet, som introducerades redan på Sonab-radion, gjorde det möjligt att ringa trådlöst till och från SJ:s fasta telefonnät. Att automatiskt kunna koppla telefonsamtal till en handenhet, fungerade alltså hos SJ flera år innan telefonsystemet NMT driftsattes 1981.
Dag Johansson
En artikel till i serien om järnvägstelefoni kommer i Audionen nr 1 2025.