Linjeradiomottagare från 1930 som innehöll endast förstärkare och högtalare och man kunde enbart avlyssna det svenska programmet från Boden i den. Foto: Kjell Ågren © Teracoms arkiv.
Bob Jacobsson och Bengt Lundberg berättar här om Linjeradion i Tornedalen – ett verktyg i försvenskningsarbetet.
Tornedalen, liksom Malmfälten, var att betrakta som ett problemområde för mottagning av Boden Radios utsändningar. Visserligen fanns det i slutet av 1920-talet i handeln så kallade långdistansapparater med ”flera lampor” samt förbättrade antennanläggningar, men till ett pris som var en otänkbar utgift för de allra flesta. En rundradiomottagare av bättre kvalitet kostade mellan 400 och 450 kronor, men det fanns ju ingen garanti att man skulle få in programmen bättre i alla fall.
För att förstå den kanske viktigaste anledningen till att man då, framförallt från politiskt håll, valde att utprova systemet med linjeradio (även kallad bygderadio) i byarna längs gränsen mot Finland, måste man känna till lite om den mycket känsliga och tämligen upprivande språkfrågan.
Befolkningen i Tornedalen är till stor del tvåspråkig och på 1920-talet talades det i många svenska hem övervägande finska. Svenska politiker och myndigheter såg därför en försvenskning av dessa finsktalande svenskar som en mycket viktig uppgift. Detta kunde ta sig sådana former och metoder, att till exempel barnen i skolor och i arbetsstugorna, undervisades enbart på svenska och att de på rasterna var förbjudna att tala annat än svenska.
Naturligtvis väckte radiosystemet ont blod på andra sidan gränsen där det fanns grupperingar som drömde om ett Storfinland. En dagstidning, Aitosuomalainen, som var purfinnarnas speciella organ, var känd för sina hätska utfall mot Sverige. Givetvis hade tidningen synpunkter på det nya medlet i försvenskningsarbetet.
Finessen med linjeradion var att de som blev abonnenter inte kunde lyssna på annat än det svenska programmet. Detta kom lågfrekvent från Boden via kablar, förstärkarstationer och luftledningar in i ”radioapparaten”, som egentligen endast var en högtalare. Antingen lyssnade man på det svenska programmet eller inte alls!
Den första anläggningen för linjeradio öppnades i Juoksengi den 1 juni 1929. Senare tillkom anläggningar i Karungi, Risudden, Hedenäset, Luppio, Kuivakangas, Övertorneå, Svanstein och Haparanda. Avgiften för ett linjeradioabonnemang var 20 kronor per år och det var det för Boden Radio gällande programmet som utsändes.
Ett allvarligt problem med linjeradionätet var den överhörning, som i vissa fall kunde uppstå till och från telefonnätet, genom att ledningarna för de olika näten var placerade i samma kablar och stolpar. Att kunna avlyssna grannens telefonsamtal på radion var säkert spännande, men detta äventyrade telefonhemligheten, vilket absolut inte fick förekomma. Det lågfrekventa linjeradionätet ersattes därför av ett högfrekvent nät, kallat trådradio, vilket distribuerade radio överhörningsfritt via telefonnätet. 1953 återstod inga abonnenter i linjeradionätet.
Artikel ur Nyheter från Radiomuseet nr 50, 1 mars 2013