M/s Elmarens förlisning 1921.

Olyckan med Estonia som inträffade för tio år sedan, varvid 852 människor omkom, satte ljuset på behovet av goda kommunikationer mellan det nödställda fartyget och omvärlden. Tyvärr nödgas man konstatera att frågan inte fått den genomlysning man skulle önska. Haverikommissionen har nöjt sig med att konstatera att det fanns radio ombord men inte hur den påverkade räddningsoperationen.

En annan fartygsolycka, som för drygt 80 år sedan väckte berättigat uppseende i Sverige var m/s Elmarens försvinnande i Indiska Oceanen. Vid olyckan spelade den då relativt nymodiga radiotelegrafen en avgörande roll för lokalisering av fartyget och besättningens räddning. Samtliga ombordvarande räddades efter en del äventyrligheter och återbördades till hemlandet.

Elmaren levererades från Götaverken 1920, nuvarande Cityvarvet i Göteborg, och var på 9.450 ton dödvikt, således även efter dagens mått ett ganska stort fartyg. Beställare var det nu saligen avsomnade Rederiaktiebolaget Transatlantic i Göteborg.

För sin tid var fartyget utrustat med flera nymodigheter. Bland dem ingick en "gyroskopkompass", dvs. en kompass som visade mot den geografiska nordpolen. Därigenom slapp man den besvärliga hanteringen med magnetkompassen, som pekade mot den magnetiska polen och där hänsyn ständigt måste tas till missvisningen, dvs. skillnaden mellan de båda polerna, då kursen skulle läggas ut. Dessutom fanns "trådlös telegraf", vilket var ett klart framsteg på sjösäkerhetens område. Rederiet hade även kostat på sig att ha en radiotelegrafist påmönstrad, vilket långt ifrån alla fartyg hade.

Även om räckvidden med den tidens radioutrustning var begränsad blev det möjligt att kommunicera med andra fartyg eller med kustradiostationer över långa avstånd, något som för Elmarens del skulle visa sig vara ett lyckokast.

Det har inte gått att utröna vilken typ av radiosändare Elmaren var utrustad med men sannolikheten talar för att det rörde sig om en s.k. gnistsändare, en förbättrad typ av den sändare som Marconi experimenterade med. I Sverige tillverkades de av SATT i Stockholm (Svenska Aktiebolaget för Trådlös Telegrafi) bakom vilket låg Telefunken. Rörsändarna började vid denna tid att utvecklas men gnistsändarna dominerade fortfarande inom sjöfarten. Drivkraften till radiosändaren kom från en växelströmsgenerator, som i sin tur drevs av en likströmsmotor. Det var långt kvar till den dag då växelström började installeras i fartygen.

Den 22 april avgick Elmaren från Melbourne, lastad med vete för England. Befälhavare var sjökapten J.A.V. Kock från Ljung, inskriven vid Uddevalla sjömanshus. Besättningen bestod av 48 personer inklusive befälhavaren. Radiotelegrafist var Elis Samuelsson med certifikatnummer 129. Efter att ha rundat Cape Leeuwin på västra Australien lades kursen mot ön Sokotra vid inloppet till Adenbukten. Detta betydde att Elmaren måste passera genom Chagos arkipelagen cirka 1700 km söder om Indiens sydspets. Detta var inget ovanligt, andra fartyg tillhörande rederiet brukade använda samma rutt. Den 8 maj befann sig fartyget strax sydväst om Diego Garcia, den största av öarna.

Under den kommande natten beräknade man att korsa arkipelagen, som var fylld av småöar och känd för sina kraftiga tidvattensströmmar. Strömkartor fanns emellertid tillhands. Vädret var klart och två positionsbestämningar gjordes med tillhjälp av sextant och tabeller, en vid middagstid och en på eftermiddagen. Man hade alltså en säker position. Då Diego Garcia mot kvällningen samma dag inte siktades som beräknat, räknade befälhavaren med att strömmen satt fartyget mot väster, vilket stämde med strömkartorna. För säkerhets skull gav han order om kursändring, vilket även om strömmen skulle avta skulle föra fartyget tre nautiska mil från närmaste ögrupp, Six Islands. Någon fyr att kontrollera positionen mot fanns inte varför man på bryggan fick nöja sig med att hålla god utkik.

Vid 3.30-tiden den 9 maj beräknades fartyget enligt besticket vara tvärs sydostön av Six Islands varför befälhavaren kommit på bryggan. Då ön inte siktades och då en häftig regnskur skymde sikten ändrade vakthavande styrmannen kursen åtta grader åt väster. Därigenom ansåg han att fartyget med god marginal skulle passera förbi ögruppen. En kvart senare rände fartyget på ett korallrev där det blev stående. Försök att backa av revet misslyckades. Som det sedan visade sig hade strömmen oväntat kantrat och fört fartyget mot öster, rakt mot ett korallrev utanför Six Islands.

Situationen såg inte omedelbart hopplös ut. Vid rundpejlingen visade det sig att endast en bottentank på styrbordssidan sprungit läck och vattenfyllts. Senare upptäcktes att även förliga piktanken läckte. Det gick emellertid att hålla vattennivån under kontroll med länspumparna. Någon omedelbar fara för besättning och fartyg ansågs i detta läge inte föreligga men oaktat detta sändes nödsignaler endast fem minuter efter grundstötningen. Något svar fick man inte.

Vid 6-tiden på morgonen började besättningen att dumpa vetelasten överbord. Samtidigt vände tidvattnet varför man startade maskinerna och försökte backa av grundet. Det misslyckades emellertid. Elmaren hade fastnat sex naut. mil från närmaste ö, där det emellertid fanns, som det anges i skeppsdagboken "oljefolk". Företagets anställda, betecknade som "infödingar", engagerades för att hjälpa till med dumpningen av lasten. På eftermiddagen finns noterat att kylvattensrören till hjälpmaskineriet sprungit läck varför man tvingats stoppa maskinerna. Samtidigt lade sig fartyget tvärs revet genom påverkan av dyning och vind. Senare på dagen lyckades man provisoriskt reparera kylvattentillförseln till en hjälpmotor för att få ström till elnätet. I ett telegram via Colomboradio meddelande man fartygets belägenhet till rederiet i Göteborg.

Detta är ganska anmärkningsvärt. Avståndet fågelvägen till Colombo rörde sig om nära 1.700 km. För modern kortvågsradio är detta avstånd ingenting men med den tidens anläggningar var det en avsevärd distans. Å andra sidan var det förmodligen ganska tyst på banden och den minsta knäpp kunde uppfattas, nota bene om signalerna inte drunknade i de atmosfäriska störningarna, som på nätterna kan vara synnerligen besvärande. Det framgår inte av de efterlämnade handlingarna om kontakten skett under dygnets mörka eller ljusa del.

Påföljande dag den 10 maj började man förbereda sig för att överge fartyget. Proviant, besättningens tillhörigheter samt material för byggandet av bostäder fördes iland med livbåtarna. I skeppsdagboken finns noterat att en läcka uppstått på babordssidan. På eftermiddagen avbröts länspumpningen av lastrummen och istället började man länsa maskinrummet. Kylningen till en hjälpmotor hade provisoriskt reparerats. Att försöka köra huvudmaskineriet var inte att tala om då maskinerna började luta. Sannolikt hade skrovet tryckts upp.

Den 11 maj anmälde sig ett italienskt ångfartyg, Valdieri, i en position sju sjömil från olycksplatsen. Tydligen hade de registrerat nödsignalerna. Närmare än så vågade man sig inte i brist på sjökort. Platsen med sina undervattensrev bedömdes som alltför riskabel. Dagen därpå övergavs Elmaren då det ansågs vara för riskabelt att vistas i maskinrummet. Sjö och dyning slog över fartyget och vattnet rann ned i maskinrummet.

Mellan den 13 och 20 maj var man med livbåtarna ute vid fartyget ett flertal gånger då vädret medgav för att se över situationen. Lastrummen började vattenfyllas med risk för att fartyget skulle sjunka. Ytterligare proviant bärgades och togs iland. Den 20 maj finns antecknat att "… Hela radiostationen uppsatt i land, anordnat lufttanken till visslan som ångpanna och ångkompressorn som ångmaskin till drivkraft för densamma." När fartyget sjönk framgår inte.

Detta var ingen dålig bedrift men framför allt visar det på initiativ. Tyvärr finns inte längre några detaljer tillgängliga om hur detta gått till men av de få raderna i skeppsdagboken går det att räkna ut vissa saker. "Hela radiostationen" måste innebära att all nödvändig apparatur skruvats loss och förts iland med livbåtarna varefter man sedan kopplat samman enheterna på nytt. En ny antenn har satts upp, var framgår inte men man kan möjligen gissa att den riggats upp mellan ett par palmträd, så högt som möjligt. På den tiden fanns sjöfolk, som kunde hantera block och taljor. Framför allt måste den tunga och åbäkiga generatorn ha förorsakat en del besvär eftersom den först måste sänkas ned i en livbåt och sedan föras i land på nytt. Om nödbatteriet togs med framgår inte. Den tidens radiostationer var visserligen inte så komplicerade men å andra sidan var den tekniska utbildningen inte heller speciellt genomgripande. Tyngdpunkten i utbildningen låg på radiotelegraferingen.

Då fartyget levererades påpekades att det var utrustat med "… en fyllig och genomträngande ångvissla, vars ljud ledigt kan uppfattas på över en svensk mils avstånd." Det vara denna visslas lufttank, som man tagit iland och använde som ångpanna för att driva ångkompressorn, som i sin tur drev generatorn till radiostationen.

Av bevarade handlingar framgår att rederiet vid flera tillfällen nåddes av radiotelegram sedan fartygets övergetts. I Sveriges Redareförenings tidning, Svensk Sjöfartstidning, finns en notis om att befälhavaren via Adenradio 10 dagar efter grundstötningen meddelat att allt var väl och att besättningen befann sig iland. Avståndet till Aden var mer än dubbelt så långt som till Colombo vilket allt tyder på att radioförbindelserna fungerade väl även sedan man övergett fartyget. Likaså finns en notis om att Elmarens systerfartyg Tisnaren beräknades nå olycksplatsen någon av de sista dagarna av juni för att hämta upp besättningen. Till dess fick man ge sig till tåls på ön. Svälta behövde man i alla händelser inte. Befälhavaren meddelade att proviant fanns för juni månad.

Rykten uppger att man även tog iland pianot, som var vanligt på Transatlantics fartyg på den tiden. Det har emellertid inte kunnat bekräftas och inte heller vad musik som spelades.

Egentligen kunde historien ha slutat här men det gör den inte. Epilogen skrevs 1973 då en engelsk dykarexpedition av en händelse upptäckte Elmarens vrak på 30 meters djup vid Ile Sudest, nära Six Islands. Fartyget identifierades genom namnet på skeppsklockan på backen. Genom att skrovet var uppfläkt av korallrevet utgick man från att det förlist med man och allt. En kort gudstjänst hölls på stranden och en minnestavla sattes upp. Ön var då obebodd men man upptäckte spår av tidigare bebyggelse, vilken förmodligen kan härledas till de hyddor eller hus, som Elmarens besättning byggde åt sig för den ofrivilliga vistelsen. Pliktskyldigast rapporterade dykarna om fyndet till Lloyds i London där man emellertid uppgav att fartyget försvann spårlöst 1921.