Den trådlösa telegrafens nytta

Så här skrev Svensk Sjöfarts Tidning den 27 mars 1913:

”Aktiebolaget Svenska Amerika-Mexicoliniens ångare ”Texas” , kapten Willquist, som den 6 dennes afgick från Stavanger med full last och 43 passagerare – däraf ett 30- tal tredjeklassare – destinerad till Newport News, har enligt ingångna trådlösa telegrafiska meddelanden under rådande svåra väderleksförhållanden fredagen den 22 dennes i Atlanten förlorat alla propellerbladen. Missödet inträffade på 49 gr. N, 34 gr. V.

Genom den trådlösa telegrafen kom ”Texas” i förbindelse med Det Forenede Dampskibsselskabs Amerikaångare ”C.F.Tietgen”, som befann sig på c:a 150 mils afstånd från platsen för haveriet. ”Tietgen” ändrade sin resa och satte kurs mot ”Texas” samt anlände till den havererade ångaren den 23 dennes kl. 4,40 f.m. Vädret var då lugnt. ”Texas” samtliga 43 passagerare och bagage öfverfördes till ”Tietgen” i ”Texas” egna båtar, hvarefter den danske ångaren lämnade platsen kl. ½8 e.m. och fortsatte till Newyork.- - -

Till ”Texas” assistans anlände, likaledes tillkallad per trådlös telegraf, Wilsonliniens ångare ”Francisco”, som tog haveristen på bogsering med kurs på Fayal, där fartygets reservpropeller kommer att påsättas. - - - Den trådlösa telegrafens praktiska nytta har vid detta liksom vid så många föregående liknande tillfällen ånyo ådagalagts.”

1:e telegrafist på ”Texas” vid haveriet var Josef Olsson, som den 9 september 1912 hade varit den förste som fick svenskt radiotelegrafistcertifikat, nr 1. Nya bestämmelser i USA från 1911 fordrade att fartyg med mer än 50 personer ombord måste ha radio och telegrafist om de besökte USA. Dit hörde ”Texas”.

”Texas” var 1912 nyinköpt från Norge och fick en Marconi-station med långsamma gnistor installerad. Att få tag på en telegrafist var svårare. Telegrafverket hade ännu inte utbildat några egna radiotelegrafister, så rederiet vände sig till Kungl flottan där Josef Olsson var en av ”gnistmännen”. Han var villig att ta tjänsten, men Telegrafverket fordrade att han först skulle avlägga de prov för civilt certifikat som nyss införts. Vid provet hade han några fel på mottagningen och fick endast ett provisoriskt certifikat och skulle avlägga nya prov när han kom hem. Det gjorde han och klarade senare även fordringarna för förstaklasscertifikat.

Olsson var ensam telegrafist under första resan och i princip jour dygnet runt. Sedan anställdes också en andre telegrafist. Telegrafisterna var bara i tjänst under tiden fartygen va på resa till utländsk hamn. Så fort de kom hem igen avmönstrades de och fick klara sig bäst de kunde fram till nästa avgång och påmönstring.

”Texas” verkar ha varit en otursbåt. Vid andra resan med Josef Olsson som gnist i december 1912 gick hon på grund med lots ombord i Stavangerfjorden på resa till Newport News. Olsson försökte först få förbindelse med Bergen, men fjället Rundemanen hindrade signalerna att gå fram. Han fick tag på ångaren ”Vega” som rapporterade till Stavanger och Göteborg. ”Texas” fick lossa lasten och sända passagerarna med ett annat fartyg samt gå till varv i Malmö.

Tredje resan för Josef Olsson var den med propellerhaveriet 1913. Där fick, om inte radiooperatören, så i alla fall radion, den trådlösa, berömmande ord i Sjöfartstidningen.

Vid ännu ett haveri, nu 1918, strandade ”Texas” vid Lister i Norge med 4 000 ton linoch rapsfrö från Argentina i lasten. Men då hade Josef Olsson för länge sedan lämnat fartyget.

Han hade 1914 fått anställning i Johnsonlinjens ”Kronprinsessan Victoria” i Sydamerikafart. Han led emellertid av svag hälsa, och i oktober 1916 fick han tas in på tyska sjukhuset i Buenos Aires. Där avled han den 9 november. Första världskriget pågick och Johnsonlinjen upphörde med Atlantfarten.