”Antingen äro de tekniska framstegen kulturprocessens väsentliga innehåll, eller också frånkänner man dem i klump rangen av kulturfrämjande faktorer.

Antingen bli människorna direkt och omedelbart bättre och lyckligare genom upptäckter och uppfinningar, eller också äro dessa samt och synnerligen värdelösa för människolivets gestaltning.

En enda gång har jag i detta ämne hört en tes förfäktas, som rörde sig med bestämda, konkreta undantag från den uppställda allmänneliga regeln; och det skedde vänner emellan, på tu man hand. Min vän, som förde ordet, hade annars inte bara i teori, utan också i praxis, lyckats genomföra en ovanligt konsekvent inställning till såväl de tekniska uppfinningarnas livs metoder som de vetenskapliga upptäckternas världsbild.

Han vägrade helt enkelt att ta befattning med någotdera. Han förnekade det copernicanska systemet och smålog milt åt den gängse övertron på existensen av s.k. baciller; sådana djävulens bländverk som exempelvis mendelism, psykoanalys och relativitetsteori tålte han inte att höra talas om en gång. Blotta åsynen av en bil, en telefon eller en skrivmaskin beredde honom ett lätt men tydligt illamående; själv gick han till fots, präntade skönskrift med en gåspenna och lyste sig med stearinljus i brist på torrvedsbloss. Två år igenom hade han levt som eremit så pass långt bortom ära och redlighet som man kan komma i södra Sverige.

I ett anförande, som räckte intill morgongryningen, avfärdade han vetenskapernas och teknikens s. k. framsteg som onyttiga och tanklösa påhitt, vilka endast bidragit att göra människorna ännu dummare och elakare än de från början varit skapade till. Men, förklarade han, två ljuspunkter fanns det i eländet, två framsteg hade mänskligheten gjort, två tekniska uppfinningar hade varit tankelivet och därigenom sedelivet till gagn.

Det ena var boktryckarkonsten. Den andra var radion.”