Grimeton - Alexandersonmaskinen - SAQ.

Alla dessa begrepp, jag så länge känt till. Redan som mycket ung, nåja, läskunnig måtte jag ju ha varit, läste jag om Alexandersons högfrekvensmaskin i min morfars bibliotek, och fascinerades av anordningen.

Vid jubileet år 2000, hade jag byggt ihop en mottagare och lyckades uppfånga det utsända meddelandet. En fantastisk känsla - som ett rop ur det förgångna, den tid min morfar berättat om, då man byggde sin mottagare med vad som fanns till hands och gjorde beräkningarna själv. Så beslöt jag att detta år skulle resan till Grimeton bli av. Beslutet krävde bortväljande av den elektronikloppisauktion, som årligen hålles i mina trakter - alltid på samma dag som Alexandersondagen!

Klockan 10 skulle första sändning starta. Dagen började bra. Jag försov mig. Kom inte till Grimeton förrän närmare halv tolv. Nåja, ingen större skada skedd, det skulle göras ytterligare en sändning klockan 2. Jag fick god tid till att se mig omkring.

Då man tagit av från stora vägen och närmar sig Grimeton, blir de gigantiska antennmasterna synliga. De står där på rad, 127 meter höga, mäktiga, som ropade de, likt de radiosignaler jag tidigare uppfångat, ur det förgångna. Så var jag då till slut inne i stationsbyggnaden. Och där stod den! På sitt enorma gjutjärnsfundament, vilade alternatorn med sin växellåda och sin drivmotor.

Och där stod jag, försökte få grepp om vad jag såg. Så mycket gjutjärn för att skapa 200 kilowatt! Man får ett intryck av ”ånglok”. Men genast frågar jag mig: hur kommer vår tids radioteknik att te sig om 75 år?

Sändaren består icke enbart av den roterande växelströmsmaskinen. Till den hör åtskillig utrustning - vilken jag kan se genom att vända mig om. En rad svarta stativ innehåller mängder av knivomkastare, mätinstrument, kontaktorer, reläer och vad nu allt kan vara.

Under taket finns, vad som förefaller vara stora ”tunnor”, där anslutningen till antennen finns. Dessa berättas för mig vara högfrekvenstransformatorer, där effekten från de 64 ankarlindningarna i alternatorn samlas ihop innan energin går ut på antennen.

Allt på stationen är av enorma dimensioner. Ett ”motstånd” för start av drivmotorn består av kärl på ca 200 liter, där man ändrar motståndet genom fyllningsgraden av elektrolyt i kärlen.

Då vädret, trots hotande regnmoln, var gott under hela Alexandersondagen, var en promenad ut på ”antennvägen” ett måste. Endast ett av antenntornen var för tillfället tillgängligt för besökare, det som nyligen renoverats, det första i raden av sex. Dessa enorma fundament, alla nedgjutna till berget, utom det till mast nummer två, som man tvingades påla, då där var en sänka i berggrunden, och de enorma utliggarna på varje mast, som egentligen bara bär ”ledningar” till de mellan varje torn befintliga ”antennerna”. De som förstår sig på det här, säger, att det står sex antenner pekande rakt upp, med en avstämningsspole på marken vid vardera tornet, och det är dessa som sammantaget är antennnen, matad av de ledningar som uppbärs av masterna.

Så började klockan närma sig två: Dags för sändning. Nu skulle ”sändaren” - ”maskinen” startas. Ett antal strömbrytare, stora kraftiga hävarmar, slogs till. Motorn började mullra. - En stor massa, som skulle upp i varv!

Så kommer motorn, och därmed alternatorn (den egentliga radiofrekvensalstraren) upp i varv. Vid exakt varvtal är det dags att börja sända. telegrafisten tittar på klockan...

Så startar sändningen... Ett öronbedövande väsande blandat med mycket slammer. Dånet från maskinen fyller lokalen. Några telegrafisignaler hör vi inte, men de som är kunniga häri, säger sig kunna höra ”... .- --.-” utur slammret från de tre luftkylda kontaktorer som sitter i det bakre manöverstativet. Det visar sig, att desa kontaktorer sköter varvtalsreagleringen till drivmotorn, som går i tomgång, då ingen signal sänds ut, men har full belastning då telegrafnyckeln trycks ned. En snabb reglering av motorvarvet alltså, vilken är nödvändig för att hålla frekvensen konstant vid 17,2 kHz.

Detta är allt vi besökare får oss till livs av det utsända meddelandent. Vi tänker på personalen som arbetade vid stationen på den tid det begav sig. Stationen gick dygnet runt. Man hade då två maskiner, vilka stod efter varandra. Båda maskinerna kunde köras samtidigt och synkront, varvid man fick ut dubbla effekten. (Man kan ännu se i golvet, var den andra stod). Arbetsmiljön vid stationen torde inte ha varit den bästa med tanke på bullernivån.

Grimetonstationen byggdes för att upprätthålla telegramtrafik med Amerika. Den var säkerligen ett för sin tid väl fungerande kommunikationsmedel. Tjugo liknande sändare byggdes av General Electric och sattes upp runt om i världen. Av dessa finns endast Grimeton kvar. Unikt är, förutom att sändaren ännu är i fungerande skick, att så gott som allt ikring är ursprungligt, byggnaderna, kringutrustning, ger ett helhetsintryck av hur det såg ut och gick till på tjugotalet.