Presenterad i POPULÄR RADIO N:r 11 1933. Kan ses på Radiomuseet i Göteborg som en utav de omkring 500 utställda rundradiomottagarna.

Vid de första försöken att bygga mottagare, som skulle kunna drivas från både växel- och likströmsnät, helst utan omkopplingar, stötte konstruktörerna på mycket stora svårigheter. En av de allra största var att få mottagaren tyst, d.v.s. helt fri från nätljud, men dessutom förefunnos en hel del speciella problem, som måste lösas innan man kunde tänka på att komma till ett slutgiltigt resultat.

Svenska Radioaktiebolagets »allströmsmottagare» - ett ypperligt namn, bättre än universal - torde vara den i princip enklaste och bästa konstruktionen som hittills framkommit inom området i fråga.

Beträffande den viktiga frågan om utgångseffekten har man utgått från att denna redan vid de lägsta förekommande nätspänningarna skall vara fullt tillfredsställande.

Vi återge här nedan mottagarens kopplingsschema, som erbjuder mycket av intresse. Närmast nätet ligga ett par högfrekvensdrosslar, på mottagarsidan jordade över de induktionsfria kondensatorerna C1 och C2. Mottagaren fordrar sålunda jordledning, men härigenom undgår man via nätet inkommande störningar.

I glödströmskretsen ligga som förkopplingsmotstånd dels motståndet R1, dels regulatorröret R2 (järnvätgasmotstånd), den s. k. sparlampan.

Närmast minus ligger glödtråden hos detektorröret , som är mest känsligt för störspänningar, därnäst kommer glödtråden hos högfrekvensröret och sist den hos slutröret, som är minst känsligt. Det är de nya Marconirören med bifilär glödtråd som, enligt uppgift möjliggjort konstruerandet av allströmsmottagaren. Den elektriska mittpunkten hos detektorns glödtråd uttages medelst potentiometern P och utgör nolledning för hela mottagaren. (tjock linje i schemat). Till denna äro sålunda alla hög- och lågfrekventa kretsar avkopplade och hit är även metallchassiet anslutet genom en kondensator. Rörens anodlikströmmar passera potentiometerns högra halva på vägen tillbaka till minus. Som synes är nolledningen ej ansluten genom en kondensator direkt till jord utan i stället genom C3 til ”minus” på nätet och denna i sin tur genom C2 till jord. Detta är gjort för att vid växelströmsdrift undvika att en eventuell ström (på grund av jordanslutningen) mellan den spänningsförande ledaren på nätet och jord passserar genom ena halvan av potentiometern P, vilket skulle förorsaka kraftigt nätljud i mottagaren.

På växelström likriktas anodströmmen till rören av metallikriktaren M (halvvågslikriktning). C4 är reservoar- eller uppladdningskondensatorn. Strömmen silas medelst drosseln, D och kondensatorn C5, den senare kopplad till nolledningen. På likström verkar metallikriktaren blott som ett motstånd (c:a 200 ohm). Eftersom strömmen endast går fram i ena riktningen, får man se till att mottagaren blir ansluten med rätt polaritet till nätet, alldeles som vid en likströmsmottagare.

Anodströmmen till detektor- och högfrekvensrören filtreras ytterligare medelst motståndskondensatorfilter. Dock har man enligt uppgift ej filtrerat bort allt nätljud utan jämsides med filtreringen utnyttjat den kända kompensations kopplingen, tidigare använd i Radiola likströmsmottagare, och härigenom har man lyckats få mottagaren synnerligen tyst. Den uppgives fungera tillfredsställande i detta avseende även på, de värsta likströmsnät.

Vid Radiola Allström erfordras endast en omkoppling på nätsidan och detta därtill endast i vissa fall, nämligen vid övergång från ett nät (likström eller växelström) med hög spänning (180- 260 V) till ett nät med låg spänning (100 -180 V) eller tvärtom. Vid denna omkoppling kortslutes i första fallet övre delen av motståndet R1, varvid även fulla nätspänningen uttages till likriktaren.Vid koppling för det högre spänningsområdet matas likriktaren från ett uttag på motståndet R1, detta emedan hela mottagaren är byggd för att ge full effekt vid en jämförelsevis låg anodspänning. Inom varje spänningsområde hålles glödströmmen konstant tack vare regulatorröret R2. Inom området 100-180 resp. 180-260 volt är variationen enligt uppgift endast 1 %. L är skalbelysningslampan.

Beträffande kopplingen i övrigt märkes vissa detaljer av intresse. I antennen är inlagd en differentialkondensator så som volymkontroll. Seriekondensatorn C6 har en kapacitet av blott 15 à 20 cm, varigenom första kretsen blir mindre beroende av antennstorleken. Dessutom ligger en fast kondensator direkt mellan antenn och jord, avsedd att förminska volymkontrollens inverkan på avstämningen vid användning av mycket små antenner. Den förlust i signalenergi som denna kondensator medför uppväges av den stora förstärkningen i mottagaren.

Gallerkondensatorn och läckan äro som synes skärmade för att ej ta upp störspänningar från närliggande ledningar. Ledningen närmast gallret är gjord så kort som möjligt. Återkopplingen regleras medelst en potentiometer, vilken hela tiden shuntar återkopplingsspolen.

Lågfrekvenstransformatorn T1 har en extra primärlindning för inkoppling av en grammofon- pick-up, då det i praktiken visat sig omöj-ligt att få mottagaren tyst, då pick-up-intaget läg-ges på det vanliga sättet till detektorns galler.

På transformatorns sekundärsida ligger ton-kontrollen, som har tre lägen: högsta tonerna bortskurna (vänsterläget), både högsta och läg-sta tonerna bortskurna (mittläget) samt fullt re-gister (högerläget).De högsta tonerna bortskäras medelst en parallellkondensator över sekundä-ren (C7), de lägsta medelst en vanlig galler-kondensator (C8) med litet värde. Hela ton-kontrollen är så tillrättalagd att nätljuds kompensationen ej skall påverkas vid bort-skärandet av t.ex. de lägsta frekvenserna.

Rören i denna mottagare äro Marconi indirekt uppvärmda likströmsrör med 250 mA glödström och 16 volts glödspänning. Högfrekvensröret är ett skärmgallerrör med stor branthet, typ DSB, detektorn en högeffektiv triod, typ DH, och slut-röret en kraftpentod, typ DPT.