RAF SIGNALSPANING I OTTENBY

Under vintern 1944-1945 genomförde det brittiska flygvapnet Royal Air Force signalspaning på södra Öland mot Tyskland. En liten trupp satt i en sommarstuga i Ottenby och bedrev verksamheten under stort hemlighetsmakeri och utan att de själva visste vad de spanade på. Från svensk sida var det endast ett fåtal officerare från flygvapnet som kände till verksamheten och kontaktman var generalmajor Axel Ljungberg.

Chef för styrkan var Flight Lieutenant (motsvarar ungefär kapten) W. H. Allen som skrev en rapport efter avslutad operation. Denna artikel är huvudsakligen baserad på Allens rapport.

Britterna kom till Göteborg med flyg natten mellan 27/28 augusti och fortsatte sedan med yttransport till Öland. Framme i Ottenby monterades utrustningen som tagits med från England upp inne i sommarstugan. En förteckning över vilka instrument som användes finns i faktarutan här intill. Utanför stugan restes en 48 fots mast (ca 14,5 meter) som bar upp två antenner. En bredbandsdipol avstämd till 42 MHz och en vertikal trådantenn på 35 fot (ca. 10,6 meter). Den senare var avsedd för frekvensbandet 16 till 28 MHz.

Den 7 september 1944 klockan 14.00 G.M.T. inleddes signalspaningen. Stationen var sedan igång dygnet runt och spaning utfördes i området 17 MHz - 60 MHz.

Redan den andra dagen, alltså den åttonde september, fick man in signaler i det avspanade frekvensområdet och detaljer skickades till London. Så småningom kom svaret att det var signaler från den tyska vädertjänstens ballonger som avlyssnats.

Signaler från de tyska raketförsöken över södra Östersjön togs första gången emot 17 oktober och signalerna togs emot till 14 februari 1945 med en enda observation efter detta datum, den 4 april 1945.

Vad de fick in i sina mottagare var telemetrisignalerna från de tyska rakettesterna över södra Östersjön. De flesta försöken utfördes med A-4 raketen, omdöpt till V-2 då den kom i fält. För att mäta raketens hastighet användes dopplerteknik. Från telemetristationen på marken sändes en signal med given stabil frekvens till raketen. Signalen togs emot i raketen, frekvensdubblerades och sändes tillbaka till markstationen. Raketens hastighet kunde då beräknas som funktion av frekvensskiftet. Dessutom skickades sammanlagt fyra (4) vanliga telemetrisignaler från raketen till marken.

Tyskarna prövade olika metoder att styra raketen och hade tre möjligheter, a) BS och autogiro, b) radiokontroll, och c) BS/radiokontroll. Brennschluss (BS)- styrningen innebar att då raketen uppnått en viss hastighet stängdes bränslematningen av och raketen fortsatte i en parabel. Systemet fungerade med hjälp av gyron och programverk. Radiokontrollmetoden baserades på en ledstråle placerad bakom uppskjutningsplatsen. Den kombinerade BS/radiokontrollmetoden användes med BS-styrning i längd och med radiokontroll (LS) i sidstyrning. Bästa precisionen uppnåddes med den senare metoden, men även då mättes träffsäkerheten i kilometer.

LS-metoden som radiostyrningen kallades, bestod i sin grund av två ledstrålar som var vinklade något off-line i förhållande till raketens flyglinje. Signalerna i de två loberna var modulerade med olika frekvens, 5 kHz resp. 7 kHz, runt en bärvåg på 48 MHz. Den ideala flyglinjen låg då raketen befann sig i den punkt där de två loberna möttes. Se figur 1 och 2. En svårighet de tyska forskarna hade var att förhindra raketen från att börja pendla mellan de två sidloberna. Svårigheten klarades ut med en finurlig analog ”dator” som kallades mischgerät.

Forskarna i Peenemünde testade flera olika rakettyper som alla hade sina karakteristika i telemetrisignalerna. En raket som testades ganska ingående var en luftvärnsraket kallad Wasserfall. Raketen var i princip en utveckling av A-4 (V-2) och styrdes i början av sin flygbana från marken in mot målet. Ombord på raketen fanns en radar som skulle fånga in målet och styra raketen den sista distansen. Radarn var dock försenad i sin utveckling och de allra flesta proven utfördes med radarledd styrning från marken.

Det förekom alltså en mängd olika typer av signaler som spanarna i Ottenby tog emot. I sin slutrapport beskriver Allen signalerna som mycket komplexa och varierande. Signalstyrkan varierade mycket och Allen införde ett begrepp som han kallade ”surging”. Lf-moduleringen var ofta komplex och Lf-signalen kunde ha en frekvens av mellan 80 till 3 000 Hz. Ibland fanns det endast en eller två toner, vid andra tillfällen fanns det flera Lf-signaler överlagrade på bärvågen.

Kommunikationen från Ottenby till England var bekymmersam men löstes så att rapporterna skickades med ordinarie post till generalmajor Ljungdahl som vidarebefordrade breven till brittiska flygattachén på legationen i Stockholm. Därifrån skickades rapporterna med diplomatpost eller per kodat telegram till London.

Kontakt med svensk militär på plats kunde inte helt undvikas men en svensk sambandsofficer, fänrik (senare löjtnant) Thelander, lyckades prata bort nyfikna besökare. Även en representant från televerket kom på besök sedan de omkringboende klagat över försämrad mottagning i sina radiomottagare efter engelsmännens ankomst. Även här fick Thelander rycka in och avvisa inspektören som lär ha tillbringat kvällen och natten med att sitta på ett pensionat i närheten och lyssna på radio.

I december gjorde Allen en resa till England för avrapportering och komplettering av utrustningen. En filmkamera för filmning av oscilloskopbilden installerades liksom två nya mottagare. En VHF-mottagare och en mottagare för centimeterbandet installerades likaså. Då det var önskvärt att bestämma riktningen till signalerna monterades en roterbar riktantenn upp. Antennen byggdes av Johan Lagercrantz i Stockholm och provades utanför staden innan den plockades ner och transporterades till Ottenby. Lagercrantz var för övrigt känd av de brittiska myndigheterna efter att ha hjälpt inte bara danska och norska motståndsorganisationer utan även ”certain organisation under British control”, verksam i Sverige.

Antennen var avstämd till 50 MHz och hade två element på en halv våglängd från varandra. Bakom antennelementen fanns två parasitreflektorer på 0,225 våglängd. En träkonstruktion bar upp antennen och den monterades på ett tvåtums rör (ca 5 cm.) 23 fot (ca. 7 m) långt. Röret stack upp genom stugans tak och kunde roteras inifrån schacket i stugan. Noggrannheten i riktning var inom en till två grader enligt de test som gjordes. En S27D mottagare anslöts till antennen och R.E.B. fotorecorder anslöts till mottagarens dioddetektor.

Under vintern lyckades spaningen utföra flera goda avlyssningar och man kunde också dokumentera dessa på film. Filmerna har dock inte kunnat spåras i de engelska arkiven. De uppfångade signalerna kunde också stämmas av mot observationer som det svenska luftförsvaret gjorde över raketskjutningar över södra Östersjön. Informationen från det svenska försvaret till RAF var naturligtvis inte officiellt utan sköttes diskret mellan parterna.

På våren 1945 började verksamheten över södra Östersjön avta och det blev allt glesare mellan tyskarnas provskott över Östersjön. Britterna i Ottenby var dock aktiva och gjorde andra signalspaningsuppdrag. De lyssnade på tyskarnas radiokommunikation, störning från Bomber Command mot det tyska luftförsvaret plus en del ej identifierade sändningar. Dessutom gjorde de en uppföljning över radiokonditionerna över södra Öland, ”a general survey of radio receiving conditions in Southern Sweden”. Allt rapporterades noggrant till Air Ministry i England.

I slutet av april kom en order att stationen skulle stängas och samtidigt hade Flygvapnet gjort en framställan om att köpa en del av utrustningen. Den 20 april överlämnades utrustningen till en representant för flygvapnet och stationen stängdes. Personalen lämnade Sverige kort efteråt.

Instrumentförteckning
    1 Hallicrafter S27D
    1 Hallicrafter S27D, modifierad för 16
       MHz till 28 MHz.
    1 Type W1268 VHF frekvensmätare
    1 Type B1221 HF frekvensmätare
    1 Cossor dubbelstråleoscilloskop
    1 Type 204 LF frekvensgenerator
    1 Type 32 Monitor
    1 Type 3 kraftaggregat
	
Från december 1944 dessutom:
    1 Hallicrafter S27D
    1 Command Recordgraph film recorder
       (bandspelare med filmremsa)
    1 R.E.B. photographic recorder (filmkamera,
       användes för att filma oscilloscopets skärm).
    1 G.E.C. wire recorder - användes aldrig.

Cossor oscilloscope med dubbelstråle, modell 339 hade en ”splitter”-plåt framför anoden. Oscilloscopet var standard inom de allierade styrkorna under VK 2, några exemplar letade sig även till Sverige.

Command Recordgraph var en inspelningsutrustning där signalen graverades in på en filmremsa som liknade vanlig 35 millimeters film. Signalspanarna kopplade in sin Recordgraph till dioddetektorn på den S27D som var ansluten till riktantennen.

Den användes även i stor utsträckning av krigsreportrar tack vare sin robusta konstruktion.

Figurerna är hämtade ur ”A-4 Lehrbuch”, ett kompendium för utbildning av officerare som skulle svara för avfyrning av A-4 (V-2)-raketerna.