EIA Radio

Elektriska Industri Aktiebolaget grundades den 30:e juni 1916 i Stockholm. Redan 1918 ska de, enligt egna uppgifter i senare reklammaterial, ha presenterat den första svenskbyggda rörmottagaren. Företaget tillverkade materiel för elinstallationer, men var också pionjär inom svensk radio och de ska även ha haft egen blygsam rörtillverkning under de tidiga åren. Möjligen skedde någon omstrukturering eller också fanns ett helt annat företag sen tidigare som burit samma namn, för från första början verkar namnet ha varit ”Nya Elektriska Industri Aktiebolaget”, men ordet ”nya” försvinner redan i mitten av 1920-talet. Civilingenjör Arvid Kjörling var den som var företagets ansikte utåt, men om han också var grundare och om de var fler än en känner jag tyvärr inte till. De saluför visserligen färdigbyggda radioapparater också, men främst delar och byggsatser. Satsningen på försäljning av kopplingsschemor och handböcker för radiointresserade börjar redan på 1920- talet och EIA:s Radiohandbok blir sedan en klassiker, som kommer i förnyade upplagor ända in på 1950-talet.

Trots att EIA var sveriges första radioföretag av betydelse, som dessutom kom att verka över mer än fyra decennier, så är deras radioapparater inte så vanligt förekommande på museér eller hos samlare. Deras marknadsandel tycks ha varit relativt blygsam genom åren. En del av förklaringen kan ligga i att de under perioden 1931- 38 sålde huvuddelen av sin produktion genom Kooperativa Förbundet och att de därigenom gick miste om möjligheten att bygga sitt eget varumärke under en viktig epok. Åtminstone kan det vara en del av problemet. Märkligt är dock att några EIA mottagare som såldes genom KF - första Hobby-serien som kom i åtminstone tre olika varianter 1931-33 - verkar ha chassier från tyska radiotillverkaren Nora. Ingen tvekan om att det är EIA som sålt dem till KF för de har sitt fabriksmärke på bakstycket, men innanmätet kan de inte ha gjort själva.

EIA ger ut kataloger årligen över sina produkter. Där fokuseras på komponenter och byggsatser, men det finns i allmänhet också några mottagare, eller vanligare, hänvisning till separata blad över radiomottagare. Oerhört mycket av katalog- innehållet är delar från andra tillverkare som EIA bara säljer vidare och även på mottagarsidan så förekommer åtminstone på ett realisationsblad från 1930-talet en mängd apparater, både nya och begagnade, av ett tiotal svenska och utländska märken.

Jag har dock en del lösblad från början och mitten av 1930-talet med mottagare som åtminstone utger sig för att vara EIA-produkter. Det är i huvudsak raka mottagare med få rör och utan några för tiden anmärkningsvärda finesser. Tyvärr är det bara Hobbyseriens apparater som jag stött på i verkligheten, så jag kan inte säga om det rör sig om egna eller andras chassier i dem.

Under 1920-talet var EIA en flitig annonsör i facktidningarna ”Radio” och ”Radio Amatören”. Från början vände de sig i första hand till den som själv ville bygga sig sin mottagare. Delar, schemor och främst kompletta byggsatser är det som annonseras. Mest i förbigående kan det stå att apparater kan erhållas färdigAudionen nr 3 september 2012 9 byggda. Mot slutet av decenniet är det dock störst fokus på bruksfärdiga mottagare. Det understryks ofta i annonserna att patentlicens ingår. Något som övriga bolag inte nämner. Att man hade egen produktion av radio är knappast någon tvekan om och att det fanns tekniskt kunnande och ovanligt lång erfarenhet på radioområdet är ställt utom allt tvivel.

Varför blev då inte EIA ett storföretag i branschen?

Jag tror inte apparatleveranserna till KF skadade EIA så mycket som det ibland har spekulerats i. Kanske var de rent av en förutsättning för bolagets överlevnad i det skedet. Att köpa färdiga chassier från Tyskland kan ha varit nödvändigt om man själva saknade en ordentlig fabrik. De flesta små svenska radiotillverkare hade inte börjat bygga på bockade plåtchassier redan 1931 och produktionen var oerhört hantverksintensiv. Att man snällt betalade patentlicenser och inte tog strid mot radiotrusten fredade visserligen från risken för stämningar, men det fördyrade också apparaterna en del. Antagligen är det förklaringen till att man också höll ner rörantalet, eftersom man betalade licens per rör utöver eventuell likriktare. Det förefaller inte ha varit ett särskilt kapitalstarkt företag och såvitt det verkar hade man inte heller några egna radiopatent av betydelse.

Nu fick EIA in en fot på marknaden och KF kan väl inte direkt ha varit missnöjda eftersom affärerna pågick ända till 1938. Parallellt med KF sålde de faktiskt radio via sina kataloger och i annonser i tidningen ”Radio och Grammofon” gör man ännu under 1932 reklam för sina byggsatser och säger sig vilja ha agenter för dem. En miss de gör är dock att rikta annonsering främst mot tekniskt intresserade genom fackpressen och att fokusera på byggsatser och komponenter. En bred allmänhet var redo att börja köpa radio, men de ville ha färdiga apparater och oftast på avbetalningskontrakt. I striden om radiopatenten bildades fraktioner som ledde till att de oberoende tillverkarna startade egna affärer runt om i landet samtidigt som de stora trustföretagen krävde märkestrohet av många handlare. När EIA väl hade byggt upp en fabrikation stark nog att stå på egna ben utan KF så var de flesta reviren upptagna av andra, men om man hade kunnat göra så mycket annorlunda i det avseendet är tveksamt.

Däremot hade de kunnat vara bra mycket bättre på marknadsföring. I prislista nr 15 från 1938 skriver man följande: ”EIA apparaterna hava, som man kunde vänta, mottagits med största entusiasm. Då vi alltid gå i spetsen och några väsentliga nyheter ej framkommit i mellantiden, bli modellerna i huvudsak oförändrade till nästa säsong.” Det första om att gå i spetsen är mest en klyscha, medan det senare om väsentliga nyheter kanske är fullt ärliga fakta - men så kan man ju inte uttrycka sig som försäljare. Då kan man väl som köpare tänka att den som går i spetsen borde vara den som ser till att nyheter framkommer.

Den första apparatserien från EIA som står upptagen i bytesprislistorna kom säsongen 1935-36. I alla typbeteckningarna ingår talet 37 och det är märkligt eftersom påföljande säsongs modeller har talet 38 gemensamt och därefter kommer 39. Många 10 Audionen nr 3 september 2012 andra tillverkare lät modellåret framgå av beteckningen och det gör ju på sätt och vis EIA också, men bara om man vet att man ska dra ifrån ett från det gemensamma talet i de annars fyrsiffriga beteckningarna. Det är heller inte något fel i bytesprislistorna på den punkten utan samtida annonsering och reklammaterial kan bekräfta att åren stämmer.

Serien 1935-36 är som sagt inte företagets första vid sidan av KF apparaterna, men det är möjligen första satsningen på att etablera varumärket EIA på konsumentmarknaden. Det finns två modeller som säljs i växel- eller allströmsvarianter så fyra olika kan man väl säga att det är. Typ W 3724 och U 3724 är raka trerörsapparater och de motsvarar sannolikt typerna V 4 och VL 4 som de säljer via KF. Modellerna W/U 3785 är fyrarörs suprar och de heter hos KF: V/VL 5. Jag räknar inte in likriktarrören nu, bör jag kanske påpeka för den som får tillfälle att granska ett schema eller datablad. Rören är europeiska, från ungerska Tungsram och ur A- respektive C-serierna. Satsningen fortsätter 1936-37 och nu med andra modeller än de man samtidigt levererar till kooperationen. Typerna V/U 3865 är fyrarörs suprar och det är faktiskt de enda som står upptagna i inbyteslistorna, men det finns även en modell som heter V 3876 och den har jag själv i samlingen. Den är en femrörs super uppbyggd av en färdig avstämningsenhet från Plessey som integrerats med chassiet. Därtill fick KF lite uppgraderade varianter av fjolårsmodellerna i sitt program.

Säsongen därpå är den sista som EIA levererar till KF. Modellerna kallas Hobby II (två) och är raka mottagare utan några märkvärdigheter. De heter V 3914 och U 3914 så här använder faktiskt EIA sina egna beteckningar, men de ingick inte egentligen i det egna modellprogrammet. Det innehåller däremot tre olika suprar. Den minsta har fem rör inklusive likriktare och nästa är snarlik, men har fått ett magiskt öga också. De finns båda i växel- och allströmsvarianter, medan den största bara byggs för växelström och har åtta rör. Den har fyra kortvågsområden och dubbla slutrör i push-pull-koppling. Utan att veta något om kvalitet eller samtidens omdömen, så verkar det här rent pris och prestandamässigt vara ett någorlunda konkurrenskraftigt utbud. Trots det verkar de inte ha sålt några överväldigande mängder.

Det är ju inte så att jag har tillgång till några försäljningssiffror, utan slutsatserna dras helt ovetenskapligt utifrån hur vanligt jag uppfattar att det idag är att stöta på EIAs Audionen nr 3 september 2012 11 modeller från den här säsongen jämfört med andra märken från samma tid. En apparat som jag bara sett i broschyr är radiogrammofonen GV 4089. Den kommer från säsongen 1938-39 och är en tryckknappsförsedd super med åtta rör plus likriktare. Konstruktionen är intressant utifrån många aspekter. Efter att tidigare ha använt sig av europeiska rörserier byter man här till helt amerikansk rörbestyckning. Två 6V6 i push-pullkoppling matar en tolvtums ”fidelitets”- högtalare och lådan har en ”labyrinttonkammare” med basreflexöppning. Vidare finns sex tryckknappar för motoriserad stationsinställning av förvalda sändare och en rad andra finesser. Med skivväxlare istället för bara skivspelare heter modellen GVA 4089 och då kostar den 780 istället för 650 kronor. Konstruktionerna med knappinställning visade sig i många fall problematiska, efter vad jag hört. Förklaringen ska vara att inställningen är strikt mekanisk och att tillräcklig elektronisk kompensation mot fading och temperaturpåverkan saknas. Om EIAs apparat skiljde sig från andra tillverkare i det avseendet vet jag inte, men det verkar i alla fall ha blivit deras enda försök på området.

Nästa säsong har jag inte broschyren för och det problemet gäller i stort sett hela krigstidens säsonger. Då finns det bara bytesprislistorna och tillgängliga apparater att gå efter. Att döma av försäljningspris för den dyraste modellen 1939-40, som är 430 kronor, så kan det inte gärna vara en radiogrammofon, men möjligen en ganska exklusiv bordsmodell. De flesta svenska tillverkare slutade saluföra radiogrammofoner under krigsåren och jag skulle tro att EIA inte var något undantag. Huruvida de kom att påverkas av beredskap och ransoneringar vet jag inte, men liksom övriga svenska radiotillverkare fortsatte de bygga mottagare för civilt bruk trots kriget. Av byteslistorna framgår att det kom ett stort antal modeller under säsongerna 1940-41 till 1943-44. Totalt 24 typer. Säsongen 1944-45 hade man bara tre, medan den följande bjöd på fem.

Under efterkrigstiden när inhemsk industri skyddades av valuta- och importrestriktioner verkar ändå EIA ha haft en del större försäljningsframgångar. Detta var väl överhuvudtaget goda tider för Svensk industri och det förekommer även en viss exportsatsning från EIA. Västtyskland var en av marknaderna, men det gällde säkert fler länder. Hur väl man lyckades har jag inga uppgifter om. Antagligen fungerade det bra de närmaste åren efter kriget, men konkurrensen bör ha hårdnat betydligt efter ca 1950.

EIA återanvänder tillnamnen på modellerna många gånger – T.ex. Triumf förekommer från 30-talet fram till 50-talets mitt – något de har gemensamt även med Luxor och flera andra tillverkare. Det gäller att även kolla typbeteckningarna alltså, annars kan det bli väldigt rörigt. Efter kriget kom åter en radiogrammofon i golvmodell och så småningom också en påkostad bordsmottagare med flera kortvågsområden och dubbla slutrör. Den mest speciella nyheten kommer dock 1947. Det är en liten enkel bakelitradio som kallas Minor, men den kan fås i utförande som chefsapparat i ett litet snabbtelefonsystem. Tjerneld sålde också Minor under flera år, dock med annan typbeteckning och inte i snabbtelefonversion. En portabel batterimottagare dyker också upp i såväl EIAs som Tjernelds sortiment. Jag tror nog att Tjerneld bara köpte av EIA, men det är inte uteslutet att de var inblandade även i konstruktion eller tillverkning.

En annan apparat som förbryllar mig lite är typen National V 265 från 1952. Den har vad gäller det yttre – såväl låda som skala – märkligt stora likheter med Telefunken 866 V, som kom redan 1949. Möjligen är det bara en efterapning, men då Telefunken i Tyskland fick igång produktion och export såpass i början av 1950-talet så att den svenska fabriken för märket som SATT (Svenska AB Trådlös Telegrafi) drev i Stockholm blev överflödig omkring 1952, kan man undra om inte EIA köpte överblivna lådor eller hela apparater av dem och märkte om som egna.

Under 1953 ger sig EIA in på trådspelarmarknaden. Det är dock inte fråga om några egna konstruktioner, utan det är danska Bang & Olufsens verk man använder för montering i radiomöblerna. De har faktiskt ett försäljningsargument Luxor inte kan matcha: Trådspelaren är konstruerad för allström, så även de som fortfarande hade likströmsnät kunde köpa en. Hur stor betydelse det verkligen hade är osäkert. Elnäten var på väg att standardiseras och behovet för allströmsapparater minskade nog rätt snabbt. Satsningen var från EIAs sida i alla fall kortlivad.

Under hösten 1954 verkar det som om man gör helt om. Jag vet inte hur mycket egen produktion man faktiskt hade, men troligen upphör all egen tillverkning till förmån för importerade apparater. Det handlar om produkter från tyska Blaupunkt, men under första säsongen så bemödar man sig faktiskt med att märka om dem, eller om det faktiskt är så att de byggs i Sverige av EIA på licens från Blaupunkt. Således existerar det en EIA Triumf 5586, som är en radio med tryckknappar och FM-mottagning och klara drag av Blaupunkt i formgivningen, men där det står EIA och Triumf på glasskalan. På baksidan står dock ”Licens Blaupunkt”, så kopplingen är tydlig, men om det rör sig om en tysk eller svenskbyggd apparat kan jag inte säkert avgöra.

Det finns nog ytterligare ett fåtal modeller som heter EIA, men ändå ser ut som och kanske fullt ut är Blaupunktapparater. Det varade dock bara en säsong. Sedan insåg möjligen EIA att deras eget varumärke i realiteten inte var mera värt än Blaupunkt, eller så var det ett villkor för att få agenturen att det skulle stå Blaupunkt som märke på radion. Från 1955-56 så är Blaupunkt det som gäller alltså och på sätt och vis slutar historien om EIA som radioproducent här. Lite mer finns dock att säga om företaget. Vi ska inte glömma att Blaupunkt var en viktig tillverkare även av bilradio, men den kategorin ingick tydligen inte i EIAs agentavtal. Återförsäljare var till en början firma Erik Wallberg, Stockholm, men rättigheterna övergick snart till Robert Bosch AB, Stockholm. Blaupunkt ingick i den tyska Boschkoncernen och det var ganska naturligt att det svenska dotterbolaget skulle sköta försäljningen av bilradio.

EIA fortsätter som återförsäljare av Blaupunkt på hemelektronikområdet under 1950- talet och in på 1960-talet. På baksidan av apparaterna står det EIA under många år och likaså på reklambroschyrerna, men i mitten av 1960-talet händer något. Plötsligt står det EIA Succsessors på broschyren istället. Det verkar som om något hänt med företaget och att det nya namnet kanske är resultatet av ett uppköp eller en rekonstruktion. Jag vet tyvärr inte och har inte ansett mig vilja lägga tid på närmare efterforskningar, men jag tror att Svenska Bosch tar över allt så småningom och därmed är historien om sveriges första kommersiella radiotillverkare slut.