Renovering av en radioapparats yttre

Förord: Då vi på förfrågan ombads söka material i detta ämne, kontaktades en fackman. Efter några genomgångar fann vi, att ämnet är så omfattande, att det icke kan täckas av blott en artikel. Här följer således en introduktion i vad man bör tänka på då man ämnar renovera en gammal apparats yttre. Mera detaljerade anvisningar för "hur man gör" kommer att ges i, förmodligen mer än ett, kommande nummer.

I tidigare nummer av Audionen har vi tagit upp hur man felsöker och reparerar en gammal apparats inre. Se "Åsikter om renovering av gamla alster i samlingar" av Ingemar Ahlenius, Audionen nr 4 2002, sid 9 och "Igångsättning av äldre radioapparater" av Gunnar Fjellmar, Audionen nr 3 2002, sid 7.

Nu skall vi tala om det yttre, dvs. lådan. Man kan ha olika förhållningssätt till gamla föremål, radioapparater såväl som andra. Antingen betraktar man dem rent musealt, dvs endast bevarar dem i det skick de befinner sig, eller så söker man återställa i så ursprunglig form som möjligt. Vanligtvis vill vi nog att apparaten fungerar, samt att den ser snygg ut. Rent slitage kan ha sin charm, och man kanske väljer att enbart ta bort smuts. (Se Barbro Ilvemos artikel "Att handskas med museiföremål" i Audionen nr 3 2002, sid 14.)

Rent allmänt kan också sägas, att en mycket omfattande renovering av en inte allt för gammal rundradiomottagares hölje sällan är värd besväret. Det finns fortfarande apparater i gott skick, som man kan komma över för en liten penning. Men just Du kan ha en alldeles speciell anledning att renovera en alldeles för Dig speciell apparat, så Ditt motiv kan vara vällovligt även om det kostar mycken möda. Dock kan en måttlig uppputsning av vilken apparat som helst vara värt besväret och göra den till en prydnad. Rätt gjort behöver det inte kosta på särskilt mycket, bara man vet hur man skall gå tillväga. De flesta äldre apparater har en låda av trä. Bakelithöljen förekommer under 30-40-talen. Andra plaster kom i bruk senare. Det är främst trälådorna och deras faner och lack som kan behöva en uppfräschning.

Här följer de viktigaste punkterna att tänka på innan man ger sig till att göra något åt ett hölje.

Lacken

Från det att radioapparaterna började bli allmänna i hemmen, sökte man ge deras höljen en utformning som smälte in i miljön. Apparatlådornas stil följer därför möbelmodet genom tidsepokerna, så ock ytbehandlingen.

Schellack En vanlig ytbehandling för möbler sedan 1700-talet. Begrepp som boning, polering, franskpolering hör hemma här. Man kan finna den på apparatlådor från 20-30-talet. Schellacken är spritlöslig. Bästa sättet att konstatera huruvida man har med schellack att göra, är att fukta en trasa med T-sprit och gnugga på ytan. Gör det på ett ställe där det inte syns så mycket, om lådan inte alldeles uppenbart behöver helrenovering. Blir lacken mjuk och man får en gul avlagring på trasan, är det schellack.

Cellulosalack Cellulosalacken började användas på 30-talet och är sannolikt den vanligaste lacken man träffar på på radiolådor. Cellulosalackens lösningsmedel heter cellulosaförtunning (thinner). Pröva som ovan med T-sprit om Du är osäker. Löser det inte lacken, prova med thinner. Löser sig lacken då, är det med största sannolikhet cellulosalack. (Tänk på att thinner löser det mesta, så prova med sprit först.)

Oljelack (fernissa) Oljelack är linolja och terpentin. Förekommer mera sällan på fabrikstillverkade höljen, men är inte helt ovanlig på amatörtillverkade. Oljelacken kan vara ett bra alternativ vid renovering då den är betydligt enklare att handskas med än cellulosalack och shellack, om det rör sig om mindre skador eller där man kan fördra en skiftning i finishen.

Löst faner

I radiohöljen från den allra tidigaste tiden (i stort sett 20-talet) kan man finna massivt trä, ofta något lövträ, mahogny etc. Senare än så, är lådorna normalt fanerade. Fuktskador kan göra att faneret lossnar från stommen. Lossnade bitar kan behöva ersättas.

Lim

Har fogar spruckit isär, faner lossnat, förmodligen beroende av fukt, inte sällan i kombination med olämplig förvaring eller för snabb förflyttning av apparaten från kallt och fuktigt utrymme till en torr och varm bostadslägenhet, kan man behöva limma ihop ett och annat.

Gamla tiders lim namn som djurlim, hornlim, pärllim, draglim, är lim utvuunnet av djurdelar. (Man kokar kalvben, sade min morfar, som var snickare). Detta är ett varmlim, som inte är helt vattenfast. Det användes inpå 50-talet, så man får räkna med att finna det i de flesta radiolådor. Att tänka på är, att man inte kan använda modernt vinyllim försåvitt man inte fullständigt avlägsnat allt gammalt varmlim från fogen. Då det inte är särskilt svårt att bemästra tekniken med de gamla varmlimmen, rekommenderas denna i de fall att sådana ursprungligen använts.

Trästommen

Om Du finner en apparat som stått i ett fuktigt utrymme, var då försiktig då Du tar in den i en uppvärmd bostad. Detta gäller särskilt vintertid. Förvara den i ett svalt utrymme en tid, så att träet hinner acklimatisera sig, annars kan det spricka.

Maskätet trä

Det är inte vanligt att man finner trämask (strimmiga trägnagarens larver är det fråga om) i apparatlådor, men har apparaten stått i exempelvis ett uthus en längre tid, kan det inträffa. Låt lådan torka ut Se ovan. Vanligtvis räcker detta till för att eventuella kvarvarande larver skall ge upp. De tål normalt inte vårt torra inomhusklimat.

I nästa nummer av Audionen skall vi beskriva mer i detalj hur man förfar med de olika behandlingsmetoder som kan komma ifråga.