SVARTA RADION I FN-TJÄNST

Sedan det under 1800-talets första hälft blev möjligt att med det av Samuel Morse uppfunna morsealfabetet sända meddelanden via kabel mellan två platser, har utvecklingen ständigt gått framåt. Satellitkommunikationen förändrade drastiskt och i ett slag förhållandena. Inte minst gäller detta det sedan några år saligen helt insomnade radiotelegrafistyrket, som friställde en hel yrkeskår världen över. Något som massmedia samvetsgrant undvikit att kommentera.

Utan kommunikation skulle världen stå stilla. Det inses väl av de flesta men det är inte så ofta som någon vill erkänna faktum. Inte heller talas det mycket om dem som gör jobbet. I amerikanska krigsfilmer exempelvis smyger telegrafister omkring någonstans i utkanten av handlingen. Sällan eller aldrig har de någon väsentlig roll med sitt kunnande. Varför är inte alldeles lätt att förklara. Sannolikt beror det på att personerna, som arbetar med kommunikation har speciella kunskaper som gemene man har svårt att tillgodogöra sig. Hellre då helt utestänga problemet. På radiotelegrafins tid var det något mystiskt med de pip, som strömmade ur högtalaren och kunde bli till ord och meningar.

Då de svenska FN-bataljonerna för Kongo och Cypern utrustades under sextiotalet medförde de i fält en radioanläggning, som populärt kallades ”Svarta Radion”. FN hade förbjudit bataljonen att ha direktkontakt med försvarsstaben i Stockholm. Stationen fanns därför inte redovisad i organisationsplanen utan kallades för Svarta Radion. Med svart menas i detta fall illegal. Fastän i första hand avsedd att tjäna som förbindelselänk med Försvarsstaben i Stockholm, medgav utrustningen och kompetensen även möjligheter för interkontinental kommunikation. Såvitt bekant förekom sådan aldrig. Stationen bemannades av radiotelegrafister från Göteborgrdio (SAG), som vanligen gjort sina lärospån på handelsflottans fartyg.

Göteborgradio var landets enda kuststation med kortvågsstation av format. Telegrafisterna hade kontakter med fartyg världen över medan Marinens folk normalt arbetade med fartyg i närområdet. Personalen på Göteborgradio var utan tvivel härdade mot dåliga förbindelser. Kippande oscillatorer med en ton som mest av allt påminde om en gammal, väsande gnistsändare var vanliga.

Radion var nog inte så ”svart” som Försvarsstaben inbillade sig även om anropssignalerna, för att inte i onödan skylta med nationaliteten, var falska. I varje fall kunde antenner och master inte hemlighållas där det var fri insyn. I Famagusta på Cypern stod de cirka 12 meter höga masterna bredvid nätet som avgränsade förläggningen. Varje person som var någorlunda insatt i radiotrafik måste förstå, att antennanläggningen inte var avsedd för lokaltrafik.

Lägg till detta signalspaningen, som fanns både i Kongo och på Cypern. I det senare fallet representerade av både engelsmän och amerikanare. Var den jämförelsevis starka signal hörde hemma, som dök upp på banden i samband med att den svenska FN-truppen etablerade sig var inte svårt att gissa. Ännu enklare blev problemet då meddelandena endast i undantagsfall chifferades utan sändes i svensk klartext. Därtill kan man lägga att både Grekland och Turkiet hade reguljära styrkor på ön. Gissningsvis var de inte helt bakom flötet. Det är om denna anläggning och dem, som ansvarade för den som denna artikel skall handla.

Man kan spekulera i varför Arméstabens FNavdelning hämtade radiotelegrafisterna från den civila sjöfarten och inte från sina egna domäner. Försvaret drev ju egna kuststationer men personalen förefaller aldrig ha varit påtänkt. Dessutom fanns det lärare och andra vid signalregementena som borde ha kunnat komma ifråga. Ändå lades problemet i knäet på den civila sjöfarten. Att det skulle ha något att göra med att stationen var av samma typ som dem som installerades på fartygen kan direkt avskrivas.

Utgallringen av sökande till tjänsterna delegerades till flaggstyrman John Ekefjärd på Försvarsstaben. Direktiven förefaller ha varit glasklara. Inte någon gång under cirka 7-8 år jag var invecklad i Svarta Radion tog han ut någon från sina egna led, dvs. från Marinen. Personalomsättningen var aldrig stor. I början var det endast cirka 7-8 personer, som skiftades om att vara i tjänst och till slut blev en exklusiv klubb, som med Ekefjärds goda minne hade preferens på tjänsten. Då de inte tjänstgjorde återgick de till sina civila befattningar. Under åren ökade antalet sakta, någon från exempelvis FRA tillkom. För min egen del blev jag medlem av klubben på hösten 1964 efter att ha varit radiogruppchef vid bataljon 26C. Kongooperationen hade då avvecklats.

Då det 1956 blev aktuellt att sända svensk militär trupp till Mellanöstern för att delta i FN:s fredsbevarande operation, förefaller man från Försvarsstabens sida ha ägnat sambandet dålig uppmärksamhet. Så länge fredliga förhållanden rådde, fanns alltid möjligheter att klara av förbindelsen till Stockholm via telefonkablarna elhade ler med fjärrskrift. Hur problemet skulle tacklas vid eventuella fientligheter hade ingen, som det verkar, funderat över. Då president Nasser 1967 oväntat sade upp avtalet och bataljonen tvingades att dra sig tillbaka, fanns följaktligen ingenting med vilket man kunde meddela sig med Sverige. Bataljonen tvingades evakuera genom stridsområdet mellan israeler och egyptier utan att kunna meddela sig med yttervärlden. I två dagar låg personalen nedgrävd bland sanddynerna vid Gaza utan att Försvarsstaben visste vad som pågick. Den enda information de hade fick de från tidningssidorna.

Den kommunikationsutrustning som fanns med var infanteriets standardutrustning däribland kortvågsstationen RA200, som hade en uteffekt på optimalt 8 watt. Försök har visat att det gick att nå Sverige med denna låga uteffekt men någon stadig förbindelse hade det aldrig kunnat bli. Den svaga signalen skulle haft svårt konkurrera med de kraftigare sändarna och störningarna på banden. – Och framför allt, ingen var förberedd.

Inte förrän Broströmrederiernas Thuleland anlänt för att evakuera bataljonen, ett fartyg med modern radioutrustning, kunde en stabil förbindelse upprättas med Försvarsstaben via Göteborgradio.

För uppgifterna till denna och kommande artiklar om Svarta Radion har följande medlemmar bidragit: Bengt Karlsson, Bengt Lundgren (SM6APQ), Åke Rahm (SM4DDU). Dessutom Ragnar Jagero (SM5DIC), Lars Kålland (SM6NM) och kapten Lars Backner, tidigare vid Signaltrupperna.