Idéer som förblev idéer:
Storstadens centralradio
I kölvattnet efter stora uppfinningar följer nästan
alltid mer eller mindre vilda utvecklingsidéer.
Radion är inget undantag. Det finns många halsbrytande
fantasifoster som bygger på just radiomediet,
varav nästan lika många snabbt gick i graven
- eller jordades, kanske man bör säga.
Ett sådant projekt dök upp i klivet mellan 1920-
och 30-talet: Storstadens centralradio. En variant
av trådradio, men medan trådradion förverkligades
och fungerade under några decennier, så stannade
stadscentralradion på ritbordet. Så här var
det i varje fall tänkt:
Även på den tiden var det problem för
storstadsbon att ratta in mer avlägsna rundradiostationer.
Svåra störningar och svaga signaler
ställde till det, då som nu. Nu var tanken att installera
en slavstation på betryggande avstånd från
storstadens stör-smog. Ja, en och en förresten. Det
handlade om ett helt batteri mottagare, var och en
inställd på var sin station. En för Prag, en för Kalundborg,
en för Daventry, en för Hilversum och
så vidare.
Från mottagarcentralen ute på landet skickades
hela kompotten per kabel in till storstaden, en
tråd för varje station. Kabeln landade i något som
var mycket snarlik en manuell telefonväxel med
telefonissor och allt. Från denna växel ledde sedan
trådar ut till varje centralradioabonnent som
var utrustad med en bordshögtalare med förstärkare.
Tanken var sedan att abonnenten, bekvämt tillbakalutad
framför högtalaren, helt enkelt ringde
upp radioväxeln och beställde ”Wien”, ”Paris” eller
”Hilversum”. Radiotelefonissan pluggade om
sina telefonproppar och vips kunde abonnenten
avnjuta sin begärda station med perfekt ljud, helt
fritt från störningar.
Av förståeliga skäl stannade som sagt denna
fantastiska idé på skissblocket den gången. Det
är först nu, sådär ett halvsekel senare som Internet,
podradion med mera yrvaket hakat på den gamla
centralradiotanken med perfekt och valfri radiomottagning
i alla lägen.
Fast förutsättningarna är ju lite annorlunda...
Mer om storstadens centralradio finns att läsa
i februarinumret av Populär Radio, årgång 1932.
P. J. Reuterberg
|