JO NOG MINNS JAG RÅÖ!

Även om jag numera har lite svårt att skriva så ska jag försöka eftersom det är cirka ett halvsekel sedan allt detta hände och därför möjligen kan vara av intresse för flera. Det är faktiskt första gången som någon frågat mig om Råö med undantag för de frågor som professor Olof Rydbeck ställde till mig när han höll på med sina memoarböcker men det var ju 40 år efter de händelser, dem jag nu ska försöka berätta om.

Den första oktober 1943 började jag på Chalmers efter att dagen innan ha muckat i Stockholm efter i det närmaste tre års värnplikt och beredskapstjänst. Det var en enastående upplevelse att äntligen få börja studera matematik, fysik och elektroteknik. Professor Gustav Hössjer, som också var rektor ledde oss med varsam hand in i matematiken, professor Erik Rudberg undervisade mycket förtjänstfullt i fysik och professor Stig Ekelöv undervisade i bl.a elektricitetslära. Dessa tre ämnen med sina stimulerande lärare väckte omedelbart mitt intresse.

Från barndomen och de tidiga ungdomsåren hade jag med mig ett grundmurat intresse för radio och radioteknik. Så det är väl naturligt att jag tidigt drogs dels till föreningen ETA - Esektionens Teletekniska Avdelning - vars ordförande jag senare blev under en period - och till Institutionen för Teleteknik och Elektronik. Några äldrekursare och alldeles särskilt Nial Andersson och Olle Gerdes (sedermera radiodirektör i Televerket) tog med mig ner i källaren på Storgatan 23 där Institutionen för Teleteknik och Elektronik hade sina mycket enkla men synnerligen intressanta laboratorier. Det kom dock att dröja till sommaren 1945 innan jag som praktikant hos Professor Rydbeck kunde vistas i laboratoriet mer målinriktat. Sommaren 1944 var jag inkallad (jag kunde deltaga i huvudtentamen i första årskursens matematik endast tack vare professor Hössjers välvilja).

Studiemedel var ju på den tiden ett okänt begrepp och eftersom mitt föräldrahem låg på Värmdö i Stockholms skärgård var jag hänvisad till att jobba samtidigt som jag studerade. Hur jag hann med att läsa kan man undra - nära nog allt annat måste ju prioriteras bort.

Det bör dock nämnas att jag under det året fann min fästmö och senare hustru Elsa-Brita på A-sektionen ( den 6 november i år - 2003- firade vi vår 55-åriga bröllopsdag). Att jag fann henne var definitivt mera tur än skicklighet. I juni 1947 tog jag examen vid Chalmers och fick fortsatt anställning hos Olof Rydbeck.

Forskningsarbetet var vid denna tid huvudsakligen inriktat mot Jonosfären och dess fysik på senaste tiden kompletterat med vågutbredning inom mikrovågsområdet. Ute i Askim hade Institutionen en liten sändarstation varifrån med nätet synkroniserade pulser sändes vertikalt mot jonosfären. Ekona togs oftast emot inne på Storgatan där de efter detektering och förstärkning fick styra en Kerrcell, som i princip arbetade som en ljusswitch, mellan en lampa och ett fotokänsligt papper, som sakta drogs fram av en liten motor. Kerrcellen arbetade med cirka 2000 volt över sig. Eftersom det ju var fråga om ljuskänsligt material var man tvungen att göra slutjusteringen av apparaturen med en svart duk över huvudet, armarna och apparaturen. Många gånger fick man rejäla stötar när fingrarna kom att hamna på fel ställe, men intressant var det. Sändaren i Askim varierade sin frekvens (motordriven vridkondensator - jag vill minnas att ett varv tog cirka en minut).

Vi var ett väl sammansvetsat lag där nere i källaren, som under de närmaste åren kom att arbeta med många olika projekt som t.ex.

Sigvard Tomner (sedermera Professor och chef för STU) - han var skicklig med Kerrcellerna. Ingvar Svensson (Sedermera Lektor vid Tekniska Gymnasiet (Chalmers lägre). Bertil Agdur (sedermera Professor vid KTH -elektronfysik). Viggo Wentzel (flyttade till Professor Henry Wallman när denne kom till Sverige - sedermera direktör vid Datasaab).

Rune Lindqvist (sedermera forskningsingenjör vid FOA) utvecklade en avancerad jonosfärsond - farväl kerrceller och svarta dukar. Sven Olving (sedermera professor och Rektor på Chalmers), Erik Nordsjö (sedermera anställd vid Armeförvaltningen). Gunnar Axeling (sedermera Bell Labs USA -arbetade bl.a. med Telstar).

Senare tillkom Hein Hvatum, som jag hade som nära medarbetare i forskningsarbetet med meteorspår och därefter med pionjärarbetena på Råö. Han flyttade senare till USA där han arbetade med de stora antennerna vid Green Bank Observatory (hans hustru - Randi - är en välkänd porträttmålare i USA).

Nåväl. Jonosfärforskningen i Göteborg var en utmärkt bas men Olof Rydbeck önskade utvidga verksamheten med jonosfärstudier i norrskenszonen i norra Sverige. Sommaren 1947 fick jag därför i uppdrag att studera några lämpliga platser för ett jonosfärobservatorium norr om polcirkeln. Jag hade tillbringat en avsevärd del av min militärtjänst däruppe så jag hade vissa kunskaper om var det fanns militärbaracker, vägar, el mm som kunde tänkas passa. Jag undersökte ett antal olika platser som Abisko (För mycket störningar från järnvägen), Rensjön (även där kraftiga störningar från järnvägen), Pajala (en plats som kunde komma ifråga) samt Jukkasjärvi (bra men lite illa medfaret. ) Resultaten sammanställdes i en rapport innehållande fotografier från de olika platserna. Rapporten lämnade jag till Olof Rydbeck. Han tog den och förhörde mig om mängder av detaljer särskilt rörande Jukkasjärvi.

Olof Rydbeck, denne dynamiske man såg längre än de flesta. Det dröjde bara ett par veckor innan jag blev inkallad till hans tjänsterum och fick höra att han var i kontakt med Kiruna stad i observatorieärendet. Resultatet blev att Kiruna erbjöd sig att bygga en liten observatoriebyggnad på en plats tillräckligt långt från centralorten, järnvägar och industrier men i anslutning till vägen mellan Kiruna och Jukkasjärvi. Under vintern byggdes tillfartsväg från huvudvägen (några hundra meter) och själva husbygget skulle påbörjas i mars 1948. Jag var beredd på att resa upp för att delta i byggverksamheten. Just då hade de första intressanta resultaten från meteorspårningen (pulssändare cirka 1 MW peak - 4 st. Eimac 304TH i parallell på 28 Mhz och mottagare med 12 tums CRT) kommit, så uppdraget att vara med under byggtiden gick till Ingvar Svensson. Jag kunde därigenom fortsätta arbetet med meteorspåren. Cirka den l juni 1948 fick jag emellertid besked av Olof Rydbeck att nu var det dags för mig att med diverse utrustning fara upp till Kiruna för att möblera det nya observatoriet och för att få igång signalstyrkeregistreringar av GBR i Rugby (16 kHz om jag minns rätt).

Midsommaraftonen 1948 steg min fästmö Elsa-Brita och jag samt två unga praktikanter Sven Date och Bengt Olausson av tåget i Kiruna mitt i en rykande snöstorm. Möblerna och diverse radioutrustning, som åkt egen godsvagn lastades över på en av Kiruna stads lastbilar och vi reste ut till det lilla huset mitt ute i ödemarken.

Dagen efter när vi vaknade hade snön smält undan och vi fann att vi bodde i kanten av en myr. Jag visste ju från tidigare erfarenheter av övre Norrland och myrar vad det betydde, så den allra första åtgärden blev att snickra myggnätsramar till dörrar, fönster och ventiler. Efter cirka 10 dagar reste Elsa-Brita hem till Göteborg. Vi fortsatte arbetet med installation av diverse radioutrustning, bygga antenner för jonosfärsonder, signalstyrkeregistrering samt kortvågstrafiken med Chalmers. En ganska dramatisk upptäckt var att nätfrekvensen där uppe var 25 Hz. Det ordnade de enastående människorna från Kiruna snabbt och elegant så att vi hade en egen omformare, elmotor plus generator i drift efter ett par dagar.

Det här lilla observatoriet ute på myren blev såvitt jag förstår starten av Esrange.

Mot slutet av juli hade vi en hel del forskningsverksamhet igång och jag började bereda mig på att tillbringa vintern där uppe. Det var lite av ett problem för mig men det visste ingen mer än Elsa-Brita och jag om. Vi hade nämligen långt framskridna planer att gifta oss den 6 november 1948 i Örgryte Gamla Kyrka. Det problemet löste sig emellertid på ett högst oväntat sätt.

En morgon cirka en vecka in i augusti ringde telefonen. Det var Olof Rydbeck som berättade att han fått ett markområde ute vid Råö av Major Jakobsson och hans hustru så att nu skulle institutionens verksamhet utökas med en satsning på Radioastronomi. Jag fick per telefon stående i en liten stuga ute på en myr i Lappland det hedersamma uppdraget att omedelbart sätta igång med att bygga ett radioastronomiskt observatorium på Råö. Jag smittades omedelbart av Olof Rydvecks entusiasm. Han liksom kokade av uppslag, idéer och glädje.

När vi talat ungefär en timme frågade han om jag kunde vara i Göteborg dagen efter för att sätta igång på Råö. Jag lyckades få några dagars respit eftersom jag dels hade 20 timmars tågresa till Göteborg och dels inte kunde lämna de två visserligen duktiga, men mycket unga praktikanterna ensamma. Vi var också eniga om att det inte var lämpligt att nära nog om än tillfälligt överge Kirunaobservatoriet. Erik Nordsjö fick uppdraget att fortsätta arbetet i Kiruna efter mig, vilket han skötte med den äran. Cirka 10 dagar efter det dramatiska telefonsamtalet och bara några dagar före min 27-årsdag steg jag vid 19-tiden av tåget i Göteborg. Jag hade hoppats att få resa hem till Elsa-Brita och sova ut men därav blev intet ty på perrongen stod Olof Rydbeck bubblande av entusiasm. Han körde oss i institutionens gamla Ford direkt ut till Råö.

Från gården fick vi gå, Det var kolmörkt men stjärnklart Jag har hela mitt liv varit mycket intresserad av astronomi så där gick vi över åkrar och ängar samtalande om de ljusstarkaste stjärnbilderna och hur oerhört spännande det skulle bli att inte bara se utan lyssna också. Ömsom gick vi hukande, ömsom kröp medan Olof lyste oss med tändstickor ända till den sista stickan brunnit ut. Jag har aldrig glömt de två timmarna på Råö där jag hade förmånen att få ta del av min Läromästares entusiasm och dynamiska tänkande men visst bävade jag inför de stora ansträngningar som skulle behövas innan bergen därute skulle kunna lyssna på signaler från världsrymden. El, vatten, avlopp, hus, väg, antenner, lågbrusmottagare mm., allt måste fram och det var bråttom för vi var trots allt sena i starten i relation till engelsmän, fransmän, amerikaner m.fl. och jag anade att resurserna var knappa.

Det var i sanning en omtumlande tid. Jag fick Hein Hvatum till hjälp först med planering av brådskande aktiviteter. Elsa-Brita ritade en liten observatorievilla, ordnade byggnadstillstånd (ritningarna finns förmodligen kvar i arkivet på hennes företag) och ledde sedan arbetet med huset. Det första Hein och jag tog itu med var att få ut en jordkabel med el från gården till observatoriet. Hein svarade sedan bl.a. för att betonghålsten, trävirke och all annan byggmateriel transporterades ut med traktor och släpkärra. Hur vattenfrågan ordnades minns jag inte men avloppet drogs till en trekammarbrunn.

På kort tid byggdes huset upp och en knagglig men dock brukbar traktorväg gjordes i ordning, Heins hustru Randi och Elsa-Brita, som funnit varandra målade invändigt, sydde gardiner och möblerade den lilla tvårumslägenheten och arbetsrummet där meteormottagaren och dess registreringsutrustning (en 16 mm filmkamera med bildvis tagning) var inhysta. Någon gång på våren 1949 flyttade Hein och Randi in i lägenheten. Jag minns tyvärr inte vilket datum det var. Vi fyra, Randi, Hein, Elsa-Brita och jag hade en liten invigningsfest, för nu var Råöobservatoriet etablerat.

Resten av våren 1949 gick åt till diverse, byggnadsmålning och planeringsverksamheter. Än en gång överraskade Olof Rydbeck mig när han i början av maj närmast en passant meddelade mig att jag skulle resa till Cambridge och där besöka en Mr Lovell vid Jodrell Bank Observatoriet som säkert skulle kunna lära mig ett och annat om radioastronomi. Lovell använde en f.d. tysk radarstation - Würzburg Riese med en parabolspegel med nära 10 meters diameter. Gissa om det var spännande! Jag reste med Svenska Lloyds Britannia och kom efter en kort tågresa till Cambridge där jag bodde på University Arms Hotel. Lovell visade sig vara en mycket angenäm och ytterst vänlig person, som ägnade en hel vecka åt att bibringa mig elementära kunskaper i radioastronomi och grundläggande kunskaper om Würzburg Riese. Numera finns uppgifter om de tyska radarutrustningarna publicerade. (se t.ex. Die Funkmessgeräte der deutchen Flakartillerie 1938 -1945 av Staatssekretär Prof.Brandt).

Jag försökte få information om var vi möjligen skulle kunna finna en eller ett par Würzburg Riese men kunde tyvärr inte få någon hjälp av Lovell i dessa ansträngningar annat än hans förmodan att det skulle kunna finnas någon i Frankrike. Professor Lovell blev ju snart en av världens ledande radioastronomer.

Väl hemkommen till Göteborg rapporterade jag till Olof Rydbeck och framhöll särskilt Lovells förmodan att Würzburg Riese kanske fanns i Frankrike. Olof Rydbeck insåg till fullo att alla ansträngningar måste sättas in på att få tag i en eller flera Würzburg Riese för att ställa upp dem på Råö. Jag fick i uppdrag att kontakta svenska försvaret, USA:s europeiska överkommando i Wiesbaden, och en rad andra organisationer för att försöka komma över åtminstone en anläggning, utan framgång.

Sent på hösten 1949 var Olof Rydbeck inbokad för en vågutbredningskonferens och en serie föredrag i Indien. Jag vill minnas att han reste ungefär vid jultiden. Vi fortsatte arbetena på Råö under det att andra grupper inom institutionen arbetade med sina projekt. Sigvard Tomner och Sven Olving arbetade t.ex. med tillverkning och provning av vandringsvågrör för 10 Ghz.

Den 20 januari 1950 var en söndagmorgon. Då levererade Olof Rydbeck ännu en av sina överraskningar. Klockan nio på morgonen ringer telefonen och en röst frågar efter Bo Stjernberg. ” Det är jag”. Det är ett telegram till er från New Delhi: ”Möt mig med bilen i Rom den nionde februari”! Jösses! Kan jag verkligen klara detta? Tyskland 1950 var fortfarande i stor utsträckning en ruinhög. Över alperna i början av februari och sedan en massa mil i ett sönderskjutet Italien. Försöka duger! Specialtillstånd från US troops in Germany för att vistas i och köra genom Tyskland. Tillstånd att köra genom Schweiz och slutligen tillstånd att köra genom Italien. Avsikten med resan: att få tag i minst en Würzburg Riese. Det var nödvändigt att snabbt resa till Stockholm för att kunna besöka ambassaderna. Tack vare synnerligen vänliga och tillmötesgående människor och med visst stöd från UD kunde jag efter några få dagar återvända till Göteborg med de nödvändiga tillstånden.

Vi reste med Sessanlinjen till Fredrikshamn cirka första februari och sedan i etapper ner genom Tyskland, till Göschenen vid norra änden av St Gotthard. Där lastades bilen på tåg för färd genom tunneln till Airolo på sydsidan. Därefter ganska odramatiskt genom ett grönskande Italien till Rom där vi tog emot Olof på flygplatsen den 9 februari.

Sedan hälsningscermonierna klarats av sade Olof Rydbeck ”Ja ni förstår att när jag var där till Rom”!

Första anhalt på hemresan blev Bologna. De visste inget om Würzburg Riese eller om det möjligen fanns något sådant i Italien. Nästa anhalt Paris. Där fanns om jag minns rätt tre stycken men ingen som de kunde avstå trots ivriga övertalningsförsök av Olof.

Därefter till Wiesbaden där de amerikanska truppernas huvudkvarter i Europa fanns. Inga Würzburg där heller men väl en kommentar:

”Well you see we have been very busy the last years to bomb an’ shoot everything to pieces here an’ especially their radar equipment so small chance to find anything - I am sorry”.

Det var vi också, men vad hjälpte det ! Vi drog vidare till Holland. Där i Eindhoven fick vi upp ett spår. Holländarna hade en eller två illa skadade men ingen de kunde avstå. En forskare - matematiker som drack genever dricksglasvis och var fin på att spela dragspel, jag har tyvärr glömt hans namn sa: ”Jag tror ni ska söka i Norge, för det sätt tyskarna använde de där grejorna på gav nog bättre resultat om de kom upp lite över havsytan !” Vi kunde inte då avgöra hur pass pålitlig han var, men lade hans kommentarer på minnet.

Sista stoppet före Göteborg blev Köpenhamn där diverse högdjur inom försvaret besöktes. Vi fick klart för oss att om det fanns några tyska vapen eller liknande saker kvar i Danmark så var det en ren tillfällighet för de hade de senaste fem åren systematiskt förstört och skrotat allt sådant men det hade funnits några Würzburg Riese i Skagen - Hanstholmsområdet. Återigen ett spår, som pekade mot Norge.

Väl hemma i Göteborg blev det hektiskt. Jag vet inte vilken väg Olof Rydbeck fick kontakt med norrmännen men kanske hade det en viss inverkan att det var många norrmän som då studerade vid Chalmers. Jag tror inte det tog mer än cirka tio dagar innan Olof Rydbeck kallade på mig och gav mig besked att omedelbart kontakta Ingenjör Myhre på Marinens Overkommando i Horten. Jag ringde Myhre omedelbart. På min fråga om vi kunde få köpa några Würzburg Riese svarade han ”Hur många vill ni ha?” Att jag inte trillade av stolen! Var jag fick siffran från vet jag inte men jag svarade ”Om möjligt fem stycken”. Lovell hade talat med mig om att han ville ställa upp tre stycken i hörnen på en liksidig triangel och interferensköra dem två och två men han hade bara två. Det var kanske det som spökade i mitt huvud.

Myhre svarade ”Ja det ska vi nog kunna ordna. Kan Ni komma upp hit så ska jag göra iordning en karta som visar var de står. Ni får vara beredd på att de står lite avsides och att högfrekvensdelarna är borta. Det senare bekymrade jag mig inte mycket för, jag tror det var Lovell som berättat för mig att det fanns en mindre radar, Würzburg Dora, som använde samma HF-utrustning och den visste jag fanns i svenska försvaret.

Gissa om glädjen stod högt i tak på Institutionen för Teleteknik och Elektronik vid Chalmers Tekniska högskola!

En vecka senare besökte jag ingenjör Myhre i Horten på lite skakiga ben. Benen var skakiga för jag hade dagen innan kört 75 kubiks motor- cykel (Institutionens) Göteborg - Horten och jag var orolig att Würzburgstationerna skulle vara dyra. Ingenjör Myhre var en mycket vänlig och tillmötesgående man. Jag fick den utlovade kartan med noggranna anvisningar om uppställningsplatserna. När jag med oro i stämman frågade vad de skulle kosta log han och sa: ”Kan ni tänka er trehundra kronor per styck?” Det kunde jag och efter ett samtal till Olof Rydbeck - på Myhres telefon - stod det klart att det kunde han också. Handslag och ett varmt tack från mig avslutade affären. Jag började hemresan men fick stanna efter några kilometer - då kom glädjetårarna.

Jag var inte hemma många dagar innan det bar iväg per motorcykel med Elsa-Brita på ”pakethållaren” sittande på sin farmors finaste kudde. Sessanlinjen till Fredrikshamn. Motorcykel via Hjörring till Hirtshals. Så färja till Kristiansand. Två Würzburgare stod på Flekkeröy sydväst om Kristiansand. Högt uppe på var sin rejäl bergknalle. Vi fotograferade intensivt och jag kunde se att det var ett omfattande arbete att få dem därifrån. Rostiga var de men såväl höjd- som sidreglagen (manuella) fungerade. Det skulle nog gå att få isär grejorna men där var en del bitar - centralbalken t.ex. som vägde 3-4 ton.

Ytterligare en stod vid Brekkestö ett känt ”sommarställe” på Sörlandet. Även den på en bergknalle ett stycke från en brukbar väg.

De två sista stod på Tromöy utanför Arendal, inte så långt från en smal väg, men högt upp på var sitt berg.

Med all insamlad information reste vi tillbaka till Göteborg för att börja organisera nedmonteringen men först pratade jag med ledningen för Pussnes varv, som låg och ligger vid färjeläget där färjan från Arendal lägger till på Tromöy. Jag fick löfte att vi kunde få låna verktyg, taljor, stubbrytare (i st för lyftkranar) mm.

I Göteborg mobiliserades all personal som kunde frigöras inklusive tre man från institutionens verkstad under ledning av den skicklige och kunnige Bror Baunge. Vidare ingick i styrkan Hein Hvatum, jag och en nyanställd ingenjör vid namn Bertil Rönnborg, som tack vare sitt lugna temperament och goda omdöme kom att spela en betydande roll i företaget.

I början av juni var vi på plats och började arbetet på Flekkeröy. Den första Würzburgaren tog lite extra tid men därefter gick det lättare för då visste vi ju hur bitarna satt ihop. Min uppgift var förutom att ta del i grovarbetet att organisera mat och husrum, inklädsel av de tyngsta och största bitarna i timmer samt att få allt nersläpat till närmaste väg med hjälp av en winschförsedd bärgningsbil för vidare transport till en stor pråm, som sedan skulle bogseras till Göteborg.

Vi fick höra av lokalbefolkningen att tyskarna använt krigsfångar och släpbanor av timmer för att få upp utrustningarna på bergen. Av elektroniken återfann vi inte ett enda spår.

Det var ett hårt arbete. Vi jobbade långa dagar och även lördag/söndag. Visst hade vi tur att ingen skadade sig under arbetet.

Hein Hvatums far, som drev en liten industri i Oslo - Elektrisk Spoleindustri - hade lånat Institutionen; jag vill minnas att det var 7000 kro- nor som transporten från uppställningsplatserna till Göteborg kostade.

När augusti månad kom hade vi monterat ner alla fem utrustningarna och det var klart att bogsera pråmen till Göteborg. Alla var rejält slitna och hade väl förtjänat ett par veckors semester. Så blev det emellertid inte.

Arbetsgruppen återvände till Göteborg och de flesta återgick till sina ordinarie arbetsuppgifter.

För min del hände det ett par saker, som gjorde mig mycket bedrövad och mycket ledsen.

Jag besökte Råö en sista gång och lämnade sedan Chalmers för att tillträda en befattning vid försvaret i Göteborg innan pråmen kommit till Göteborg.

Ingen, med undantag av ett kort samtal från Olof Rydbeck, har under de senaste 53 åren frågat efter mig eller de uppgifter som jag här har lämnat, förrän nu i Audionen.

Ett särskilt tack till Jan-Martin Nöding, Norge, för bildmaterialet till denna artikel.