Radiopionjärernas kraftkälla - induktionsspolen

Då Heinrich Hertz, under 1880-talets senare del gjorde sina epokgörande upptäckter om elektromagnetiska vågor, använde han en induktionsspole, vid den tiden vanligen kallad rhumkorff-spole efter en tysk instrumentmakare. Såväl Popoff i Ryssland, som Marconi i Italien (senare England) och Slaby i Tyskland, vilka ungefär samtidigt, (ca 1895 och framåt) mer eller mindre oberoende av varandra bedrev forskning, som kom att lägga grunden till vad vi idag kallar radio, använde sig av sådana spolar. Nicolai Tesla, som också bedrev sådan forskning vid denna tid, hade dock utvecklat någon form av växelströmsmaskin.

Hur såg då denna spole ut? Det rör sig om en regelrätt transformator för att åstadkomma den höga spänning som krävs för att skapa en gnista. Man hade vid denna tid inte mycket annat än batterier till sitt förfogande för att åstadkomma elektrisk ström.

Den första induktorn lär ha skapats av en irländare vid namn Nicholas Callan år 1836. En primärspole lindades på en järnkärna, och därpå en sekundärspole med många varv för att nå en hög spänning. Många ”konster och knep” togs till för att uppnå tillräcklig isolation vid de höga spänningar det rör sig om. Problemets art kan illustreras av att man kunde ha 35 000 ohm i sekundärlindningen och en spänning på 100 000 volt! En gnista på 30 cm längd kunde uppnås med en sådan spole.

För att erhålla en växelström i sekundärkretsen måste den primära strömmen från batteriet brytas med snabba, jämna mellanrum. Till detta använde man till en början en brytande kontakt, vilken påverkades av ett tandat hjul, som bringades i rotation med en vev. Separata självavbrytande magneter kom senare i bruk.

Självavbrytarmekanismen, eller ”den elektriska hammaren” lär ha sitt ursprung från en tysk vid namn Wagner på 1830-talet. Principen är den vanliga likströmsringklockans.

Den av Rhumkorff på 1850-talet vidareutvecklade spolen hade en självavbrytarmekanism monterad på apparaten. Den påverkades av primärspolens magnetisering av järnkärnan.

Induktionsspolen är ingalunda en historisk antikvitet - åtminstone inte ännu. Vi har den fortfarande i våra bilar (om än i modernare varianter) - tändspolen! De tdiga fordbilarna hade en mera ursprunglig variant, där självavbrytarmekanismen satt på själva spolen - en spole för vart tändstift. Man alstrade en fortlöpande serie av gnistor till samtliga tändstift vid start. Då man vevat igång motorn slog man över till magnettändning.

Små induktionsspolar med handelektroder fanns i handeln långt in på nittonhundratalet. Tanken var, att den högfrekventa strömmen skulle vara nyttig för kroppen.

En annan tillämpning var diatermiapparaten. Medelst högfrekvent ström försökte man behandla allehanda åkommor, såsom gikt, bränna bort vårtor mm.Man utnyttjade det faktum att högfrekvens har förmågan att alstra värme i kroppens vävnader. Apparaten bestod av en rhumkoff-spole, vanligtvis uppdelad så, att högspänningsspolen var monterad inuti ett handtag, ansluten med kabel till apparaten. I handtaget kunde man montera elektroder (ofta av glas) av olika beskaffenhet, som fördes över det sjuka på patienten.

B.L.Gottwaldt beskriver i sin bok ”Radioamatören” från 1923, hur en ”liten gnistsändare som... påverkar en enkel rörmottagare på 1 à 2 km avstånd lätt kan sammanställas”.

Här användes en ”gnistinduktor av automobiltyp” (läs T-Ford) och ett tändstift. Kondensatorn C ”tillverkad av gamla fotografiplåtar, vilka rengjorts och belagts med stanniol...”. Ack, det var tider det!