Jag tackar för förtroendet att ånyo få leda Radiohistoriska föreningen. Nio år har gått, sedan jag lämnade över ordförandeklubban till Carl-Axel Wannerskog. Då hade föreningens radiohistoriska samlingar just flyttas från Gårda till det nya Radiomuseet. Under tiden som gått har museet utvecklats och blivit en institution att räkna med.

Radiotekniken har – liksom all 1900-talsteknik – utvecklats oerhört snabbt. När den föreletroniska eran, med gnistsändare, ljusbågssändare och roterande maskiner på avsändningssidan och kohärer, magnetiska detektorer och elektrolytiska likriktare på mottagningssidan, nådde sin höjdpunkt under första världskrigets dagar, hade redan elektronrören ett decennium bakom sig, och från mitten av 1920-talet byggde all ny radioteknik på elektronik. Föga anade man då, att vakuumrören ett halvsekel senare helt skulle ha slagits ut av halvledarkomponenter, utom för de högsta frekvenserna och de största effekterna. När jag läste på Chalmers för fyrtio år sedan, ingick konstruktionsberäkningar på elektronrör i elektronikundervisningen och tillverkning av rör i laborationskursen. Vi laborerade också med konstruktion av förstärkare med diskreta transistorer. I början av 1970-talet var jag delägare i ett företag som utvecklade reglerteknisk utrustning, och då hade redan de integrerade kretsarna i TTL-teknik helt tagit över på digitalsidan, medan operationsförstärkare i 8-benskapslar var på frammarsch för lineär förstärkning.

Det är alltså ett antal teknikgenerationer som raskt avlöst varandra under det gångna seklet. Det tillhör kulturhistoriens uppdrag att dokumentera denna utveckling. Men traditionella kulturhistoriker står illa rustade att beskriva skeenden som ligger i vår egen livstid. För att till fullo uppskatta och förstå vår egen tids teknikutveckling måste man vara förtrogen med den rådande tekniken. I Radiohistoriska föreningen har vi åtagit oss att bidraga med vår insikt i och förståelse för radiotekniken till att denna teknik och dess tillämpningar dokumenteras för eftervärlden. Detta är Radiomuseets uppdrag som kulturinstitution.

Själv har jag på senare år framför allt ägnat mitt historiska intresse åt den transatlantiska sändarstationen i Grimeton. Denna bär i dag ett unikt vittnesbörd om förelektronisk radioteknik. Mitt under första världskriget började amerikaner och engelsmän att planera för ett världsomspännande trådlöst kommunikationsnät byggt på teknik utvecklad av vår landsman Ernst Alexanderson. Vid denna tid var kortvågens möjligheter outforskade, och man kunde ännu ej tillverka elektronrör för höga effekter (kilowatt eller mer). I stället valde man att alstra de radiofrekventa svängningarna i roterande växelströmsmaskiner. Alexandersonsystemets framgång ledde till utveckling av liknande system i Tyskland (Goldschmidt) och Frankrike (Latour), och sändarstationer byggdes med roterande maskiner för effekter om 200–500 kilowatt. Av dessa stationer återstår i dag endast den i Grimeton och denna är därtill alltjämt i driftdugligt skick.

För snart fem år sedan förklarades Grimetonanläggningen för kulturhistoriskt minnesmärke. Genom Riksantikvarieämbetets inventeringar av historiska minnesmärken har det blivit uppenbart, att anläggningen är en värdig kandidat till UNESCOs världsarvslista. På uppdrag från högsta ort pågår nu arbete med att sammanställa den dokumentation, som Sveriges regering skall lämna in till UNESCO. I januari i år besöktes Grimeton av Stuart B. Smith från The Trevithick Trust i Cornwall med uppdrag från International Council on Monuments and Sites (ICOMOS) att bedöma anläggningen som världsarvskandidat. Hans utlåtande från besöket styrker uppfattningen att Grimeton är ett teknikhistoriskt minnesmärke av högsta internationella rang. Radiohistoriska föreningen kan bidraga till Grimetonar-betet genom att ställa teknisk och historisk expertis till förfogande.

Radiomuseet har undergått stora förändringar under det gångna decenniet och står ständigt inför nya utmaningar. Alltsedan Radiohistoriska föreningen grundades, har insamling av litteratur och arkivarisk dokumentation varit en central uppgift för föreningen. Radiomuseets bibliotek har länge varit för trångt för att möjliggöra rationell tillgång till dessa samlingar. Nu har biblioteket flyttat in i betydligt större utrymmen, och förutsättningar finns nu för överskådlig uppställning av litteraturen. Översyn av bibliotekets katalog i syfte att underlätta för besökarna att hitta i biblioteket står nu på önskelistan.

Nya föremål tillförs ständigt Radiomuseet, och magasinen hotar att sprängas. Styrelsen kommer under det löpande verksamhetsåret att utarbeta en insamlingspolicy för museet. Det är omöjligt att samla på allt; varje museum måste ha en plan för vad som skall ingå i samlingarna, så att man på bästa sätt hushåller med de knappa resurserna. I Sverige finns museer som specifikt insamlar och dokumenterar rundradiomottagare. Det är inget förstahandsintresse för vårt museum att göra likadant. Den grundläggande frågan är: Hur bidrager Radiomuseet bäst till att radions historia dokumenteras? Rörlig radiokommunikation har ingen självklar museal hemvist i Sverige. Radiohistoriska föreningen skulle kunna göra en insats genom att i första hand inrikta sig på detta område med dess delområden sjöradio, luftfartsradio och landmobil radio. Jag ser fram emot en diskussion om detta under året.