Då skärmgallerrör under senare delen av 20-talet, blev tillgängliga, blev det möjligt att erhålla stor högfrekvensförstärkning och så nå upp till en känslighet,som närmar sig superheterodynens.

Här visas en mottagare med två högfrekvenssteg. Lägg också märke till, att man valt en anodlikriktare som detektor i stället för den då så vanliga gallerdetektorn.

Tanken var antagligen, att förstärkningen i högfrekvensdelen var tillräckligt hög och därmed kunde man undvika de nackdelar gallerdetektorn medför med distorsion och svårhanterlig återkoppling. I artikeln ur tidskriften ”Radioamatören” från 1928, sägs: ”Denna mottagare, som får anses vara fullkomligt ouppnådd i effektivitet i förhållande till det pris den betingar, är ej särskilt svår att framställa eller manöverera”.

Högfrekvensrören är av typen A442, Lågfrekvensröret är 3-gallerröret B443. Till detektorrör föreslås ett ”högmyrör”, exempelvis RE054.

De streckade ledningarna i schemat utgör skärmväggar av mässingsplåt, eller hellre kopparplåt. Spolarna är enkellindade på 50 mm spolstommar.

Fullständig beskrivning finns i tidskriften ”Radioamatören nr 1 1928, som kan studeras i Radiomuseets bibliotek.