Telegrafi, telegraf, Morse och de andra

Då man sitter vid radion och lyssnar, kan man inte annat än fascineras av de telegrafisignaler, som ännu kan höras på kortvågen, numera dock sällan utanför amatörbanden. Trots att jag inte behärskar att tyda signalerna, kan jag komma på mig själv med att ändå lyssna till dessa rytmiska drillanden långa stunder - med något drömmande i blicken, som en mig närstående påpekat!

Funderingar uppstod häromsistens om hur det kommer sig, att detta sätt att kommunicera med en kod, som nästan oförändrad existerat i ett och ett halvt århundrade, blev som den blev, överlevde som den gjort, och varför just denna. Är det en helt genial uppfinning eller bara tillfälligheter, att vi än idag använder just morsekoden? Här krävdes studier och forskning i ämnet!

Människans önskan att kommunicera över avstånd är nog lika gammal som hon själv. Djungeltrummor, röksignaler, semaforer mm. har ju gamla anor. Redan på 1700-talet gjordes försök att använda elektriciteten som budbärare. Med hjälp av ett antal ledare, vilka spänningssattes en och en med ”gnidningselektricitet” (högspänning), kunde man i mottagarändan få pappersremsor med en påtecknad bokstav eller symbol att attraheras av den spänningssatta tråden. På så sätt kunde meddelanden sändas. Det gick naturligtvis åt många trådar att överföra hela alfabetet. Att kommunicera effektivt över ett antal parallella trådar löstes inte förrän den booleska algebran och det binära talsystemet kom i bruk på 1900-talet och lade grunden till den moderna datorn. Men det är en annan historia.

örsök av andra slag gjordes också, men tillförlitligheten i ett system som byggde på högspänning var vid denna tid mycket ringa.

Inte förrän efter det att Volta år 1800 hade funnit på sin ”voltastapel” eller lågspänningsbatteriet, kunde man komma vidare. År 1820 kungjordes Oerstedts upptäckt om elektricitetens koppling till magnetismen. Många forskare engagerade sig i denna nya upptäckt, och snart hade elektromagneten sett dagens ljus. Reläet som ett sätt att förmedla svaga strömmar till en annan krets var en naturlig följd härav och kom så småningom i bruk hos de tidiga pionjärerna.

Ett intressant försök att telegrafera över tråd gjordes av professorerna Gauss och Weber i Tyskland. Man hade en ”magnetisk” nyckel, dvs man inducerade en ström i en induktionsspole, vilken kunde avläsas i mottagarändan som en ström gående åt det ena eller andra hållet, beroende på hur nyckeln manövererades. En elektromagnet med en pendel indikerade för mottagaren. Man sände alltså sinusformade signaler över den experimentella telagraflinje som var uppsatt vid universitetet i Göttingen.Detta var runt 1833.

Man kan fundera - Om detta system hade lyckats etablera sig, hur hade det då gått med radiotelegrafin? Hade gnistsändaren fått stå över tills kontinuerliga vågor var möjliga att framställa? Hade radions fader hetat Poulsen i stället för Marconi? Och hur hade telegrafi på radio då låtit? Ja, det är en svindlande tanke, att historiska tillfälligheter har större inverkan på vår omgivning än vi anar.

Morses system gick ut på att med en magnet rita streck av olika längd på en löpande pappersremsa. Samuel Morse, född 1791 i USA, utbildade sig till konstnär. Han kom under sin tidiga studietid i kontakt med elektriciteten. Senare i livet, då han försökt dra sig fram som porträttmålare med mindre gott resultat - åtminstone ekonomiskt (Några av hans porträtt från den tiden anses idag vara bland de främsta av en amerikansk målare), uppväcktes idén om en elektrisk telegraf. Under en sjöresa från Frankrike till USA 1832, kom han i samtal med en Dr Jackson, som hade kunskaper i elektricitet. Legenden berättar, att det var under samtal med Dr Jackson, som Morse insåg möjligheten att med elektricitet förmedla budskap över långa avstånd.

Väl hemma började Morse experimentera samtidigt som han sökte försörja sig som målare. Det berättas, att hans första experiment bestod av en tavelram och delar av en gammal klocka, med vars hjälp han fick en pappersremsa att löpa över rullar. En elektromagnet skulle så rita tecken på remsan. I början av 1837 var han redo att visa upp sitt verk för sin vän, en kemiprofessor Leonard Gale.

Morse var vid den tiden ovetande om vad som gjorts i världen i övrigt på detta område. Gale informerade då Morse om vad som åstadkommits på andra håll. Så någon gång i början av 1838 be sökte Morse Joseph Henry vid Princeton-universitetet. Henry var en erkänd vetenskapsman, som vid denna tid kommit långt med forskning kring elektromagnetismens egenskaper och dessutom hade satt upp en egen experimentiell telegraflinje. Henry berättade villigt vad Morse ville veta. Som den sanne forskare han var, ansåg han att kunskap var till för alla. Morse däremot var mera intresserad av den kommersiella möjligheten.

Efter att ha arbetat vidare på sin apparat med hjälp av Henrys anvisningar, var Morse redo att söka patent. Inlämnat 1838, beviljades det först 1843, vilket torde irritera Morse, då han vid det laget visste, att Cooke och Wheatstone i England redan hade en fungerande telegraflinje i drift. Denna var ock något annorlunda, bestående av ett antal nålar som pekade på olika bokstäver i kombination.

Morse må ha varitd skicklig med sin pensel, men någon skicklig mekaniker var han då inte, vilket han nog själv insåg. Då det började bli dags att visa upp uppfinningen för världen och göra den praktiskt användbar, fick han hjälp av Alfred Vail, en ung mekaniker. Vail kunde ersätta Morses grova instrument med mera funktionella apparater.

Morses ursprungliga kod byggde på siffror enbart. Utifrån ett nummer skulle man sedan slå upp det motsvarande ordet i en speciell ordbok. Något opraktiskt kan tyckas, men metoden lär har tillämpats i Kina där den av förklarliga skäl var lämplig med tanke på dess skriftspråk. Om Vail kände till att det redan tidigare i Tyskland hade tillämpats ett system där varje bokstav fick en kombination av långa och korta signaler är inte känt, men det lär vara han, som är upphovet till vad som idag kallas morsealfabetet. Att ge de vanligaste bokstäverna de kortaste tecknen och de mindre vanliga de längre, krävde att man visste hur fördelningen i språket var. Detta var naturligtvis känt hos tryckerierna. Genom att gå in hos sättarna och titta i deras kaster (lådor där man förvarar trycktyper), kunde man lätt se vilka bokstäver de hade mest av. Sålunda fick de vanligaste bokstäverna i engelskan ’e’ och ’i’ de kortaste tecknen.

Alfred Vail upptäckte också så småningom, att operatörerna vid telegrafstationerna kunde uppfatta ett telegram bara genom att lyssna på hur apparaten lät, utan att läsa av pappersremsan. Han insåg då, att man kanske kunde förenkla mottagandet genom att låta operatören enbart lyssna och skriva ned. En särskild ”sounder” tillverkades för det ändamålet. Den lär ha låtit: ”klink, klonk”. Omsider accepterades den metoden. Motståndet var stort, då man ville ha säkerhet i telegrammets riktighet.

Intressant att nämna är, att då radiotelegrafin kom till vardandes, då i första hand hos militären, samma argument kom upp. Pappersremsan var att föredraga. Nåväl, ett världskrig, med allt vad det innebar av stress i kommunikationen fick nog de tankegångarna att ändras. Men även det är en annan historia.

Efter att Morse hade lyckats med att få ett bidrag från den amerikanska kongressen på 30 000 dollar byggdes en telegraflinje mellan Washington och Baltimore och Morses telegraf blev erkänd. Detta var 1844. Morse blev förmögen, men hans medhjälpare fick inte mycken del av inkomsterna från de telegraflinjer som snabbt bredde ut sig. Morse fick därefter i trettio års tid leva med patentstrider mot sina forna kompanjoner. Måhända telehistoriskt mindre intressant.

Vad som kan vara av större intresse är, vad som hände då man något senare började experimentera med ”trådlös telegraf”, som det då hette. Eftersom man behövde något sätt att överföra meningsfull information över detta nya medium, var det naturligt att använda ett redan etablerat sätt. Telegrafering med Morses kod hade då varit i bruk i årtionden, varför det var enkelt och snabbt att tillämpa denna även över trådlösa förbindelser. Den ursprungliga koden, idag kallad ”American Railroad Code” förfinades 1865 vid en kongress i Paris till det vi idag kallar den internationella morsekoden. Än idag finns det de som använder sig av den gamla ”järnvägskoden”, vanligtvis amerikanska radioamatörer - och det kan ju vara en sport så god som någon!

Man kan avslutningsvis fråga sig: Skulle en annan kombination av ljud vara bättre för det mänskliga örat, eller är detta system gott nog? Kunde man med nuvarande vetenskapliga metoder skapa ett bättre språk? Vi får nog aldrig veta. Kommersiellt har telegrafin numera nästan helt övergivits för effektivare metoder - datorkommunikation via satellit etc. Men hos sändare amatörerna lever den vidare.

Telegrafi används i amatörtrafik för att det är ett trevligt sätt att kommunicera på - och inte minst därför att det är ett överlägset sätt att nå kontakt där störningar och andra förhållanden omöjliggör kontakt med telefoni. Det sägs ju, att det var de tidiga radioamatörerna, då de förvisades till de kortare våglängderna, som till en början ansågs värdelösa för långdistanskommunikation, upptäckte kortvågens möjligheter via jonosfärreflektion, och då i första hand med telegrafi, som inte krävde särskilt komplicerad utrustning. Enär Marconi och andra hade tagit fasta på de långa vågorna, fick amatörerna leka på de korta... Men även det är en annan historia!