Från gniststation till satellit – den maritima radions utveckling i Sverige

Redan vid 1900-talets början insåg man vikten av att ”Telegrafering utan tråd med elektromagnetiska vågor” även skulle ha stor betydelse för sjöfarten. 1904 hade ett 70-tal av världens passagerarfartyg utrustats med Marconi-stationer. I Sverige var det 1902 man först planerade praktiska prov och då vid Marinen. Efter kontakter med England och Tyskland provades 1903 en station i Fårösund på Gotland, en station i Vaxholm och en station i Karlskrona. Proven blev lyckade och Marinen inköpte ett antal AEG-stationer för placering runt Sveriges kuster, bl.a. vid Örlogsvarvet i Karlskrona 1909 och Nya Varvet i Göteborg 1908.

Kustradio

År 1907 planerade Telegrafstyrelsen att upprätta en station på västkusten och efter en tid anlades en station tillsammans av Marinen och Telegrafverket. Stationen vid Gnistängen i västra Göteborg öppnades för prov 1910. ”Nya Varfvets trådlösa telegrafstation” blev det första namnet som sedan ändras till ”Gnist Signalstationen Göteborg/ GSG”. Telegrafverket har då inte hunnit utbilda några egna telegrafister så Marinen lånade ut ”gnistmän”. 1911 öppnades ”Göteborgs Gnisttelegrafstation” för trafik med allmän korrespondens till fartyg.

1912 övertogs stationen helt av Telegrafverket och 1913 blev stationssignalen SAB samt 1916 ändrades namnet till Göteborg Radio.

I ett kungligt brev 1907 uppmanas gniststationer i drift att förmedla signaler från fartyg i nöd.

1912 i november börjar Telegrafverket att utbilda egna radiotelegrafister och i februari 1913 utfärdas de första radiotelegrafistcertifikaten. På 1920-talet fanns förutom Göteborg Radio/ SAB ytterligare tre kustradiostationer, som sorterade under Telegrafverket, Vaxholm Radio/SAF från 1914, Härnösand Radio/SAH från 1916 samt Boden Radio/SAI från 1916, vilken dock övertogs av Armén 1939. Det fanns även en kuststation, Trelleborg Radio/SAC från 1912, som ägdes av Statens Järnvägar vilken användes till förbindelser med färjorna på routen Trelleborg – Sassnitz. Dessutom fanns det tre kuststationer som ägdes av Marinen, Karlskrona Radio/SAA, Gotland Radio/ SAE och Skeppsholmen Radio/SAD, vilka också kunde användas till allmän korrespondens. Ett antal bemannade fyrskepp och radiofyrar som sorterade under Lotsverket, är då också utrustade med radiostationer. Dessa samarbetade i viss mån med kustradiostationerna, först på telegrafi men senare även på telefoni.

Under de första åren skedde all trafik mellan kuststationerna och fartygen med morsetelegrafi på långvåg. För anrop och svar var våglängden 600 meter / frekvensen 500 kHz. Trafiken skedde sedan i huvudsak på våglängden 660 meter / frekvensen 454 kHz.

Dessa våglängder / frekvenser användes även nå got senare för telefoni mellan vissa kuststationer och fyrskepp samt radiofyrar.

Göteborg Radio körde även telegrafi på 2256 meter / 133 kHz. Vaxholm Radio och Härnösand Radio körde också telegrafi på 800 meter / 375 kHz.

Boden Radio körde då telegrafi på 2500 meter / 120 kHz.

Statens Järnvägars radiostation i Trelleborg körde telegrafi på 600 meter / 500 kHz och 720 meter / 417 kHz.

Göteborg Radio liksom Vaxholm Radio och Härnösand Radio körde även telefoni på 700 meter / 429 kHz och Härnösand Radio körde telefoni på 850 meter / 350 kHz till fyrskepp och fartyg utan telegrafist.

Telegrafi på kortvåg var så småningom även möjligt på fler frekvenser över Göteborg Radio och även över Vaxholm Radio och Härnösand Radio på 23,63 meter / 12695 kHz, 35,19 meter / 8525 kHz, 47,43 meter / 6325 kHz samt 53,62 meter / 5595 kHz.

Som exempel på planering av en dåtida kuststation visar bild 1 planen för Göteborg Radio. För långvåg var det i början endast gnistsändare, vilka tillverkades av AEG och Telefunken, som fanns tillgängliga (bild 2). Gnistsändarna hade en antenneffekt mellan 2 – 4 kW på långvåg och den första kortvågssändaren som installerades på Göteborg Radio 1925, var på 40 W antenneffekt, våglängd 37 meter/frekvens 8108 kHz. Svenska Radioaktiebolaget (SRA) konstruerade senare en rörsändare med typbeteckningen AT 1000 VI (RM 03479). Våglängdsområdet för denna sändare var från 500 till 3000 m. (frekvensområde 600 – 100 kHz). Antenneffekten kunde uppgå till 1 kW vid telegrafi.Till denna sändare kunde sedermera även anslutas en telefonitillsats (bild 3) och man körde även då telefoni på långvåg med ovan nämnda våglängder / frekvenser.

Den kortvågssändare för telegrafi som sedan installerades på Göteborg Radio var av fabrikat Marconi med 1 kW antenneffekt samt en i reserv av fabrikat SRA typ AF 500 med ca 0,3 kW antenneffekt. Vid Härnösand Radio fanns också en kortvågssändare av fabrikat SRA typ AF 500 (RM 03589).

Efter 1:e januari 1935 var det inte längre tillåtet att använda gnistsändare på kuststationerna. 1936 började man vid Göteborg Radio trafik med telefoni på gränsvåg, sändningsfrekvensen 1785 kHz och mottagningsfrekvensen 2037 kHz.

De första åren var det kristallmottagare som användes. På 1920-talet var de vanligaste mot tagarrna vid Telegrafverkets kuststationer, för långvåg Telefunken typ E 258, (bild 4) med två parallellkopplade rör (normalt användes endast ett rör, det andra var som reserv). En typ av mottagare med fyra parallellkopplade rör (även här behövde inte alla rören användas samtidigt) fanns också, SATT typ E 213, men var avsedd för militärt bruk.

Göteborg Radio var dock utrustad med en betydligt effektivare långvågsmottagare, Marconi typ RG 19 a, (bild 5) med fem rör. För kortvågsmottagning förekom bl.a. enrörsmottagare SRA typ M 29 men för Göteborg Radios kortvågsexpedition i Kungsbacka fanns även en fyrarörsmottagare Marconi typ RG 16. Kristallmottagarna som hade använts inledningsvis fanns dock kvar vid denna tid som reserv.

Göteborg Radio/SAG.

Efter en tid installerades kraftigare kortvågssändare på Göteborg Radio och 1930 flyttades Göteborg Radios mottagare och expedition till Kungsbacka Radios lokaler (som då också var mottagningsstation för fast radiotrafik). Stationssignalen blev då SAG. Sändarna vid Gnistängen i Göteborg manövrerades då ifrån Kungsbacka Radio.

Kustradiostationerna fungerade så småningom som sjöräddningscentraler då ett samarbetsavtal mellan Sjöräddningen och Telegrafverkets skrevs 1947. Vissa telegrafister utbildades därefter till sjöräddningsledare.

Göteborg Radio hade efter andra världskriget svårt att klara den växande trafiken vid Kungsbacka Radio och Gnistängen i Göteborg. Televerket beslöt därför att bygga en ny kustradiostation vid västkusten med en mottagarestation i Onsala och en sändarestation i Vallda. Båda stationerna var i Kungsbackas närhet men ändå efter dåvarande förhållande med behövligt avstånd emellan dem. Byggnationen började 1946 och en mycket modern station var klar att sättas i drift i augusti 1948. Ett rum för varje expeditör med bl.a. två Hammarlund-mottagare typ SP 400 SX (RM 03642) och sedermera SP 600 (RM 03626), som var den tidens lyxmottagare installerades. Under de kommande åren kom ännu modernare mottagare att användas, såsom bl.a. Siemens typ 445E311B (RM 03639), Drake typ RR-1 (RM 03640) samt Standard Radio typ CR 300, m.fl. Riktantenner för både sändare och mottagare installerades och val av antenn kunde väljas från mottagarexpeditionen. Manövreringen av sändare och riktantenner underlättades av att en 200-trådig kabel lades ner mellan stationerna. Både mottagarestationen och sändarstationen hade full täckning av sina reservkrafter. Sändare för långvågstelegrafi, 512, 500 och 454 kHz, var två typ CT2000 / 2 kW.

Nya sändare för kortvågstelegrafi och kortvågstelefoni, i de maritima banden 6, 8, 12, 16 MHz och sedermera även 22 MHz, som då installerades bestod av sex Marconisändare typ SWB11E / 10 kW. För kortvågstrafiken fanns även tillgång till fyra Wilcoxsändare på 1 kW, tre sändare på 2 kW samt en sändare på 4 kW, alla med möjlighet att fjärrmanövrerat välja 8 frekvenser inom kortvågsbandet. Dessa tillverkades av teknikerna på Göteborg Radio.

Ytterligare en del utbyggnader gjordes under 1950-talet. Nya sändare för gränsvågstelefoni tillkom och då installerades två sändare för detta av typ CT 2000 på 2 kW antenneffekt. Här blev det 2182 kHz som blev anrops- och nödfrekvensen för de fartyg som inte behövde ha telegrafist (fartyg under 1600 bruttoregisterton i utrikes fart).

Under 1960-talet infördes trafik på VHF-bandet 156 MHz och nya ombyggnader utfördes på kortvågsexpeditionerna. Ett stort antal fjärrmanövrerade VHF-stationer placerades utefter hela västkusten vilket innebar passning på kanal 16 och respektive arbetskanaler. Under åren 1949 – 1972 utväxlades ca 120 – 140.000 telegram per år och då trafiken med morsetelegrafi var personalkrävande gjordes en del undersökningar av möjligheten att automatiskt överföra meddelande via telexnätet mellan fartyg och land. Från 1969 och fram till 1972 utfördes provsändningar med utrustningar som kunde korrigera eventuella fel som uppstod vid telexsändningar till fartyg. En tillförlitlig utrustning togs fram av tekniker på Televerket Radio i Göteborg och 1972 var systemet ”MARITEX” klart att sättas i drift. Televerket Radio började därefter installera MARITEX-utrustningar på fartyg. Detta var det första helautomatiska radiotelexsystemet i världen.

Telex, som var adresserade till ett fartyg, togs emot i MARITEX-systemets dator, där det lagrades medan datorn anropade fartyget. Så fort som fartygets automatiska system svarade på anropet, ställdes rätt riktantenn in både på sändare- och mottagarstationen. Ingen behövde ingripa manuellt under förutsättning att fartyget fått en femställig signal i systemet och att dess position var inmatad i systemet. Detta radiotelexsystem utnyttjade i huvudsak de marina kortvågsbanden 6, 8, 12, 16 och 22 MHz. MARITEX, det helautomatiska radiotelexsystemet mellan fartyg och land hade startat, vilket Televerket Radio ju då var ensamma i världen om att kunna erbjuda, till såväl svenska som utländska rederier och fartyg. Den utökade radiotrafiken, för både MARITEX och telefoni, gjorde den nödvändigt att ha fjärrmanövrerade kortvågssändare förutom i Vallda även i Grimeton, Karlsborg, Härnösand och i Falsterbo. 1983 slöts ett nordiskt avtal om samnyttjande av MARITEX-systemet och 1986 öppnades den första utomeuropeiska fjärrkontrollerade understationen i Panama.

1989 var det möjligt att ha FAX-anslutning, så att meddelande från fartyg kunde levereras till land som telefax.

Ytterligare fjärrkontrollerade understationer startades upp, en på Filippinerna 1990, en i Argentina 1992, två i U.S.A. 1995 samt en i Kina 1996. 1993 utökades möjligheterna att sända trafik med PC och via modem kontakta fartygen. Även elektronisk post infördes.

I slutet av 1970-talet hade teknologin för kommunikation via satellit utvecklats så att det var dags att använda det även för telefoni- och telextrafik till och från handelsfartyg och passagerarfartyg. Denna trafik administrerades först via COMSAT senare via INMARSAT.

Trafiken med morsesändning minskade undan för undan vid Göteborg Radio / SAG och den 1 juli 1992 sändes det sista morsetecknet på kortvåg. För långvågstelegrafi med bl.a. dåvarande nöd- och anropsfrekvens 500 kHz avslutades den 21 dec. 1994. Den 1 dec. 1994 övertar Stockholm Radio passning och trafik på kortvågstelefonin. Detta innebar att Sveriges största kustradiostation successivt avvecklades under 1990-talet och den 31 december 1994 stänger Göteborg Radio/SAG. En epok var slut och en länk mellan Sverige och fartygen ute på världshaven var till ända. Även det tidigare så framgångsrika MARITEX-systemet, upphörde den 31 december 2000. Som mest fanns det 2800 terminaler installerade på fartyg och omsättningen var 400 miljoner kronor under de 30 år som MARITEX funnits.

En ny sjöräddningscentral MRCC (Maritime Rescue Co-ordination Centre) för de svenska kustområdena blev då istället vid KA-4 i Göteborg. Passningen av gränsvågstelefonins nöd- och anropsfrekvens 2182 kHz vid Göteborg Radio och sedermera vid MRCC upphörde den 31 jan. 2002.

Vaxholm Radio/SAF öppnades den 14 dec. 1914, med telegrafi på långvåg med bl.a. en gnistsändare på 4 kW antenneffekt. Från 1928 fanns även kortvågstrafik men 1930 flyttades kortvågssändarna till Göteborg Radio. Vaxholms Radio stänger den 31 dec. 1936 och den 1 jan. 1937 öppnar Stavsnäs Radio/SDJ med telegrafi på långvåg och med telefoni på gränsvåg med stationssignalen SDH. Den 1 april 1960 byter Stavsnäs Radio namn till Stockholm Radio/SDJ och 1963 installeras den första VHF-kanalen. Långvågstelegrafi, gränsvågstelefoni och sedermera VHF-telefoni utväxlades till fartyg i Östersjön. Stockholm Radio fungerade även som sjöräddningscentral.

1980 flyttar Stockholm Radio till Årstadal och 1994 till Nacka Strand. Den 1 dec. 1994 övertar Stockholm Radio passning och trafik på kortvågstelefoni samt den 20 dec. 1994 även gränsvågstelefoni och långvågstelegrafi från Göteborg Radio. Den 1 jan. 1999 blir Stockholm Radio bara MRSC och den 31 jan. 2002 upphör passningen på LV 500 kHz även här.

Härnösand Radio/SAH öppnade för trafik 1916 med en gnistsändare på 4 kW antenneffekt för långvågs-telegrafi och 1927 installeras den första rörsändaren. Gränsvågstelefoni och sedermera VHF-telefoni utväxlades till fartyg i bl.a. Bottenviken. En ny tjänst till fartygen, NAVTEX, en typ av navigationsvarning i text började 1983, då en sändare på 518 kHz installerades. Härnösand Radio lades ned 1 april 1993 och trafiken sköttes därefter ifrån Stockholm Radio.

Boden Radio/SAI startas 1916 i en bombsäker bunker i Bodens Fästning i Telegrafverkets regi och öppnas för allmän korrespondens den 10 juni 1919. Gnistsändare på 8 kW antenneffekt är då installerad och 1921 installeras en rörsändare som bl.a. användes fram till 1925 för trafik med Sveagruvan/ SAZ. I juli 1921 sker den första rundradiosändningen i Sverige från Boden Radio. 1939 tar Armén över Boden Radio och 1958 flyttas stationen till nya lokaler. Den 1 juli 1975 stängs Boden Radio och Härnösand Radio tar över.

Satellitkommunikation.

I början av 1980-talet hade teknologin för kommunikation via satellit utvecklats så att det var klart att använda det i större omfattning för trafik mellan land och fartyg. INMARSAT, en internationell organisation bildades med säte i London, för att ta hand om sjöfartens behov av sådan kommunikation. Ett antal geostationära satelliter och jordstationer ingår i systemet. Ägarna av jordstationerna, ofta nationella telebolag förmedlar trafiken. Telia i Sverige är tillsammans med de andra nordiska telekomföretagen ägare av jordstationerna Eik i Norge och Blaavand i Danmark. Inom nätet har det under åren blivit flera olika system. De första åren var det INMARSAT-A för telefoni, telex och telefax. Sedan kom INMARSAT-C för telex och dataöverföring och därefter INMARSAT-B och INMARSAT-M.

Ett nytt internationellt sjöradiosäkerhetssystem, GMDSS, (Global Maritime Distress and Safety System) blev beslutat av IMO (International Marine Organization) att införas på alla världens radiopliktiga fartyg (fartyg över 300 bruttoregisterton i internationell fart).

Den 1 februari 1999 skulle detta vara genomfört men systemet kunde börja införas redan från 1 februari 1992. Detta innebar att fartygen inte längre behövde ha några telegrafister då all kommunikation till och från fartygen sköts av bryggbefälen. Trafiken sker nu via telefoni på VHF-, gränsvågsbandet och kortvågsbanden, där man då använder DSC (Digital Selcall). Telefoni liksom all data- och telextrafik sker över INMARSAT. Telefoni på kortvågs- och gränsvågsbanden används dock numera i mindre skala. I detta system ingår det frekvenser för nöd- och säkerhetstrafik i såväl VHF-bandet som i gräsnsvågs- och kortvågsbandet.

Kompletterande uppgifter till artikeln:

Inom parentes angivna RM-nummer (RM 0XXXX) anger utrustningar som finns i Radiomuseets lokaler. Klicka på numret för att se en bild på apparaten och läsa data om den i museet databas.

Artikelförfattaren har arbetat med fartygsradiokommunikation i 38 år, från 1957 till 1988 vid Televerket radio i Göteborg och från 1988 till 1995 vid Transtema Communication i Göteborg (det företag som övertog Televerket Radio:s fartygsradioverksamhet 1988). Arbetsuppgifterna har under åren varit, installation och service, projektering samt försäljning av radioutrustning till såväl svenska som utländska fartyg.

Denna artikel har tillkommit efter samråd med Lars Kålland, som bl.a. under många år arbetat som telegrafist och sjöräddningsledare vid Göteborg Radio.

Uppgifter i denna artikeln är hämtade från följande:
Telegrafverkets Författningssamling.
J. Gunnar Holmström: Handbok i radiotelegrafi och radiotelefoni 1926.
E. Malmgren: Handbok om Telegrafverket 1933
K.E.Hulthén: Från Gniststation till Satellit – den Maritima Radions utveckling i Sverige, Telia Mobitel 1995.