Svarta Radion på Cypern.

Då Cypernbataljonen ställdes upp i april 1964 hade man i Stockholm gått ett steg längre än i Kongo och rekvirerat en sändare med drygt en kilowatts uteffekt, en ST-1200. Även denna gång var Standard Radio leverantör. Efterhand tillkom en Collins KWM-2 transceiver som reservstation med cirka 120 watts uteffekt.

Mottagarna var en SR-25 och en Eddystone, ingen av dem i topklass men betydligt bättre än den olycksaliga MK-46. Fortfarande var man skärrad inför den amerikanska mottagarmarknaden som det verkar.

För alla eventualiteter fanns ett dieselaggregat på 7.5 kVA som reservkälla i händelse att nätspänningen skulle försvinna. Kraftverken var engelska men nätet var i cyprioternas händer och en ”olycka” kunde lätt inträffa. Stationen installerades i ett takrum på ett nedlagt badhotell i Karavostasi (Xeros), vilket betydde att temperaturen blev i högsta laget under sommarmånaderna. Närmaste granne var bataljonsstaben i bottenvåningen.

Karavostasi var en liten sömnig by med en ensam restaurang och några utomhuskaféer vid kusten i nordväst, befolkad av gruvarbetarfamiljer från en närbelägen gruva där det brutits koppar sedan romarna ägde Cypern vid vår tideräknings början. Kopparmalmen raffinerades i Karavostasi och lastades sedan i form av ett pulver på fartyg på redden.

Redan några dagar efter ankomsten var stationen till förmodligen Försvarsstabens förvåning operativ. Den som stod bakom detta var den ende av personalen, som var radioamatör, Bengt Lundgren från Kungsbacka (SM6APQ). I eget intresse hade han medfört en privat sändare, ett kristallstyrt hemmabygge med 18 watts uteffekt, vilken han tänkt använda för amatörtrafik. (Se foto). Trots sitt jämförelsevis oansenliga yttre format täckte den även de marina fartygsband, som stationen tilldelats av Försvarsstaben. Inför förvånad signalofficer fick han utan problem kontakt med Göteborgradio och trafiken kunde börja flyta i båda riktningarna. Sändaren döptes till CX-18 (Communication Experimental) eftersom signalofficeren envisades med att den måste ha något slags beteckning för att falla in i den militära jargongen.

De som arbetade på stationen hade ingen- ting emot att omges med ett visst hysch-hysch, något som de självfallet gärna underblåste. Det gav mera svängrum. Riktpunkten var att jobbet skulle skötas. Det högre befälet ville inte lägga sig i för att inte verka mindre vetande. Chef var signalofficeren men han saknade utbildning för interkontinental radiotrafik.

Fyra telegrafister bemannade stationen. Två av dem var ständigt i tjänst, dels med radiotrafiken och dels med den antika teleprinteranläggningen, som var inlånad från britterna. Längre rutinmeddelanden till Sverige gick den senare vägen liksom trafiken till Högkvarteret i huvudstaden Nicosia. Tjänsten var som framgått inte speciellt betungande.

I augusti 1964 förflyttades staben från Karavostasi till Skouriotissa, en närbelägen gruvby befolkad av amerikaner. Skälet var att marken där kompaniet var förlagt bedömdes kunna bli invasionsmål för turkiska trupper. Den spända situationen hade slutligen exploderat i regelrätta strider mellan grek- och turkcyprioter inom bataljonens ansvarsområde. Slutligen ingrep Turkiet med flyganfall mot en grekcypriotisk kanonbåt, som sköts i sank utanför bataljonsstabens fönster. Planen gick även till angrepp mot ett antal civila handelsfartyg som väntade på redden för att lasta kopparmalm. Dessa försvann med högsta fart från det ohälsosamma området. Ett turkiskt plan sköts ned och piloten omkom.

Den nya stabsplatsen saknade 3-fas växelströmström, vilket betydde att dieselaggregatet måste startas varje gång sändaren skulle användas, ingen lätt uppgift för den som inte var stark i armarna. Aggregatet måste vevas igång med en handvev och det gällde avbryta vevandet vid rätt tidpunkt för att inte mista en arm.

I november förflyttades hela bataljonen, denna gång till staden Cyperns östra del. Bataljonsstaben förlades till Famagusta. Personalstyrkan reducerades överlag eftersom fredligare förhållanden inträtt. Radiopersonalen skars ned till hälften. Stationen måste byggas upp på nytt i Famagusta där det fanns tillgång till 3-fas växelström.

I en skrotaffär i huvudstaden Nicosia påträffades av en slump ett antal sektioner från en svetsad radiomast av fackverkstyp. Sammansatta och resta blev sektionerna 12 meter höga, ett utomordentligt komplement till stationen.

En telegrafist var ständigt i tjänst i 24 timmar, dvs han skulle vara anträffbar beredd att med några minuters varsel kunna bemanna stationen. Den andre var ledig. Avlösningen skedde kl. 18, vilket betydde att den avgående hade 24 timmar på sig att göra vad han ville. Endast då den politiska situationen spetsade till sig var båda i tjänst. Normalt var det ganska lugnt men vid ett par tillfällen var det nära att Turkiet hade invaderat ön. På hösten 1967 var spänningen på toppunkten då grek-cyprioterna gick till angrepp mot en turk-cypriotisk by nära Larnaca. 28 personer dödades, en del i sina sängar. På sommaren 1974 invaderade Turkiet slutligen ön, som delades, en situation som ju fortfarande råder.

Lönen var svensk underoffierslön. Ett skattefritt dagtraktamente tillkom, som vanligen motsvarade skatten. Denna betalades enligt svensk tabell. Möjligheten att spara några tusenlappar på bataljon fanns för dem som ville leva ett stilla liv bakom stängslet. Inte alla föredrog detta.

Utrymmet för telegrafin började genom satellittekniken att krympa och på 70-talet ersattes stationen i Famagusta med en av arméns kommunikationsbussar, typ RA-620. Utrustningen bestod av kortvåg och framför allt det alltmer användbara nya kommunikationsmedlet fjärrskrift av typ Maritex. Det var enklare att skriva direkt på maskin än sitta och hamra fram bokstäverna med en telegrafnyckel. Maritexen var dessutom självkorrigerande vilket betydde att det var ytterligt sällsynt med fel i texten.

Samtidigt blev Svarta Radion fastare i sina konturer, Försvarsstaben hade förmodligen insett det lönlösa i att försöka dölja att kommunikation med Sverige förekom och stationen började benämnas Fasta Radion. Fast i den meningen att trafiken utväxlades mellan två fasta stationer. Senare byttes beteckningen Svarta Radion ut mot Faran, förkortning för FAst Radio ANläggning. Faran var i drift bl.a. under Gulfkriget ”Ökenstorm” vid det svenska fältsjukhuset vid Persiska viken.

För uppgifterna till denna och tidigare artiklar om Svarta Radion har följande medlemmar av Svarta Radion bidragit: Bengt Karlsson, Bengt Lundgren (SM6APQ), Åke Rahm (SM4DDU). Dessutom Ragnar Jagero (SM5DIC), Lars Kålland (SM6NM) och kapten Lars Backner, tidigare vid Signaltrupperna.