Flygradiokommunikation

SAQ-mötet i Grimeton hade som tema detta år “Flygradiokommunikation” och moderatorn C-H Walde började med att presentera dagens olika föredrag som var “Civil flygradio”, “Militär Flygradio”, “Stril- 60 och radarsystem för flygvapnet”, “Flygvapnets luftoperativa radiosystem” och “AIS positioneringssystem med inriktning på flyganvändningen”.

Carl-Henrik Walde började med en kort historik över radiotekniken från Maxwell, Hertz, Braun, Lodge, Tesla, Popov, Marconi och Alexanderson med anledning av att vi var på Världsarvet i Grimeton.

Karl-Arne Markström höll ett mycket bra föredrag om civilflygets utveckling under ca 100 år.

De första flygburna radiosändarna användes i ballonger och luftskepp. Charles Lindbergh prioriterade bort radion i sitt flygplan “Spirit of St Louis” när han flög över Atlanten med material (=bränsle) som han tyckte var mer befogat att ha med.

Under 1930-talet började kraven påutrustningarna till civilflygplan att utformas med höga prestandakrav, låg vikt, hög driftsäkerhet, enkel manöverering och bra underhåll.

Olika system tillkom för att öka flygsäkerheten. För flygtrafik-ledning infördes systemen ATC (Air Traffic Control) och senare ATM (Air Traffic Management).

LDOC (Long Distance Operational Control) som håller kontroll på flygplanen över längre distanser är flygbolagens trafikuppföljning av flygplanen angående bränsleförbrukning, väder, teknisk status m.m. Den sista specialiserade stationen i Europa för denna form av kommunikation via HF är Stockholm Radio som har sina sändare i Karlsborg och mottagarna i Enköping.

VOLMET (Meteorological information for aircraft in flight), dvs väderinformation sänds på VHF från varje flygplats och på HF sänds de regionalt. Ombord på ett större trafikflygplan finns 2-5 VHF-transceivrar, 2st HF-transceivrar med 20-50 W på AM och 200-400 W på SSB.

All radioutrustning i trafikflygplan är standardiserad. En vanlig station för VHF är Collins 618H-5. Tekniken i land består av operativa centra, sändare, mottagare och stora antennparker för HF.

Utvecklingen går emot datalänkar och satellitkommunikation. AM används fortfarande på VHF och ser inte ut att utgå än på länge och det är på sina håll stor trängsel på de VHF-kanaler som finns.

Första flygradion i ett militärflygplan var FR m/16 där Lt Flemming gjorde provflygningar med gnistsändare 1916. Samma år inköptes en gnistsändare från AEG. När man flög första gången med denna apparat så stannade motorn då generatorn inte orkade ge ström till både radion och motorn samtidigt. Radiomodellerna som inköptes till flygvapnet fick till en början beteckning efter det år de var inköpta.

Den första seriebeställda radion var FR m17 som hade en 60 m släpantenn. FR m/ 23 var en 40 W rörsändare tillverkad av SRA på kontrakt.

FR typ II var en flygradio från 1928 som satt bl a i B5, B6, B17 och B18. Den vägde 52 kg och användes under många år med uppdateringar med jämna mellanrum. FR typ III var en jaktflygsradio som SATT tillverkade i 200 exemplar 12 W AM/CW och satt bl a i J8 och J22. FR typ V den första helsvenska kortvågsradion tillverkades av AGA och användes i J21-eran. FR typ VI var en engelsk VHF station som importerades samtidigt med en flygplansimport. FR 7 var också en VHF-station som köptes efter kriget som surplus och hade 1- 4 kanaler och satt bl a i de Mustanger som flygvapnet använde. FMR 5 hette versionen i markutförande. FR 8 hade 10 kanaler och tillverkades av STC/England i 1500 exemplar och var den mest förekommande flygradion i FV och satt bl a i J29.

Efter 1950 tillkom en hel del nya funktioner och därmed olika apparater för TALSTRI, styrdata, markkontakt, datalänkar fram till den moderna FV2000 med TARAS. FR12 och FR13 var kristallstyrda (Saving x-tal teknik dvs få kristaller för många kanaler) och kom på 1950-talet in i J32, J34 Hawker Hunter m. fl. flygplan och helikoptrar, FR 13 kom in i J35 Draken. Dessa utvecklades av AGA i Lidingö. FR14 var VHF station av märket Collins som reservstation till J32, J35 och även som styrdata-mottagare i J35. FR 15, 16 och17 var tillverkade av AGA och var en mellangeneration i fpl 35 innan AGA med egen finansierad utveckling tog fram FR21-systemet. FR16 övergick som FYLradio i marksystemet och FR17 som huvudradio i SK60. FR21 var en heltransitoriserad station med en digital frekvenssyntes, först i världen, som tillverkades i 1200 ex.

FR21 var enhetsstation i FV och förekom i de flesta flygplan och helikoptrar. I J35 fanns en styrdatafunktion med Styrdataomvandlare FD10, FD11, Signalanalysator och en Manöverenhet 2 för att möjliggöra bla automatval av styrdatafrekvenser. Styrdataenheterna tillverkades av SRT/ Stansaab i Stockholm. FR22-FR24 var den första VHF/UHF flygradion i FV. Den utvecklades för Fpl AJ37, S-generationen. FR28, “VHF/UHF-radions ROLLS ROYCE” enligt engelsmännen som importerade och licenstillverkade FR28 för sitt AWACS-system (NIMROD). FR28 togs fram för i första hand Fpl 35 men förekom i flera flygplan och helikoptrar. FR29 var radion i JA 37 (twinoperated). Här fanns också en datalänk (jaktlänk)mellan flygplanen för utväxlande av taktisk information. Jaktlänken var med stor sannolikhet den första i serieproduktion i världen. Utvecklingen av dessa system gjordes av AGA i Lidingö.

FR31 utvecklades som huvudradio i SK60 och reservradio i Fpl JAS39. VHF/ UHF-station med X-modgränssnitt (krypto) och A/J Antjam (störskyddsmöjlighet). Den utvecklades av AGA/ BAAB i Lidingö. Detta var i huvudsak de apparater som FV använt under nästan 100 år som Lars V Larsson redogjorde för i sitt anförande. Mycket mera kan du hitta på http://www.aef.se.

AnteroTimofejeff berättade om “Flygvapnets radarluftbevakning och stridsledning Igår, Idag och Imorgon”.

Antero Timofejeff redogjorde för en gren inom flygets bevakningssystem som det brukar vara mycket tyst om.

Det var ett mycket innehållsrikt och intressant föredrag. Radarn uppfanns av Christian Hülsmeyer 1904 i Tyskland men det var ju inte förrän 1935 då Robert Wattson-Watt i England konstruerade en riktig radar som utvecklingen kom igång med en rasande fart. Tyskarna gjorde ett del stora mark-radarstationer varav Freya (spaningsradar) som kom 1938 och Würzburg 1941 som var en jaktradar. För kontroll av luftrummet i Sverige inköptes den första radarstationen, en ekoradio ERIIIB i 35 ex från England och dessa användes från 1944-1956.

Svenska Flygvapnets radarluftbevakning och stridsledning kom med STRIL40 som fanns från 1944-1950. Den första riktiga “Jaktradarn” var spaningsradar PS-14 (40 st) inköptes 1948 och användes fram till 1986 och till den användes en nickande höjdmätare PH-13, (35 st) från 1948 till 1990. Räckvidd 20 mil och 500 kW pulseffekt.

1950 kom STRIL50 med 11st LFC m/ 50 som sedan uppgraderades till LFC typ 2 som var i bruk till 1977. Incidentrote tillkom 1952 efter nedskjutningen av Flygvapnets DC-3 TP79, 79001 och Catalinaplanet. Flygplanen var stridsladdade och startklara dygnet runt, vi har även idag vår incidentrote bestående av JAS39 Gripen. En hel del incidenter förekom speciellt under Kalla Kriget-tiden i Östersjöområdet. Flygvapnets första storradarstation var spaningsradar PS-08 den kom 1958 och var operativ till 1979, var av fabrikat DECCA och hade en räckvidd av > 40 mil och en pulseffekt på 2,5 MW, en nickande höjdmätare PH-12 alt PH-40 var samgrupperad vid anläggningen. För att kunna kommunicera med flygföraren under radiostörning tog man fram ett Styrdatasystem FMR-10 1957-1962 och som användes operativt från 1962 till 2005, frekvensspannet var 100-156 MHz, max uteffekt med riktantenn var 100kW. Radarjaktledaren kunde sända upp information krypterat som presenterades på flygförarens instrumentpanel info om: 30 st kommandon: ex Nytt mål), fiendens höjd, avstånd till fi, fi fart, fi kurs, samt en datalänkcirkel på radarindikatorn i flygplanet där piloten skulle hitta målet med sin egen flygplansradar och dess system.

1960 började 2 st LFC typ 1 att byggas fortifikatoriskt, därmed tillkom STRIL60, LFC typ1 var operativ 1964-2001, 1962 inköptes 9 st spaningsradar PS-65 och som användes fram till 1993, räckvidd 33 mil och 2,3MW pulseffekt, samgrupperad med nickande höjdmätaren PH-40 från 1962- 1993. Radargruppcentraler RRGC/F inrättades 1966 och lades ner 2001, 8 st anläggningar fanns i landet. PS-66 från 1973-2005 var en fransk konstruktion på 20 MW pulseffekt och med en räckvidd på 42 mil, det var en 3D-radar där man fick: bäring, avstånd och höjd på målet vid varje översvepning. 5 st stationer fanns i landet. Högspaningsradar PS-860 en 3D-radar tillkom 1980 och tillverkades i USA, räckvidd 30 mil och en pulseffekt på 180 kW. 16 stationer inköptes. Dessa är fortfarande i drift men modifieras till PS- 861 med längre räckvidd 45 mil. RRGC/T var en transportabel radar-gruppcentral som användes åren 1985 till 2005. RRGC/ T anläggningarna var samgrupperade med PS-860- anläggningarna. 4 st anläggningar fanns i landet. 1990 införskaffades 28 st lågspaningsradar PS-870 som fortfarande är i drift, räckvidd 10 mil och 44 kW pulseffekt. 1998 kom den flygande spaningsradarn PS-890 som är tillverkad i Sverige av Ericsson Microwave Systems. Bäraren är en SAAB 340 och systemet heter FSR-890 och det inköptes 6 st system. STRIL90 tillkom genom att man byggde STRIC (stridsledningscentral) 1996, och vi har 4 st anläggningar i landet idag för radarövervakning och stridsledning så långt vi kan se med våra sensorer och personal finns i tjänst dygnet runt, året runt för att ev göra identifiering och avvisning av flygplan som kränkt svenskt territorium. Sensorerna som ingår idag är: PS-860/861, PS-870, FSR-890 samt en marin radar PS-640 för uppföljning av fartygstrafiken runt våra kuster och med en räckvidd av 4 mil.

Kent Håll skulle hålla föredraget men fick förhinder men en video hade hastigt överförts till Grimeton och Carl-Henrik Walde gjorde en kort inledning till en video. Flygradioledning kom redan 1923 med bilburna enheter som uppdaterades med jämna mellanrum. 1930 tillkom kommunikation mellan markradioenheter. TMR 1 kom 1935, TMR8 1939, TMR9 1944. Fram till 1987 fanns det trådnät, länknät och radionät.