Från gniststation till satellit

Vi kommer i ett antal artiklar några nummer framöver, att få följa radioutvecklingen till sjöss. –
Fortsättning från förra numret.

Kombination av huvudsändare, ST 300 och AKH-4, kom att användas långt in på 1950-talet och även i början av 1960-talet. Sändaren ST 300 hade då byggts om till kristallstyrning av frekvenserna.

Under 1950-talet kom nya typer av sändare som hade alla tre frekvensområdena, långvåg (telegrafi), kortvåg (telegrafi och telefoni) samt gränsvåg (telefoni).

En av dessa sändartyper var AFH-5M (dock i mindre antal). Den sändare som blev den mest dominerande var Standard Radio, ST-450, (RM 03509) med uteffekten: 400-500 W och spänningsmatning: 74-220 VAC.

Vid denna tid kom även lite modernare mottagare på de svenska handelsfartygen. Efter andra världskriget blev det större möjligheter att köpa utrustningar från olika utländska tillverkare, bl.a. mottagare UE-11 (RM 00319) och något senare, i början på 1960-talet, kom UE-12 från tyska Hagenuk samt från Eddystone i England kom mottagar-typerna S 1830/6 (RM 03538) och EC-10 A//2 (RM 03539), den senare då som reservmottagare. Svenska Radioaktiebolagets MR 201 (RM 03509) var en av de bättre mottagarna vid denna tid.

Det var även mycket viktigt att det fanns bra antenner på fartygen för såväl mottagarna som sändarna. Före och under 1960-talet hade fartygen oftast styrhytt och radiohytt längst upp i midskeppsbyggnaden med lastrum alternativt tankar för om och akter om denna byggnad.

Normalt hade man en huvudantenn för långvåg och kortvåg i form av en 60 – 70 meter lång kopparwire, spänd mellan för- och aktermast med en nedledare på mitten (T-antenn) eller nedledare i ena ändan (L-antenn). Reservantennen, som alltid skulle var uppsatt, var oftast betydligt kortare för att passa bättre till gränsvågssändaren. Om denna antenn behövde användas för långvåg alternativt kortvåg hade man en förlängningsspole i radiohytten som kopplades in. Mottagareantennerna var då också utförda som wireantenner.

Det var ett rederi som hade en mycket radiointresserad redare. Ett par av Billner-rederiets fartyg utrustades med s.k. riktantenner (stackade dipoler med reflektorer). Önskad riktverkan erhölls genom att fartyget lades på lämplig kurs. Ett av dessa fartyg som hade en sådan huvud- sändareantenn var MT HELFRID BILLNER.

Andra sändartyper som kom under 1960-talet var MT 250 och MT 600 (RM 03588) tillverkade av Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Dessa och tidigare nämnda sändare hade s.k. DSB (Double Side Band) som gällde vid telefonisändning.

I början av 1960-talet introducerades SSB (Single Side Band) och då kom nya sändartyper igen, såsom MT 1200, tillverkad av Svenska Radioaktiebolaget (SRA) samt ST 1200, som tillverkades av Standard Radio (STR).

En annan ny kommunikationsutrustning som kom under 1960-talet var VHF-stationerna. Den första typen som installerades på svenska handelsfartyg var ME 20A (RM 03518) som tillverkades av Svenska Radioaktiebolaget (SRA).

Med de mottagare som sedan kom var det möjligt att använda SSB (Single Side Band). Dessa typer var då Eddystone S 830/5 (RM 00321), S 940 (RM 00668), 1830 /6 (RM 03538) samt EC 964 (RM 03537).

Under första delen av 1960-talet blev det möjligt att bygga nödsändare med effekttransistorer och då utvecklade Televerket Radio tillsammans med Standard Radio RT 63 A (RM 03480). Frekvensområdet var då 410-512 kHz och uteffekten var 70-100 watt. Sändaren var då inbyggd i ett 19-tums bordstativ tillsammans med en laddningspanel för 24-volts blybatterier samt teckengivare.

Autoalammottagaren AA-104 fick också plats i detta bordsstativ.

När det gäller de svenska passagerarfartygen som ägdes av Svenska Amerika Linien (SAL) så var det alltid den bästa möjliga radioutrustning som gällde. Således var det MS GRIPSHOLM som bl.a. erhöll den första SRA-sändaren MT 1200.

I mitten av 1960 började Televerket Radio att projektera radiokommunikationsutrustningen för MS KUNGSHOLM, som var under byggnad i Glasgow i Skottland. I samband med detta påbörjades försök med att i framtiden kunna utväxla telexmeddelanden mellan kuststationen Göteborg Radio och svenska handelsfartyg.

Ombord MS KUNGSHOLM, som också kom att bli det sista stora passagerarfartyget som byggdes av Svenska Amerika Linien, blev det en hel del radioutrustning som inte var så vanlig i övriga svenska fartyg. Radiostationen var här placerad ett par däck under toppdäck.

Som huvudsändare installerades en Collins 208U-3 på 3 kW uteffekt, med matning via en 50 ohms koaxialkabel till ett avstämningsskåp i skorstenen. Dessutom var det en sändare SRA MT 1200 samt en reservsändare SRA, MT 250 installerade i radiohytten med antennledare genom en speciell antenntrumma. När det gällde mottagare installerades fyra Collins, 51-S1, två Eddystone, S 940 (RM 00668) samt en Hammarlund, SP-600 (RM 03626).

Övrig radioutrustning som installerades var talförvrängare, autoalarmmottagare, VHF-stationer, bandspelare, väderfaximil-mottagare samt teleprinter.

Två av livbåtarna utrustades med fast monterade radiostationer för långvåg och gränsvåg samt VHF-telefonistationer. Även samtliga s.k. barkasser (mindre båtar som fraktar passagerare från och till hamn där moderfartyget inte kan gå till kaj), utrustades med VHF-telefonistationer.

Några år senare, 1972, installerades MARITEX-utrustning ombord MS KUNGSHOLM, då med en sändare STR 350 som tillverkades av Standard Radio AB.

Under 1970-talet var det mycket stor utveckling på radiokommunikationsutrusningar för fartyg då det blev möjligt att kommunicera mellan rederier och fartyg via radiotelex.

Genom Televerket Radio:s stora tro på MARITEX, (som står för Maritim Radio Telex) det vill säga automatisk och obemannad telex över kortvåg, kunde svenska fartyg 1972 utrustas med sådan utrustning. Denna utrustning som var en svensk uppfinning var det enda helautomatiska radiotelexsystemet i världen under ett stort antal år. Efter en del provinstallationer under 1969 på bl.a. MS Tor Hollandia och MS Sea Sovereign kom flera fartyg att få en MARITEXutrustning bestående av en sändare STR 350A (RM 03511), en scannande mottagare och ARQenhet STB-75.

MARITEX-systemet tog emot och lagrade telexmeddelandena i en dator vid Göteborg Radio, samt vidaresände dessa till motabonnenten, så snart förbindelse kunde upprättas. Så fort som en ledig frekvens erhölls skickades telexmeddelandet ut till fartyget. Efter en tid skedde hela förfarandet helt automatiskt även på Göteborg Radio. Fartygen tilldelades ett telexnummer som vilken landabonnent som helst.

Sedermera blev huvudsändarna på fartygen tillverkade så att de kunde användas för MARITEX d.v.s. de kunde starta upp automatiskt för att till Göteborg Radio kvittera att telexmeddelandet var mottaget. Exempel på sådana sändare var SP Radio Sailor 1000 (RM 03380) och Standard Radio ST-1610 (RM 00333 – 00334).

På 1970-talet kunde en radiostation se ut så här fr. h. huvudsändare MT 1200, radiostativ med reservsändare, reserv-mottagare, laddningspanel, autoalarm och t. h. radiostativ med VHF-station, huvudmottagare och distributionspanel.

I slutet på 1970-talet byggdes all radioutrustning utom huvudsändaren in i ett stort stativ där även försteget (exciter) till huvudsändaren ST 1610 var placerad. Även MARITEX-utrustning finns med här.

Under 1970-talet blev det också krav på att alla fartyg över 300 bruttoregisterton på internationell resa skulle ha en vaktmottagare i styrhytten som passade på nödfrekvensen för telefoni, 2182 kHz. Lystringsorden MAYDAY, MAYDAY var det som gällde då.

Enligt det internationella radioreglementet som då gällde, att fartyg över 1600 BRT (bruttoregisterton) och i internationell trafik skulle vara utrustade med en radiotelegrafi- och radiotelefonistation med därtill hörande kringutrustning, samt ha telegrafist.

Fartyg mellan 300 och 1600 BRT i internationell trafik skulle vara utrustade med radiotelefonistation, även där med tillhörande kringutrustning. Dessa behövde dock inte ha telegrafist men vakthavande bryggbefäl skulle ha radiotelefoicertifikat.

Kompletterande uppgifter till denna och kommande artiklar ”Från gniststation till satellit”:
Inom parentes angivna RM-nummer (RM 0XXXX) anger utrustningar som finns i Radiomuseets lokaler.
Artikelförfattaren har arbetat med fartygsradiokommunikation från 1957 till 1988 vid Televerket Radio i Göteborg och från 1988 till 1995 vid Transtema Communication i Göteborg (det företag som övertog Televerket Radio:s fartygsradioverksamhet 1988).

Uppgifter i denna artikel är hämtade från följande:
HANDBOK I RADIOTELEGRAFI OCH RADIOTELEFONI av J. Gunnar Holmström (tryckt 1926)
HANDBOK OM TELEGRAFVERKET av E. Malmgren (tryckt 1933)
KOMPENDIUM I RADIOTEKNIK av E. Malmgren (tryckt 1949)
Artikel om satellitkommunikation 1978 av Alfred Synek, i SSF-rapport 156 (Stiftelsen Svensk Skeppsforskning)
Artikel av Gösta Bengtsson, i Televerkets Radio:s tidning NUMMER ETT Nr 13 (tryckt 1988)