DEN SVENSKA TELEGRAFNYCKELN

fig 1

Den svenska morsenyckeln visas till det yttre i fig.1 och till sin konstruktion i fig.2. Av det föregående veta vi, att densamma har tvenne från varandra isolerade huvuddelar, nämligen den rörliga hävstången H samt klacken K och städet S. På en träplint T är monterat ett metallstycke D, benämnt sadeln, med tvenne uppstående metallklotsar, i vilka halvcylindriska urtagningar finnas i ändamål att bilda lagerskålar L för stålaxeln A, vid vilken hävstången H är fästad.

fig 2

De övre delarna av respektive lager utgöras av lösa metallbitar, likaledes med halvcylind-riska urtagningar, vilka bitar skruvas fast ovan-på sadelns lagerskålar dock ej, hårdare, än att axeln lätt kan röra sig i lagren. Vid hävstångens H ena ända är placerad en knapp Q av något isolerande material (vanligen svartmålat trä) för att tjäna som handtag vid nyckelns manipulerande. På motsatta sidan om axeln A från knappen Q räknat finnes en spiralfjäder F under hävstången i ändamål att i vila hålla densamma tryckt mot klacken K.

Denna fjäder F, som med sin nedre ända är fastsatt i träplinten, är i sin övre ända fastgjord vid en metallbricka, vilken passar i en rörformig urtagning i själva hävstången, där den, tack vare en i röret längsgående rygg och ett motsvarande spår i, skivan, kan röra sig upp och ned utan att rotera. En skruv R, vars huvud vilar mot hävstångens övre yta, är ingängad i denna skiva, så att skivans förflyttning upp och ned i röret kan verkställas, genom att skruven vrides åt ena eller andra hållet.

Två vid rörets underkant befintliga skruvar hindra genom sina skallar brickan att gå ut ur röret. Medelst skruven R regleras på detta sätt spiralfjäderns F spänning. I bakre ändan på hävstången är i en horisontell skåra inmonterad en lamellfjäder P av stål, så att lamellfjädern bildar en förlängning bakåt av hävstången. Tvenne genomgående skruvar fastklämma lamellfjädern i önskat läge stadigt i skåran.

Under och över denna lamellfjäder befinna sig spetsarna av tvenne skruvar, vilka utgöra respektive klack K och städ S. Lamellfjädern är såväl på över- som på undersidan med för dessa skruvar belagd med skållor av platina.

Likaledes utgöras skruvarnas spetsar av platina. Platinan är till, för att dessa lösa kontakter mellan hävstången och klacken eller städet skola hålla sig i möjligaste mån rena trots den gnist-bildning, som uppkommer vid strömavbrotten i dem.

I de horisontellt utskjutande delarna av tvenne Z- formade metallståndare M och N, vilka äro fastskruvade vid träplinten, äro städ- och klackskruvarna ingängade, städskruven i den övre, och klackskruven i den undre. Dessa metallståndare äro uppskurna, där skruvarna genomgå dem, så att muttrarna bliva fjädrande. En från sidan i de båda fjädrande delarna in-skruvad skruv S, resp. K, klämmer, när den drages till, ihop dessa omkring respektive skruvar. På detta sätt kunna såväl städ- som klackskruvar säkert fastgöras i ett visst önskat läge.

För ledningstrådarnas infästning i nyckeln finnas på metallskivan N vid träplintens ena kant en ytterkontakt Yk för klacken och på metallskivan M vid träplintens motsatta sida en ytterkontakt Y. för städet samt på sadeln D tvenne ytterkontakter Yh, för hävstången. För att försäkra sig om god elektrisk kontakt mellan ytterkontakterna Yh och hävstången finnas tvenne tunna spiraler av mässingtråd, som med var sin ända äro fastskruvade i sadeln och i hävstången. På den metalliska kontakten i själva lagren kan man nämligen ej lita, synnerligast om lagren smörjas med olja.

Ytterligare tvenne delar ehuru av underordnad betydelse finnas på nyckeln, nämligen den s. k. blindklacken och det s.k. blindstädet. Blindklacken B, som är placerad under hävstången bakom fjädern F, var på de första nyckelmodellerna anordnad i tvenne delar, en övre i form av en skruv, som var ingängad i den undre vid träplinten fastskruvade, och meningen med densamma var, att nyckelhävstången vid speciella tillfällen, när så önskades, skulle kunna hållas antingen i ett svävande läge utan att beröra varken klack eller städ eller och permanent tryck mot städet, genom att blindklackens överdel skruvades upp. På senare modeller har denna anordning av blindklacken ändrats därhän, att den utgöres endast av en hel pelare fastskruvad i träplinten. Den nytta, den härvid gör, är ingen, den kunde saklöst vara borta.

Blindstädet C är en framtill i sadeln fastskruvad ståltapp. Ovanför densamma är i häv-stången likaledes insatt en ståltapp. Blindstädet har till uppgift att skydda lamellfjädern P för brott i händelse någon skulle slå för hårt på nyckeln. Den nu beskrivna tangenten benämnes ofta "fjädertangent" till skillnad från de äldsta nycklarna med stumt anslag, de s.k. städtangenterna.

Fjädertangenterna hava sitt namn efter anslagsfjädern P. Införandet av denna lamellfjäder medförde nämligen flera för nyckeln karakteristiska fördelar, dels blev slaget mot städet (och även klacken) mjukare, så att nyckeln arbetade tystare, vilket är av betydelse speciellt på en stor telegrafstation, där flera nycklar arbeta på en gång, dels uppkom genom fjädringen i kontakterna en glidning i dem, som bidrager till att hålla kontaktytorna rena, och dels blev det behagligare, tack vare återstudsningen hos hävstången, att skriva på en nyckel med dylik lamellfjäder.

Genom att kontakten mellan lamellen och städet inträffar något tidigare och upphör något senare, än hävstången stannar i, resp. börjar sin rörelse, utfaller dessutom den på mottagningsstationen framkommande skriften från en fjädertangent stadigare (relativt större prickar och streck) än från en städtangent, när det skrivs på båda med samma takt.

Vad inställningen av nyckelns skruvar beträffar, bör följande iakttagas: Klack- och, städskruvarna skola vara så inställda, att hävstången träffar endast dem och ej alls berör blindklack eller blindstäd. Städskruven bör, dock ställas så, att avståndet mellan hävstången och blindstädet är litet, när hävstången befinner sig i det nedtryckta läget.

Klackens och städets stoppskruvar skola alltid vara hårt tilldragna. Slagets storlek kan rättas efter den telegraferandes önskan, men får under inga omständigheter vara så litet, att den gnista, som uppkommer, när hävstången lämnar städet, är kvar, ända tills hävstången träffar klacken. Spänningen hos fjädern F bestämmer den kraft, som skall nedläggas på knappen vid telegraferandet, och reglerar den telegraferande själv efter behag denna kraft genom att skruva på skruven R. Av största vikt är likväl, att denna fjäder ej släppes efter för mycket, enär då (på en del nycklar) avbrott lätt uppkommer i nyckelns viloläge mellan hävstången och klacken.

Allt emellanåt böra, nyckelns arbetskontakter efterses, så att de ej bliva orena. Medelst fint slippapper eller i nödfall ett glatt postpapper kunna kontakterna rengöras.

Källa: Lärobok i Telegrafi av J.Gunnar Holmström - Kungl. Telegrafstyrelsen 1914

Bearabetning: Henning Hellund