”The Secret Wireless War” 1939-1945

Under denna rubrik skall jag berätta om radioamatörernas roll i England under andra världskriget.

Hur det hela började.

När kriget bröt ut i september 1939, blev alla radioamatörer förbjudna att inneha och använda radiosändare. Däremot fick de lov att använda sina mottagare.

Sändarna, med rören urtagna och packade för sig, fick lämnas till polismyndigheten. En lista upprättades över materielen och kvitto på mottagen materiel utfärdades.

År 1939 inkallades många radioamatörer till tjänstgöring i ”RAF volunteer reserve”, alltså flygvapnets frivilligkår. Armen och flottan hade liknande reservkårer.

Vid denna tid fick alla radioamatörer avlägga prov i morsetelegrafi, vilket gjorde dem till en vältränad kår av radiotelegrafister. Speciellt värdefulla blev de för den militära underrättelsetjänsten som bedrev signalspaning från ett stort antal platser runt om i det brittiska öriket.

De avlyssnade meddelandena blev mycket viktiga för Bletchley Park som klassificerade, sorterade och dechiffrerade med hjälp av mycket skickliga matematiker.

Många radioamatörer hade dessutom ansenliga tekniska kunskaper som spelade en mycket viktig roll i utveckling av sådant som motmedel mot fientliga flyganfall, oskadliggörande av magnetminor, utveckling av ny radioutrustning för UHF. De fick också undervisa i topphemliga radio- och radarskolor.

Frivilliga avlyssningsstationer

Över 1500 radioamatörer tjänstgjorde som ”VI” - Voluntary Interceptors, frivilliga radiospanare fritt översatt. Dessa var utplacerade runt om i England. De hade till uppgift att avlyssna bestämda frekvenssegment, oftast svaga signaler med fading och störningar, rent av avsiktliga störningar. Ingen lätt uppgift med kanske en enkel mottagare och antenn.

Volontärernas insatser ledde till att RSS MI 6 på ett tidigt stadium kunde missleda fienden, utnyttja dubbelagenter, och hela tiden hålla reda på vad som hände i det ockuperade Europa.

Den trafik som engelsmännen hade knäckt koderna till, var även viktig för olika militära aktioner vid förberedelserna för den allierade invasionen vid Normandie 1944.

De första åren av kriget fanns det nio regioner, under ledning av en kapten från Royal Signals, som tjänstgjorde som regionchef.

Många medlemmar i RSGB fick ett brev vari de uppmanades att arbeta som frivilliga ”VIs”.

Varje ”VI” fick en ID-beteckning, en bunt med loggblad, frimärken samt kuvert som hade förtryckt adress ”Box 25 Barnet Herts”. Den ifyllda loggen lades i ett innerkuvert och skickades sedan iväg med ordinarie post.

Vid vissa tillfällen fick avlyssnaren order om att lyssna på ett speciellt frekvensområde, med en speciell anropssignal och skriva ner allt som sändes, d.v.s, femställiga bokstavsgrupper vilket var standardmetod att sända militär hemlig information på radiotelegrafi.

De frekvensområden som användes mest var 3–12 MHz, med en koncentration mellan 4 och 9 MHz. Här fanns också många rundradiostationer, press, samt andra typer av tjänster.

Men med ett frekvensutrymme på totalt 5-6 MHz, där en telegrafisignal tar upp max 1000 Hz bandbredd, så kunde teoretiskt sett 3000 telegrafisignaler få plats samtidigt om man räknar bort rundradiostationerna.

Radio Security Service

Från början, före 1939, kallades denna organisation ”Illicit wireless organisation”, alltså olaglig signalspaningstjänst, men fick namnet RSS under 1939, senare i maj 1941 ingick den under MI 6 som en hemlig avdelning. Till en början höll denna organisation till i block C, Wormwood Scrubs – ett fängelse norr om London, där fångarna hade evakuerats.

Vid ett möte med Radio Society of Great Britain (RSGB) ordförande Arthur Watts, beslöts att RSGB:s medlemmar kunde rekryteras till RSS som just höll på att organiseras och byggas upp.

Från Wormwood Scrubs fanns en teleprinterlinje upprättad direkt till Bletchley Park, för att snabbt kunna sända över meddelanden. I slutet av 1940, flyttade RSS till Arkley norr om Barnet, som ligger norr om London. Den hade postadressen ”Box 25 Barnet”. Dit gick alla brev med loggblad, som radiospanare skickade in.

Från början var det meningen att man skulle avlyssna olaglig agenttrafik inom England, men de agenterna avslöjades snabbt och blev avrättade, eller ”omvända” av en speciell avdelning inom MI 6. Många av dessa fick fortsätta under övervakning och fick tyskarna att tro att de fortfarande arbetade åt dem.

Från och med mars 1940 fick RSS en utökad roll; att övervaka radiotrafiken från ”Abwehr”– den tyska militära underrättelseorganisationen, med tillhörande fientliga underrättelseorgan.

Första steget i kedjan

De inkommande radiologgbladen som skickades in med post, bedömdes, identifierades, vilken grupp och tjänst som meddelandet var avsett för, - det fanns flera hundra olika länkar inom Abwehr, undersöka om det kunde vara ett falskt meddelande, samt avgöra om det var avsett för Abwehr, om detta var fallet – vilken grupp inom Abwehr.

Inom RSS hade varje grupp ett kodnamn: Grupp 1. ”Harry” en sändare i Hamburgs hamnområde. Grupp 2. ”Bertie” nära Berlin, Grupp 3. ”Willie” i Wiesbaden och så vidare.

Dessa och andra grupper var inte alltid statiska, och kunde ändras i storlek och betydelse.

RSS tjänsten gjorde också pejlingar på avlyssnad trafik s.k. ”DF-ing”, tränade och testade radiooperatörer, samt gjorde trafikanalyser.

Double Cross

Under detta namn dolde sig en hemlig avdelning under RSS, som även kallades commitee 20 - 20 i romerska siffror blir XX, dubbelkryss, deras uppgift var att övervaka fiendeagenter som övertalats att arbeta som dubbelagenter för MI 6. Dessa kontrollerades av radioamatörer som hade mycket goda kunskaper i radiotelegrafi, och kunde identifiera agenten på ”fisten” - alltså telegrafistens “handstil”, och som hela tiden avlyssnade dubbelagentens trafik till tyskarna.

Special Communication Units

SCU:s som var den använda förkortningen, rekryterades också bland radioamatörerna, men dessa blev ”enlisted”, alltså anställda av försvaret, och fick bära militär uniform med vissa undantag.

Deras roll var att vidarebefordra mycket viktig information, avsedd för höga militära befälhavare på de olika krigsskådeplatserna. En speciell underavdelning benämnd ”ULTRA”, hade hand om denna ytterst hemliga information. Den kom direkt från Bletchley Park, där kodknäckare med hjälp av kalkylator-maskiner (föregångare till datorn) knäckt de olika Enigma-koderna. Men det var endast ett fåtal höga officerare som visste var denna informationen kom från. Vi skall ha klart för oss att vid denna tiden var allt ytterst hemligt, ingen inom försvaret fick någonsin yppa något om vad han eller hon sysslade med under hela kriget.

Direction Finding

Radioamatörerna tjänstgjorde också som avlyssnare på speciella pejlstationer – s.k. ”DF-ing”, där dom via en Adcock-pejl fastställde bäring, samt via direktkopplade telefoner hade kontakt med andra pejlstationer, och därmed via krysspejling, ganska exakt kunde fastställa positionen på den avlyssnade sändaren. Även positioner på U-båtar i Atlanten och i Nordsjön, vilka var en stor fara för den viktiga fartygstrafiken, kunde pejlas. Totalt fanns det nio fasta pejlstationer runtom i England. Även mobila pejlstationer kunde användas vid speciella tillfällen.

Vilka utrustningar användes

Om vi granskar lite närmare vilka radioutrustningar som användes, så var det en stor variation av olika mottagare, i regel hembyggda, inte många hade råd att köpa färdigbyggda mottagare. Priset för en HRO-5 låg på ca: 75£ på den tiden.

Den vanligaste mottagaren var en hembyggd Eddystone Shortwave Two, som köptes i byggsats. Se schema.

Det var en tvårörs rak återkopplad mottagare, med detektor och LF-steg för hörlurar.

På de många militära avlyssningsstationerna, var den mest förekommande mottagaren HRO-5 med spollådor som byttes ut beroende vilket frekvensband som skulle avlyssnas.

Dessa inköptes i ett stort antal från USA. Även AR88D från RCA var en vanligt förekommande mottagare. Mot slutet av kriget hade antalet stationer byggts ut. På en station kunde man ha upp till 60 platser med HRO-mottagare i långa rader. Mot slutet av 1945 fick de radioamatörer som så önskade, köpa en HRO-5 billigt av de militära organisationerna.

Antenntyper som användes var också av varierande slag, det vanligaste var att ett antal trästolpar sattes upp ca 15 meter höga, med dipoler, rombantenner, vertikal antenner - lutande 45 grader, dessa var inkopplade via en bredbandig antennförstärkare, som fördelade signalerna till varje mottagare.

Arbetet bedrevs i treskift 24 timmar 7 dagar i veckan.

Little Horwood

På denna plats byggdes det upp en mindre tillverkningsindustri, med ett utvecklingslab, som fick till uppgift att snabbt konstruera sändare/mottagare som anpassades till de behov de militära organisationerna ställde på materielen. Det kunde gälla sändare/mottagare för agenter, specialkommunikationsenheter inom armén, diplomatiska ambassader, samt militära mobila radiostationer.

Jag skall här omnämna två typer av radioutrustningar som jag närmare studerat.

Den första är MARK VII eller ”Para set” som den kom att kallas. Det är en trerörs sändare-mottagare med två 6SK7, och ett 6V6 som sändare med kristallstyrning. Detta var en typisk agentsändare, liten och lätt. Ett nätaggregat för 127 – 230 volt kunde användas, eller ett 6 volts vibratoraggregat, som kunde köras på bilbatteri. Den fick plats i en resväska modell mindre, frekvensområde 3 –7,6 MHz, sändarens uteffekt 5-6 watt.

Jag har själv byggt en kopia av denna radiostation, med mycket gott resultat, jag använder den på 3,5 MHz CW, och mitt exemplar ger 9 watt uteffekt, känsligheten är bättre än 0,5 uV för läsbar signal.

Den andra stationen som var mycket använd som mobilstation ihop med en HRO-5 var MARK III, en sändare inbyggd i en trälåda med lock. Den förekom också som sändare på ambassader vid diplomattrafik. I början av kriget fanns den i en version avsedd för agenter, den fick då plats i en resväska ihop med en mottagare. Förekom mest under åren 1940 – 1942.

Uteffekt ca 25 – 30 watt, första versionen hade ett rör av typ 1625 som kristallstyrd oscillator/slutsteg.

Senare version hade ett 6F6 som kristallstyrd oscillator, samt ett 807 som slutsteg. Den var konstruerad med utbytbara spolar för att kunna sända på högre frekvenser vid långdistanstrafik.

Det byggdes ett stort antal andra typer av radiostationer vid Little Horwood, som av utrymmesskäl inte kan tas upp här.

För den som vill läsa mer om detta intressanta ämne, kan jag rekommendera boken ”The secret wireless war” av Geoffrey Pidgeon på engelska.

”De enda signalerna som Bletchley Park inte kunde dechiffrera, var de som de aldrig tog emot”