Denna fråga har inkommit till redaktionen från läsekretsen.

I förra numret av Audionen berättades det i artikeln om hur radioröret kom till Sverige, att man bytt ut de gamla sändarna mot Telefunkens system "Tönenden Funken".

Tyskans "Tönenden Funken" har översatts med "tonande, eller musikaliska gnistor".

För att reda ut begreppet, måste vi se närmare på två saker, nämligen gnistsändarens allmäna princip, och den i dåtidens mottagare använda detektorn, kohären.

En gnistsändare består i sin enklaste form av en svängningskrets, spole och kondensator,kopplade över ett gnistgap, samt koppling till antennen. Då spänning lägges över kretsen, laddas kondensatorn upp tills gnistgapets överslagsspänning nås. Kretsen kommer att urladdas över gnistgapet. Därvid uppstår en radiofrekvent svängning i spole och kondensator.

Svängningen fortgår tills energin avklingat på grund av förluster i kretsen (jämför friktion i mekaniken). När så svängningen tynat ut, följer en ny uppladdning och förloppet upprepas.

Dessa vågor kallas dämpade vågor, till skillnad från moderna sändare, där radiovågens energi är konstant över tiden.

KOHÄREN: Denna består av ett rör av isolerande material med ett fint metallspån inuti, samt anslutningar i båda ändarna. Den har ett relativt högt motstånd. Då kohären kopplas till mottagarens antenn och avstämda krets, kommer inkommande radiosignaler genom kohären att svetsa samman metallpulvret så, att motståndet i densamma sjunker betydligt. Genom att förse kohären med ett relä, kunde man detektera inkommande radiosignal.

Ett problem återstår dock. Då metallpulvret väl sammansvetsats av radiosignalen, måste man skaka om kohären för att den skulle kunna ta emot en ny radiosignal. Detta löstes med en mekanism som kontinuerligt hamrade på kohärens hölje. (typ ringklocka).

Utan att gå närmare in på de fysikaliska lagarna, visar det sig vara praktiskt att anordna gnistgapet så, att gnistfrekvensen ligger runt 25 Hz.

Så länge man använde kohären som detektor, fungerade detta bra. Emellertid hade man börjat använda kristalldetektor, vilken möjliggjorde avlyssning med hörtelefon. En höjning av gnistfrekvensen och därmed verkningsgraden blev då motiverad.

Företaget Telefunken bildas

När Marconi gjorde sina lyckade försök att telegrafera över Bristonkanalen fanns professor Slaby från Berlin där för att få erfarenheter. Tillbaka i Berlin började han experimentera med trådlös telegrafi enligt de riktlinjer som Marconi visat.

Tillsammans med greve Arco bildade han ett bolag för trådlös telegrafi. De införde växelströmsmaskiner i stället för induktionsapparater vid alstrandet av gnistan. Professor Ferdinand Braun hade ungefär samtidigt utvecklat den slutna svängningskretsen. Han fick dela nobelpriset med Marconi 1909. Braun associerade sig med den elektriska firman Siemens och Halske.

Senare inleddes ett samarbete med med Slaby-Arco. Den nya firman inregistrerades under namn av Telefunken. ( Av grekiska ordet tele = avstånd och tyska ordet Funke = gnista).

Den starka dämpningen av de elektriska vågorna utgjorde ett hinder för gnisttelegrafiens utveckling. Marconi undvek detta med sin roterande gniststräcka.

Professor Wien utvecklade en kyld gniststräcka sammansatt av ett antal försilvrade runda kopparplattor avskilda från varandra med 0,1 mm glimmerringar. Han lyckades med denna gniststräcka åstadkomma samma vågor som vid Marconis roterande gnistanordning.

I och med att Telefunken förvärvat sig rätten till professor Wiens gniststräcka med dess tonande gnistor, fick bolaget vind i seglen och kunde med framgång konkurrera med Marconis system.

fig 1
Gniststationens principiella anordning enligt svenska Telefunkens system.

Principschemat för en svenska Telefunkens gniststation är återgivet i fig. 1.

Stationen omfattar tvenne lågfrekventa kretsar, hopkopplade medelst transformatorn (14). Den lågspända kretsen utgående från den 500-periodiga

växelströmsgeneratorn (12) genom ampèremetern (9), transformatorns (14) primärlindning och telegrafnyckeln (15) tillbaka till generatorn (12), samt den högspända kretsen, vilken sluter sig från

transformatorns (14) sekundärlindning över drosselspolen (16), gnistkretskondensatorn (18), gnistkretsvariometern (19) och tillbaka till transformatorns sekundärlindning.

Denna senare krets matar den första högfrekventa kretsen, gnistkretsen, innefattande gnistkretskon-densatorn (18), gnistkretsvariometern (19) och gniststräckan (17). Till denna krets är den andra högfrekvenskretsen, antennkretsen, direkt kopplad medelst gnistkretsvariometern (19). Antennkretsen utgår från denna variometer (19) över antennvariometern (20) till antennen, därifrån till jorden, genom amprèmetern (21) och tillbaka till gnistkretsvariometern. En utmärkande egenskap hos Telefunkens gniststationer var, att de rätt inreglerade gav en klar ton i mottagarens hörtelefon ("töende Funken"). Denna tons svängningstal blir vid den normalt använda (500Hz) 1000 Hz.Toninställningen av stationen gick ut på att avpassa spänningsamplituden över gnistkretskondensatorn efter den för handen varande överslagsspänningen, bestämd av antalet seriekopplade gniststräckor. Denna spänningsanpassning sker genom ändring av generatorns magnetisering. För kontroll av ton användes en lokal kristallmottagare.

Källor:Gustav Lindwall: Marconi, eterns betvingare, handbok i radiotelegrafi och radiotelefoni m fl

Krister Ljungqvist
Henning Hellund