Från gniststation till satellit

Den maritima radions utveckling i Sverige

Vi kommer i ett antal artiklar några nummer framöver, att få följa radioutvecklingen till sjöss.

I början av 1900-talet var det inom svenska marinen som kommunikation via radio först provades. Radiotrafik mellan svensk kuststation och svenska handelsfartyg började 1911 då Göteborgs Gnisttelegrafstation vid Gnistängen i Göteborg öppnades. Vid denna tid var det inte något obligatoriskt krav att det skulle finnas radiostationer ombord på alla fartyg. De första åren var det i huvudsak de största handelsfartygen och passagerarfartygen som utrustades med radiostationer. I samband med att passagerarfartyget Titanic förliste 1912 på sin jungfruresa över Atlanten, där bristerna i radiovakthållningen ombord på de närbelägna fartygen bidrog till att över 1500 människor omkom, upprättades en ny internationell konvention, sjösäkerhetskonventionen. Denna reglerade rigoröst utrustning, kompetens och vakthållning ombord i handelsfartygen i internationell fart och gav dessutom konventionsländerna den märkliga rätten att belägga andra länders fartyg med kvarstad om de inte uppfyllde konventionen.

Som kuriosa kan nämnas att det första svenska fartyg som fick radiostation hette ST PAUL och året var 1911.

I enlighet med den internationella sjösäkerhetskonventionen, år 1914, skulle radiotelegrafisterna ombord handelsfartygen ha certifikat, utfärdade av respektive länders regeringar. I Sverige var det Kungliga Telegrafstyrelsen som fick uppdraget att utexaminera och utfärda certifikaten till radiotelegrafisterna ombord de svenska handelsfartygen. Även fyrskeppen hade telegrafister som skötte radiotrafiken.

Vid denna tid hade fartygsradioleverantörerna i allmänhet monopol på sina stationer eftersom de ofta ägde patenten och kunde därför ibland ta ut oskäliga priser för uthyrning av utrustningarrna. De svenska rederierna bad därför Kungliga Telegrafstyrelsen att skaffa sig egna rättigheter. Detta lyckades år 1919 och redarföreningen erbjöds att köpa detta nyförvärvade monopol men avböjde och föredrog att Kungliga Telegrafstyrelsen stod som ägare och uthyrare av de svenska fartygsradiostationerna.

Telegrafstyrelsens Radiobyrån (senare Televerket Radio) tog då över all radioutrustning i de svenska handelsfartygen från och med år 1920 och rederierna fick därefter hyra utrustningarna, vilket då också inkluderade fri service.

Radiobyråns huvudkontor var i Stockholm med radioexpeditioner i Stockholm och Göteborg samt sedermera i Malmö, som förfogade över reparationsverkstäder, lager samt fackutbildad personal.

Dessa perioder slutade 1959, varefter endast ett ”gentlemens agreement”, grundat på goda affärsrelationer, band de svenska rederierna till Televerket Radio som leverantör.

Under 70 år var Televerket Radio samtidigt den myndighet, som enligt svensk författning, var ålagd att utföra kontroll över fartygsradiostationer i bl.a. säkerhetsavseende. Risken för partiskhet kan tyckas uppenbar, men blev inte i något fall påtalad av leverantörer eller kunder.

Dubbelrollen som myndighet och materialtillhandahållare var istället en bra kombination då det gällt att åstadkomma framåtskridande i fråga om internationell teknisk standard eller reglementen.

Genom Televerket Radio:s gedigna kunskaper och det nära samarbetet med sjöfartsnäringen har Sverige spelat en ledande roll när det gäller att tillämpa nya tekniska landvinningar. Telever ket Radio och svenska myndigheter var pionjärer på kortvågsradio då man arbetade tidigt för att såväl tekniskt som reglementsmässigt ersätta telegrafin med radiotelefoni.

Svenska kuststationer öppnades för kortvågstelefoni redan i början på 1920-talet och 1936 startade trafik på gränsvåg (1,6-3,6 MHz). Först 1959 blev radiotelefonin internationellt godkänd som säkerhetskommunikationsmedel, till gagn inte minst för det mindre tonnaget som inte hade råd att ha telegrafist. Även när det gällde SSBtelefoni (Single Side Band) var Televerket Radio tidigt igång med att lansera detta, vilket startade 1956. VHF-telefoni via kuststation startade man med 1961.

Genom förtjänstfullt uppfinnararbete hos Televerket Radio i Göteborg (framförallt av Olof Lundberg och Alf Persson) kunde svenska fartyg 1971 utrustas med MARITEX, det vill säga automatisk och obemannat vid Göteborg Radio, telex över kortvåg.

Några år senare, 1983, kom så NAVTEX som gav fartygen färdigutskrivna navigationsvarningar i Nord- och Östersjöområdena. NAVTEX blev sedermera ”befordrad” till att bli det världsomspännande kustvarningsmediet för ett framtida sjösäkerhetssystem, GMDSS, och användes således även i dag.

Nästa fas i utvecklingskedjan, INMARSAT, det maritima satellitkommunikationssystemet för telefoni, telex och data togs fram i internationellt samarbete med starkt svenskt inflytande genom bl.a. Olof Lundberg, under de första åren INMARSAT:s generaldirektör.

Så länge svensk sjöfart höll sig på en framskjuten position var underlaget för verksamheten god. Oljekrisen i 70-talets början satte dock en käpp i framgångens roterande hjul och utlöste en svår världsomspännande sjöfarts- och varvskris i industriländerna.

I Sverige hade redarna lärt sig att i rationaliseringssyfte utnyttja den moderna teleteknik de genom samarbete med Televerket Radio hade fått tillgång till. För Televerket Radio betydde detta att allt färre fartyg fick en alltmer avancerad utrustning (t.ex. MARITEX) och man på så sätt kunde behålla sin volym.

För att kompensera för bortfallet av svenska fartyg utökades istället uthyrningen av radioutrustning till utländska rederier. Trots att denna del av verksamheten 1987 hade ökat till ca 40% av omsättningen kunde inte ett tillfredsställande ekonomiskt resultat på sikt förutses.

Vid denna tid började olika delar inom Televerkets verksamhetsområden bli aktuella för att drivas i bolagsform. Den viktigaste basen för en sådan idé inom fartygsradioverksamheten var dess världsrenommé och dess erkänt skickliga och hängivna personal.

I och med att ett beslut togs i december 1987 att Televerket Radio, senast inom två år, skulle upphöra med fartygsradioverksamheten, hade stopptecken satts för en i hela världen välkänd och unik svensk statlig verksamhet, som på ett föredömligt sätt tjänat svensk sjöfartsnäring.

Televerket Radio:s förutsättningar att driva fartygsradioverksamhet bedömdes som ganska begränsade. Ett agerande på den internationella marknaden var ju inte tänkt från början. Genom bolagsform gavs möjligheten att fritt kunna agera mera internationellt.

Det företag som då ansågs lämpligast var Transtema AB som var ett datakonsultföretag för transportbranschen. I Transtemagruppen fanns också Transtema Kockumation AB, som sålde tekniska och administrativa datorsystem till fartyg. Fartygsradions kompetens och arbetssätt kunde komplettera Transtemagruppen och då bildades Transtema Communication AB.

Televerket Radio:s personal erbjöds anställning i det nya företaget, vilket betydde att kunderna även fortsättningsvis kom att känna igen såväl personal som verksamhet. Det nya bolaget kunde således fortsätta precis som tidigare med att hyra ut fartygsradioutrustningarna.

Under alla dessa år har naturligtvis tekniken och möjligheterna förändrats enormt mycket, vilket gjort att många typer av utrustningar har funnits. Då Televerket Radio hade möjlighet att köpa utrustningar från olika tillverkare, kunde man välja bland många fabrikat vilket kommer att åskådliggöras här.

På de svenska handelsfartygen var det i början i huvudsak gnistsändare och kristallmottagare som installerades.

Två typer av gnistsändare användes där generatoreffekten var antingen 2 kW eller 0,5 kW. För de batteridrivna nödsändarna var generatoreffekten 0,2 kW.

Mottagarna var från början endast s.k. kristallmottagare, bl.a. typ HM20, som då användes till ovan nämnda 2 kW-station.

Något senare kunde man till gnistsändarna ansluta rörtillsatser, typ RST 2, (RM 03628) som tillverkades av Svenska AB Trådlös Telegrafi

De första åren var det i huvudsak svenska företag som tillverkade utrustningarna. Dessa var, SRA (Svenska Radio Aktiebolaget), SATT (Svenska Aktiebolaget Trådlös Telegrafi) samt SRT (Standard Radio och Telegrafi AB).

Fler typer av rörmottagare kom sedan, bl.a. SRA typ M 27, som också var en enrörsmottagare och tillverkades av Svenska Radio Aktiebolaget. Sedan kom även mottagaren, SATT, typ E 213 som hade fyra rör. Dessa mottagare kunde endast användas för långvåg.

En del fartyg kunde även vara utrustade med pejlmottagare för att kunna bestämma deras position. Men det fanns även möjlighet för ett fartyg (F) att få sin position angiven från en kuststation (K), genom att sända ut en signal (en serie V) som sedan pejlades in från två eller tre pejlstationer (P) alternativt radiofyrskepp där bäringarna avlästes, Resultaten (vinklarna v1, v2 och v3) telefonerades in till kuststationen som vidarebefordrade dem till fartyget. De tre bäringarna skall då visa var fartyget är.

I början av 1920-tatet var ett fåtal fartyg utrustade med rörsändare. Passagerarfartygen var de första som fick rörsändare och det var då Svenska Radioaktiebolaget (SRA) och Svenska AB Trådlös Telegrafi (SATT) som tillverkade sändaren AT 1000 VI (RM 03479). Antenneffekten var ca.1 kW vid telegrafi. Våglängdsområdet var från 500 upp till 3000 meter, men med hjälp av en förlängningsspole kunde våglängdsområdet ökas till 4000 meter. Till denna sändare fanns det också möjlighet att ansluta en telefonitillsats.

En annan typ av sändare som också användes vid denna tid var AF 500 (RM 03589) . Svenska Radioaktiebolaget (SRA) tillverkade denna sändare för telegrafi med eller utan ton på våglängderna 550-850 meter och en effekt på 500 W i antennkretsen. I förening med en särskild kortvågstillsats kunde sändaren även användas för kortvåg ca. 25-50 meters våglängd.

Vid den maritima Washingtonkonferensen 1927 beslöts att gnistsändarna på sikt skulle slopas. Efter 1930 fick inga gnistsändare nyinstalleras och fr.o.m. 1940 icke användas, såvida att den primära transformatoreffekten inte översteg 300 watt. Som reservsändare / nödsändare användes således gnistsändaren på svenska fartyg ända fram till början av 1960- talet.

År 1931 var över 300 utrustningar uthyrda med serviceåtagande av Kungliga Telegrafverket till olika svenska rederier med fartyg över hela världen.

Kompletterande uppgifter till denna och kommande artiklar ”Från gniststation till satellit”:

Inom parentes angivna RM-nummer (RM 0XXXX) anger utrustningar som finns i Radiomuseets lokaler.

Artikelförfattaren har arbetat med fartygsradiokommunikation från 1957 till 1988 vid Televerket Radio i Göteborg och från 1988 till 1995 vid Transtema Communication i Göteborg (det företag som övertog Televerket Radio:s fartygsradioverksamhet 1988).

Uppgifter i denna artikel är hämtade från följande:

HANDBOK I RADIOTELEGRAFI OCH RADIOTELEFONI av J. Gunnar Holmström (tryckt 1926)

HANDBOK OM TELEGRAFVERKET av E. Malmgren (tryckt 1933)

KOMPENDIUM I RADIOTEKNIK av E. Malmgren (tryckt 1949)

Artikel om satellitkommunikation 1978 av Alfred Synek, i SSF-rapport 156 (Stiftelsen Svensk Skeppsforskning)

Artikel av Gösta Bengtsson, i Televerkets Radio:s tidning NUMMER ETT Nr 13 (tryckt 1988)