Tre dagar i Afrika

Onsdag 21 maj 1997.

Jag befinner mig i Kisangani (f d Stanleyville), Zaire kontrakterad av UNHCR (FN:s flyktingkommission) för att installera radiokommunikationsutrustningar. Jag och de flesta av UNHCR:s personal är förlagda i ett bostadsområde som tillhör en textilfabrik cirka 8 km utanför Kisanganis centrum, 8 km som innebär en bilfärd på minst en halvtimme p g a den gropiga ”grusvägen”.

Klockan är strax efter 6 på morgonen när jag tar en promenad till det av husen där frukosten serveras då plötsligt min VHF Motorola (GP-300) i bältet knattrar till liv av en upphetsad röst på engelska (med franskt uttal!): Emergency, emergency, this is Whiskey Kilo One, to all UN staff - stay at your residence, students have put up roadblocks and are confiscating all UN vehicles, emergency, emergency...

När jag kommer in i matsalen sitter redan de flesta av personalen och intar sin frukost i lugn och ro. Jag talar om för vår team-leader vad jag nyss hörde och den avslappnade stämningen bland våra staff-members övergår till en aning tryckt och nervös. Vårt bostadsområde ligger på ”fel” sida av stan i förhållande till flygplatsen med tanke på en ev. evakuering. Jag rådgör med John Logan, vår security officer (ex Vietnam, gulfkriget m m) och rekommenderar alla att slår av sina handapparater för att spara på batterierna och föreslår att John sätter sig i en av bilarna för att via den fast installerade Motorolan (GM-300) följa händelseförloppet inne i Kisangani.

Nästa dag avsändes följande rapport till Genève:
”Following the murder of a local man on Tuesday night, apparently by soldiers... En studentdemonstration bröt ut på onsdagen, soldater öppnade eld mot folkmassan på universitetsområdet. Åtminstone tre personer dödades. Detta ledde till ytterligare protester under torsdagen. MoveCons kontor utsattes för stenkastning och mer militär sattes in. Demonstrationerna orsakade en allmänt ökad säkerhetsrisk i regionen med ökad småbrottslighet som följd och oregerliga soldater rapporterades störa befolkningen.”

Vid 11-tiden kommer John Logan in i matsalen och förklarar att läget i stan är fortfarande ”stökigt men stabilt”. Vår team-leader, Daniel E. (Schweitz) beslutar då att vi tillsvidare stannar inom ”compoundet” och tar ”a day off”.

Torsdag 22 maj.

Efter frukosten kör vi i konvoj in till centrum av Kisangani där UNHCR har sitt HQ och kontor. Allt verkar normalt. Så fort jag kommer in i radiorummet dyker min chef John Fung-Loy (Nederländerna) på mig och uppmanar mig att vara beredd inom en halvtimme att resa ut på ett uppdrag.

”Bengt, du vet att vi har ett tåg som fraktar flyktingar från Ubundu hit upp till Kisangani. Ubundu ligger 95 km söder om oss på andra sidan Congofloden. Vi behöver ha QSO med tåget på något vis - VHF är omöjligt - djungeln är för tät och eventuella VHF-repeatrar skulle snart bli plundrade av Kabilas soldater. Det är mycket viktigt att vi kan kommunicera med tåget av den anledningen att vi behöver ett ETA Kisangani och hur många flyktingar och MEDEVAC (sjuktransporter) som finns ombord som vi sedan skall frakta över floden f v b till transitlägret nära flygplatsen. Dessutom har vi en säkerhetsaspekt - det har hänt att soldater - från vilken sida eller armé vete f-n - har kapat tåget och slängt ut eller dödat flyktingar för att transportera sin egen personal. Jag bedömer det som rimligt att installera en Codan SSB i en av godsvagnarna och en Codan auto-tune vertikal på sidan av vagnen. Radion kan bara användas när tåget står stilla p g a det täta buskaget - framförallt armtjocka bambugrenar - som bokstavligen skulle sopa bort vertikalen. Du får ett kraftigt vinkeljärn med ett hål i för vertikalens M25-bult - försök att fästa det på sidan av vagnen, nära dörren så att antennen lätt kan tas ner innan tåget sätter sig i rörelse.

Här är två verktygsväskor, Codanstationen, vertikalen, ett 12v 200 amp/h batteri (40kg?), mike, batterikablar och koax. Gå in till Alie (Tanzania) och be henne ta ut ett liggunderlägg, moskitnät, två MRE (meals ready to eat) och ett paket energikex från förrådet, men sno på - jag har beställt en speedboat om tio minuter som tar dig över Kongofloden. Jag har också fixat så att en WFP (World Food Program) bil möter dig på andra sidan och kör dig dom tvåhundra meterna till järnvägsstationen med din utrustning. Du får antagligen övernatta i godsvagnen med de andra hjälparbetarna och volontärerna - tåget tar minst halva dagen ner till Ubundu. Det är ett tufft uppdrag. Good luck!”

Just när jag skall kliva in i Landcruisern som skall ta mig ner till floden kommer Peter Kessler (USA), vår public information officer springande och frågar om jag har kameran med mig. ”Bengt, isåfall får du en film av mig - du skall ta kort för UNHCR:s arkiv och BBC när vi delar ut ”Free play radios” åt lokalbefolkningen i byn nära uppsamlingsläget. Jag följer själv med tåget men kommer lite senare med färjan. Jag skall förklara under resan”.

Jag landar med speedbåten på andra sidan floden. WFP-bilen med Patrick (USA) vid ratten kör mig ner till järnvägsstationen. Efter åtskilligt dividerande med stationspersonalen kommer vi fram till vilken godsvagn som FN-personalen och radion skall installeras i. Jag förklarar att just denna vagn i fortsättningen skall användas för FN och radion eftersom antennfästet skall installeras fast. I främsta vagnen – närmast loket – färdas vår militäreskort, som utgörs av tre kongolesiska soldater beväpnade med varsin AK-47. I dörröppningen är dessutom en M-60 amerikansk kulspruta monterad.

Vi bordar den utsedda godsvagnen. Två FNvolontärer breder ut en blå plastpresenning på golvet. Trots att bägge dörrarna är öppna är det olidigt varmt inne i vagnen. Taket och väggarna, av stålplåt, går inte att röra vid. Temperaturen är säkert över 55 grader. Vi dricker litervis med flaskvatten. Då och då knuffas vagnen några tiotal meter framåt eller bakåt och växlas in på nya spår. Installation av antennfästet är inte att tänka på när vagnen utan förvarning ”knycker igång” och förflyttar sig på spåret.

Tågresan startar. Loket stånkar sig sakta söderut och uppåt. Farten är garanterat under 15 km/h. Vi passerar några byar där barn står och vinkar med gröna kvistar. Vi är cirka tjugo personer i godsvagnen som trängs vid de två öppna dörrarna för att beskåda utsikten och få lite svalka. Temperaturen har snart krypit ner till en behaglig (för oss normal) 35 gradig svalka! Vi kommer snart in i tät djungel. Solen är nu helt skymd av täta trädkronor. Grenar och kvistar slår öronbedövande mot vagnens väggar. Då och då måste loket stanna för att plocka bort någon trädstam som råkat falla över spåret.

Tåget stannar till vid en by. Vi passar på att uträtta våra behov i buskarna. Snart är hela tåget omringat av barn som försöker sälja bananer, ägg och levande höns. Jag köper två klasar bananer för en USDollar. Prostata-pengar (Zaires officiella valuta så uppkallad med tanke på Mobotos sjukdom!) vill man inte veta av.

Tåget börjar återigen rulla. Landskapet, läs djungeln, är den samma. Bambusnåren är säkert tio meter höga och växer i buskage ungefär som jättestora hasselsnår. Under tiden förklarar Peter Kessel vad jag skall fotografera.

”Vi skall dela ut ett antal transistormottagare till byborna så att dom kan avlyssna rundradiostationen i Kisangani. Med jämna mellanrum kommer stationen att uppmana lokalbefolkningen att ta hand om alla rwandaflyktingar som kommer fram ur bushen och föra dom till uppsamlingslägret. Dessa transistorapparater går ej på batterier utan innehåller en liten generator som man liksom ett urverk drar upp och mottagaren fungerar 20 minuter på varje uppdragning. Vi vill att du tar bilder just när vi delar ut radioapparaterna. Vi kommer sedan, om bilderna blir bra, att publicera dem i vårt månatliga Newsletter. Dessutom behöver vi dokumentation för vårt arkiv i Genève”.

Vi stannar vid stationen i Obilo (kilometer 82) där ett av dom stora uppsamlingslägren sedan några månader är etablerad. En del av våra hjälparbetare stiger av.

Tåget lämnar Obilo järnvägstation.

Vi anländer slutdestination, - Ubundu. Några fransmän från MSF (läkare utan gränser) möter. Jag och en fransk sjuksköterska, Christine Nievu, får erbjudandet att sova på MSF bungalos veranda. Jag delar min MRE med Christine innan vi med hjälp av ficklampor riggar upp våra moskitnät och breder ut liggunderläggen på verandan. En kör av grodor hörs från ett närbeläget träsk. Gröna blinkande eldflugor genomkorsar mörkret. Jag sväljer ner två klorokinfosfattabletter med hjälp av en klunk vatten från fältflaskan. Vi befinner oss i ett av Afrikas mest infekterade malariaområden.

Fredagen 23 maj.

Jag vaknar vid kvart i sex-tiden av att en hund skäller från ett av grannhusen. Christine är redan uppe och sitter och dricker te i matsalen med några franska läkare. Jag öppnar MRE-förpackningen och får fram en påse med instant coffee. En av läkarna erbjuder mig en burk med sardiner som tilltugg. Efter frukosten tar vi en promenad ner till tåget. Peter Kessler uppmanar mig att lämna allt utom kameran och vattenflaskan i godsvagnen. ”Vi skall över floden och dela ut radioapparaterna vid ett missionssjukhus. Dessutom skall vi ta med oss 15 föräldralösa barn hit till stationen för transport till Kisangani”.

Vi, Johanna Häner, (Schweitz), Dianne Stewart, (Sydafrika), Odette Yalungu (Nigeria), Peter Kessler och jag korsar floden i en pirog (kanot gjord av en urholkad trädstam). Tre afrikaner paddlar och sjunger. Överresan tar cirka 20 minuter. På andra sidan går vi uppför en sluttning, passerar en by och följer sedan en stig genom djungeln. Urskogen är tät och helt ogenomtränglig på båda sidor om spåret.

Vi anländer missionssjukhuset. En belgisk missionär visar oss omkring. Patienterna ligger på golvet med wellpapp som madrasser. Fönstren saknar rutor och moskitnät. Medecinförrådet är slut, troligen plundrat av Kabilas armé. Väggarna är fulla med märken av kulhål och man kan bara gissa sig till vad som har hänt. Missionären skickar en budbärare bort till byn och snart är de ”byälsta” församlade på trappan till sjukhuset. Vi delar ut radioapparaterna och jag plåtar för fullt.

Vi lämnar sjukhuset. Med oss har vi 15 UAMs (unaccompanied minors, d v s föräldralösa barn under 15 år). De flesta är för svaga för att gå. Peter K. och jag turas om att bära en pojke på omkring 8 år.

Efter att ha korsat floden är vi återigen tillbaka vid tåget. Med hjälp av en stege gjord av bambupåkar klättrar jag upp på godsvagnens tak och borrar hål för fästet till vertikalantennen.

Jag väljer ut 9312 USB bland ett dussintal UNHCR-frekvenser och knappar in den fyrsiffriga selcallet för Kisangani ”Base” och trycker på ”SEND”. Eftersom Kisangani scannar ett antal kanaler går selcallet ut under c:a 15 sekunder. När mottagaren ”återkommer” hör jag tre ”pluttar” vilket innebär att selcallet nått fram och mottagaren i Kisangani gett ifrån sig en ”ringsignal”. Efter ytterligare några sekunder hörs en röst genom QRN-knastret: Station calling Kilo Hotel Base go ahead. Peter Kessler tar mikrofonen och ber att få tala med MoveCon (movement control). Frågar om det är möjligt att snabbt få hit WFP:s Cessna 208 för att transportera barnen direkt till transitlägret i Kisangani. Förklarar att en del av barnen ej kommer att överleva tågresan. MoveCon ber oss stand-by och återkommer efter 10 minuter att Cessnan startar om en kvart.

Vi promenerar bort till Ubundus ”International Airport” en 800m lång uthuggning i djungeln.

Cessnan landar. Vi hjälper barnen ombord och ser till att dom är fastspända i säkerhetsselarna. Odette Yalungu är sjukvårdskunnig och följer med planet.

Vi startar återresan i godsvagnen mot Kisangani. Antennen har jag monterat ner.

Tåget stannar i Obilo. Jag monterar kvickt antennen och får QSO med UNHCR i Kisangani. Jag ger ETA Kisangani färjeläge omkring midnatt. Lördag 24 maj.

Vi anländer Kisangani järnvägsstation. Jag packar ihop radion som p g a stöldrisken måste transporteras tillbaka till UNHCR:s förråd. Vi promenerar ner till färjeläget. Peter K. anropar med sin handapparat vår bas via VHF-repeatern och begär ner två landcruisers att möta upp på andra sidan floden.

Resan slut. Jag stupar i säng. Nästa dag sändes följande rapport till Geneve: ”As part of sensitization campaign, free-play wind-up radios have been distributed to community leaders in the Obilo and Ubundu areas... Ett uppdrag att hämta 15 föräldralösa barn genomfördes under fredagen i Ubundu. Man sammanträffade också med lokala ledare, som lovade tillsätta eftersökningsgrupper för att genomsöka delar av det 8 000 kvadratkilometer stora område till vilket flyktingar sökt sig under februari/mars.”