Marconis roterande gniststräcka.

I Audionen nr 3 2000 beskrevs gnistsändarens allmänna princip, samt Telefunkens ”Tönenden Funken” ett av de två vanligaste förekommande systemen, där godkänd gnistsläckning uppnåddes.

Först en liten återblick: De första gnistsändarna hade gnistgapet direkt i antennkretsen vilket var olämpligt, därför att gnistan med sin stora värmeutveckling skapar en stark dämpning av svängningarna, så att det bara blev några få svängningar vid varje gnistöverslag. Man kunde då inte utnyttja resonansfenomenet vid mottagningen. Värre var, att vågorna från en dylik sändare verkade som impulser och satte i gång svängningar i alla, i närheten befintliga mottagares svängningskretsar, oberoende av vilken våglängd dessa var avstämda till.

I den internationella radiokonventionen av år 1912 förbjöds denna typ av gnistsändare. De gnistsystem som behandlas här är utrustade med en för svängningsalstringen sluten gnistkrets, som är kopplad till antennkretsen. Ett gnistsystem får enligt ovannämnda konvention inte användas med mindre än att åtgärder vidtas för att släcka gnistan i rätt ögonblick. Problemet var, att sedan en gnista uppstått genom överslag, utvecklas så mycket värme att det bildas liksom en glödande joniserad brygga som är ledande och möjliggör en pendling av energin fram och tillbaka i kretsarna...

I Telefunkens system sker släckningen genom korta gnistor och snabb nedkylning av de metalldelar där gnistan bildas. På så sätt kan man få gnistan oledande i samma ögonblick som svängningarna gått från den primära svängningskretsen och till den sekundära. Därmed hindras en återgång av svängningsenergin. Flera gniststräckor kopplas i serie beroende på sändarens effekt.

Den andra förhärskande metoden av gnistsläckning var Marconisystemet, som var rent mekaniskt.

I Marconis system bestod den roterande gniststräckan T av ett tandhjul av metall (aluminium), som sattes i hastig rotation av en elektrisk motor. Tandhjulet monterades vanligen direkt på motorns axel. Metallskruvar A och B var placerade så att tänderna alltid passerade mitt för dem. Till dessa kopplades transformatorns sekundära spole (a och b), dvs. en högspänning sätts på A och B. Till dem ansluts också den primära svängningskretsen L-C.

Varje gång ett par tänder kommer mitt för A och B, slår en gnista över från A till metallhjulet och från metallhjulet till B, tack vare den höga spänningen från transformatorn. Gnistan framkallar en svängning i kretsen LCBTA. Denna krets är sammankopplad med antennkretsen, till vilken man vill ha svängningarna överförda.

Svängningsenergin skulle vandra från den ena kretsen tillbaka till den andra igen, om inte rotationen hos T gjorde, att gnistan inom ett mycket kort ögonblick avbryts efter att den bildats. Detta gör att kretsen ALCB blir bruten och någon återgång av svängningsenergin kan inte äga rum. Genom val av antalet tänder och rotationshastigheten på tandhjulet T kan tiden anpassas tills avbrottet uppkommer, efter den kopplingsfasthet som man har mellan kretsarna.

Bild av en typisk fartygssändare från tiden omkring 1915 med roterande gniststräcka. De två rattarna reglerar våglängden och ineffekten. Våglängdsomkopplaren har fyra steg för 400, 450, 600 och 800 meter. Amperemätaren är av varmtrådstyp och mäter antennströmmen, och är graderad från 0-15 ampere. Längst ner syns generatorn och den roterande gniststräckan. Ovanför ser man huvudtransformatorn och kondensatorer.

Under Washingtonkonferensen 1927 fattades beslutet att gnistradioinstallationer icke får begagnas ombord på fartyg efter 1940.

Den beslutande kommittén ansåg att meddelanden utsända med gnist ej kunna hållas inom det svängningsområde konferensen godtagit, utan skulle vålla störningar inom andra svängningsområden.

Nödsändare på 500 kHz undantogs från ovanstående beslut. De var ju i bruk ända in i våra dagar. Gnistsändarens lämplighet som nödsändare torde ligga i dess karaktäristiska ton, som skiljer ut sig från annan trafik.

Evert Olofsson berättade följande vid ett museibesök.”Vid ett tillfälle då jag skulle gå in i en polsk hamn på 60-talet... Man var då tvungen att anmäla sin ankomst. Min radio var vid tillfället ur funktion, så jag använde gnistsändaren för att få fram mitt budskap. Det blev dödstyst i hela Östersjön! Men min anmälan gick fram”.

Källor:
Harmsworth´s Wireless Encyclopedia,1923
Handbok i radiotelegrafi och radiotelefoni, 1926
Practical Wireless September, 1983