FORUM FÖR SAMLARE

För en tid sedan hörde vi oss för om någon i läsekretsen hade något att berätta om denna mottagarkoppling. Uppenbarligen är den ganska okänd, då ingen hört av sig. Här följer ett sammandrag av en artikel ur Populär Radio nr 2 1949.

I synkrodynen sker demodulationen genom modulation med en signal av samma frekvens, som signalens bärvåg. Signaler överförda med annan bärfrekvens än den önskade moduleras även, men resultatet blir en frekvens som ligger över den önskade modulationen, och kan avlägsnas med ett lågpassfilter.

Oscillatorn avstämmes till bärfrekvensen. För att vara helt säker på att oscillatorn har exakt samma frekvens, synkroniseras denna med bärvågen. Synkroniseringsområdet, dvs det område inom vilket oscillatorn kan avstämmas utan att komma ur synkronismen, bestäms av hur stor synkroniseringsspänning oscillatorn tillförs.

Schemat visar en trerörs synkrodyn med två pentoder och en triodhextod. En av fördelarna med synkrodynen är att det före modulatorn icke behöver finnas någon avstämd krets, varför eventuella HF-steg kan göras aperiodiska. Modulatorn och oscillatorn är sammanbyggda i ett enda rör. Trioden arbetar som oscillator och oscillatorspänningen kopplas till hextodens modulatorgaller. Modulationen skall försiggå linjärt, vilket inte helt kan uppnås i en hextod, men för övrigt lämpar sig röret i fråga väl.

Oscillatoramplituden kan inställas med hjälp av potentiometern P3. Synkroniseringsspänningen tillföres gallret; kopplingsspolens jordklämma är ansluten till glidkontakten på potentiometern P2, som fungerar som gallerläcka för hextoden. Synkroniseringsspänningens storlek kan ställas in här. Som tidigare nämnts, sker inte modulationen helt linjärt i hextoden. Orsaken härtill är följande: För att få tillräcklig modulation bör oscillatorns gallerspänning ligga i närheten av 10 v. Detta i sin tur kräver hög synkroniseringsspänning.

Då synkroniseringsspänningen matas över P2 betyder det att även ingångsspänningen till hextoden blir stor, vilket kan förorsaka överstyrning. Ett sätt att avhjälpa detta är att lägga hextodens styrgaller på glidkontakten till ytterligare en potentiometer, som ligger parallellt med P2. På så sätt kan ingångsspänning och synkroniseringsspänning ställas in oberoende av varandra.

-Jag hade inget bra svar.

Ni som var med på den tiden - och körde med kristallstyrda sändare - Berätta gärna för oss andra hur det gick till!

Kopplingschema till ett Simpson universalinstrument, typ 260, serie 3. Även kopplingschema och bruksanvisning för Nordmende svepgenerator typ 12-UW 958. Någon som kan hjälpa mig?

Min efterlysning tidigare i den här spalten om beskrivning på denna mottagare, resulterade i att två medlemmar hörde av sig och talade om att fullständig beskrivning fanns på Radiomuseets bibliotek!

Dessa mottagare fanns ju i många versioner. Inte så lätt att veta, att ”Markradiomottagare typ 5” från Flygvapnet var just den jag letade efter! Ett nätaggregat har sedan byggts åt den, och mottagaren tycks fungera väl. En fantastisk känsla att ratta denna gamla klenod.

En CD-skiva med innehållet i nämnda manual kommer att finnas i biblioteket för att spara på originalet. (Det räcker med att jag fick göra jobbet en gång!)